Här kommer tips på några filmer som är väl värda en titt och lämpar sig extra bra för sommarkvällar. Och, som alltid: Inga spoilers!

Train to Busan (2016)

Zombiegenren har blivit alltmer urvattnad de senaste åren – det görs helt enkelt mycket mediokert skräp på temat. Som den trogna zombieentusiast jag är blev jag därför glatt överraskad när jag snubblade över sydkoreanska Train to Busan, en film som andas nytt liv (hihi) i en genre vars överlevnad jag ibland hyst stora tvivel om. Vi får följa en far och hans unga dotter som ska åka tåg till dotterns mor.

Precis när tåget ska rulla iväg inträffar virusutbrottet och en skadad kvinna tar sig ombord. Snart förvandlas hon till ett blodtörstig zombie och börjar attackera människor.

Tågets passagerare tvingas nu slåss för sina liv mot en växande hord av levande döda, och samtidigt försöka hitta en säker destination.

Train to Busan är en oerhört snygg, spännande och actionfylld skräckis som jag rekommenderar varmt. Ett tämligen uttjatat tema känns plötsligt nytt och fräscht, och kanske är det just för att det hela utspelar sig i den trånga, avgränsade miljö som tåget utgör. Det finns ingenstans att ta vägen, vilket ger den där klaustrofobiska panikkänslan som ger extra krydda till en lyckad rysare. Och zombierna är väldigt snygga, med många välgjorda detaljer. När det gäller skräck vet koreanerna (i söder alltså) vad de gör.

 

Altered (2006)

Jag såg nyligen om denna mycket fängslande och lågmälda science fiction-skräckis, regisserad av Eduardo Sánchez. Tittaren kastas, i ett hisnande tempo, rakt in i handlingen, där tre unga män smyger runt i en nattsvart skog för att fånga en utomjording.

När de lyckats övergår händelseförloppet till en explosiv gisslan/gisslantagare-situation hemma hos en fjärde man, vars koppling till de andra tre och utomjordingen gradvis klarnar allt mer.

Tillsammans med den fjärde mannens flickvän blir gruppen fast i det avlägset belägna huset och tvingas värja sig mot den främmande varelsens telepatiska krafter och förmåga att göra människor sjuka.

Generellt gillar jag rysare och science fiction där fienden hålls till viss del i det fördolda, där människor tvingas slåss mot en okänd antagonist, vars makt över dem är oklar i sin omfattning. Ovissheten gör hela scenariot mer spännande, och Altered är inget undantag från detta.

Altered är gjord i en avskalad stil, med fokus på karaktärerna och samspelet dem emellan. Musiken förhöjer stämningen med sitt minimalistiska, olycksbådande stråkbrummande, och utseendet på utomjordingen känns som en trevlig, lagom ”old school” variant på den klassiska gröna gubben, i alla fall om man, som undertecknad, växt upp i en era när effekter gjordes till stor del analogt.

Berättelsen som rullas upp är intensiv och nervkittlande i sin oförutsägbarhet. I ett nötskal påminns jag om X-files när det var som allra bäst. Eller, som någon beskrev den: ”Well, that escalated quickly…”.

 

The ruins (2008)

The Ruins (regi: Carter Smith) handlar om några ungdomar på semester i Mexico. Det som börjar som många andra rysare jag sett genom åren utvecklar sig snart till en originell historia med mardrömslika kvaliteter.

Gruppen följer med en annan turist till en okänd tempelruin bortom semesterortens folkmyller och pulserande nattliv, där han ska hämta sin bror. Dåligt förberedda vad gäller utrustning och mat tar de sig genom djungeln fram till tempelpyramiden, som är täckt med något som liknar en frodigt växande murgröna.

Där omringas de snart av traktens urbefolkning, som med dödligt våld hindrar dem att ge sig av, och de lämnas med ett enda val: att bestiga pyramiden.

Inga andra människor står att finna på toppen, bara ett tält och övrig utrustning, samt en vinschlina som leder ner i pyramidens innanmäte. Det visar sig snart att lokalbefolkningen har en bra anledning till sitt aggressiva bemötande.

För mig är några av de mest effektiva skräckfilmerna de som görs på temat ”så nära, men ändå så långt borta”, det vill säga där handlingen utspelar sig förhållandevis nära civilisationen, men där ingen hjälp ändå finns att få. Detta är en spännande och välgjord rysare av just den sorten, som snabbt eskalerar från ett idylliskt semesterparadis till en helvetestripp utan synlig utväg – en skräckis som överraskar.

 

 

Dagon (2001)

Till sist måste jag nämna gamla godingen Dagon, som baseras på H.P. Lovecrafts berättelser. Stuart Gordon står för regin. Ett semestrande ungt par strandsätts i en mystisk by i Spanien när deras båt går på grund och en storm hastigt drar in över trakten.

De smått underliga byborna verkar först tillmötesgående, men snart jagas nykomlingarna genom trånga gränder under regntunga skyar. Märkliga ansikten skymtas i fönstren, och känslan av att något är allvarligt fel med platsen infinner sig.

Ett besök i den lokala kyrkan avslöjar att invånarna övergett katolicismen för att dyrka havsguden Dagon, som kräver ständiga offer och vars följare gradvis förvandlas till varelser som hör hemma i havet.

 

Dagon är som gjord för en regnig dag, med sina dunkla, fuktmättade miljöer och krypande obehagskänsla. Det är en rysare av klassiskt snitt, med såväl blod och monster som högt tempo. Samtidigt är allt genomsyrat av en tydlig Lovecraft-ig kuslighet, vilket gör den till något utöver det vanliga. En given sommarfilm, om du som jag gärna vill ha variation till det schablonartade ”tonåringar campar i skogen och blir yxmördade”-temat.