Vi vet alla hur befriande det kan vara att skratta. En rolig film efter en dålig dag kan åtminstone få de flesta av mina problem att blekna. Dock är det en genre där det periodvis är ont om fullträffar. Kanske är det därför komedier är just den kategori jag har minst antal filmer av – bra komedier dyker helt enkelt inte upp så ofta. Men det handlar förstås om vad just DU tycker är roligt.

Jag har alltid gillat komiker som spelar udda karaktärer. Mästaren bland dessa är för mig Peter Sellers.

Hans gestaltningar av den klumpiga, svamlande och hopplöst trögfattade inspektör Jacques Clouseau i The Pink Panther-filmerna får mig alltid att skratta tills magmusklerna värker.

Clouseau är en välmenande och stolt inspektör hos den franska polisen, som försöker göra sitt allra bästa för att sätta dit världens skurkar. Det går dock för det mesta allt annat än bra.

Clouseaus otroliga klumpighet och imponerande talang för att riva ner halva möblemanget så fort han kommer in i ett rum sätter ständigt käppar i hjulet för arbetet.

Detta, i kombination med hans enorma oförmåga att dra ens den enklaste slutsats, gör honom till en polis av sällan skådat slag. Han är helt enkelt en vandrande enmans-rivningskula med en rolig dialekt.

Clouseau är också en ständig plåga för sin chef, Dreyfus (spelad av Herbert Lom) – så till den milda grad att dennes psykiska hälsa tar permanent skada, med ögonryckningar och stressammanbrott som följd.

Några av de roligaste scenerna i Rosa Pantern-filmerna utspelas mellan Clouseau och hans trogna butler Cato, spelad av Burt Kwouk, (som f.ö. gick bort i maj i år). För att hålla sina instinkter i form har Clouseau instruerat Cato att attackera honom när han minst anar det. Ofta gömmer sig Cato på någon oväntad plats i lägenheten och hoppar fram och överrumplar Clouseau, varpå en intensiv strid följer.

Catos attacker har en tendens att komma när Clouseau verkligen inte har tid att slåss, t.ex. när han väntar ett viktigt telefonsamtal.

Om Clouseau råkar vara sugen på en nattmacka får han helt enkelt räkna med att slåss om saken.

Clouseau har också en förkärlek för att använda förklädnader. Och dessa förklädnader är, ja… hur ska man säga, extremt dåliga. Istället för att göra att han diskret smälter in i bakgrunden får de honom att sticka ut som en strålkastare i mörkret. För vem annan än Clouseau skulle komma på idén att klä ut sig till en puckelrygg…

…en vandrande kliché till maffiaboss i en illasittande kostym…

…eller en svensk sjöman med en misstänkt plastig papegoja på axeln?

En personlig favorit bland Sellers övriga filmer är den vansinnigt roliga The party (1968).

Sellers spelar Hrundi V. Bakshi, en olycksbenägen indisk skådespelare som försöker skapa sig en karriär i Hollywood. Efter att ha fått sparken från en filminspelning blir han av misstag inbjuden på fest hemma hos en filmbolagsdirektör.

Det som följer är en bländande kavalkad av slapstick och situationshumor.

Bakshi kämpar med borttappade skor och sprinklers, leker med husets högtalarsystem och ställer till med allmän oreda i den intet ont anande filmproducentens högteknologiska och futuristiska hem.

En servitör, som under kvällens lopp blir allt mer berusad, bidrar också en hel del till komiken.

Alla som någon gång bortkommet vandrat runt på en fest där man inte känner någon kommer att le igenkännande åt Bakshis vilsenhet. Det är dessutom oundvikligt att njuta av Sellers makalösa känsla för fysisk humor och komisk tajming.

Peter Sellers gick tragiskt nog ur tiden redan vid 54 års ålder, år 1980, till följd av en hjärtinfarkt. Det finns dock ett antal komiker som, i min åsikt, för vidare Sellers humoristiska arv idag. De har inte nödvändigtvis samma uttryck som Sellers, men liksom han spelar de gärna underliga och lätt världsfrånvända människor som inte riktigt passar in någonstans. Här följer några av dessa komiker.

Fred Armisen

Fred Armisen fick sitt genombrott i Saturday Night Live, där han blev känd för sina udda, väldigt roliga karaktärer. Nu för tiden dyker han upp lite här och var, både i filmer och tv-serier.

Idag spelar Fred också en av huvudrollerna i sketchhumorserien Portlandia (2011 och framåt), tillsammans med Carrie Brownstein, som han också skapat serien med. Där får han verkligen använda sin stora begåvning för att ge liv åt underliga rollfigurer. Han har en talang för att skapa bland annat knepiga, naiva eller allmänt störiga figurer, som sticker ut genom sin oförmåga att fungera i den moderna världen. Särskilt rolig är Fred när han spelar kvinna.

Bill Hader

Även Bill Hader har  sina rötter i Saturday Night Live, och är känd bland annat från filmer som Superbad (2007) och Paul (2011). Han har en stor talang för att göra komiska röster och imitationer av kändisar, och är fantastiskt rolig i allt han tar sig för.

Något av det senaste han har kunnat ses i är den suberba fejk-dokumentärserien Documentary Now! (2015 och framåt) som han skapat tillsammans med SNL-kollegan och goda vännen Fred Armisen. Där spelar han bland annat dottern i ett mor-dotter-par som lever ett minst sagt udda liv i ett hus fullt av katter, och musiker i ett soft rock-band på 70-talet.

Kristen Wiig

Kristen Wiig är, med sin lågmälda humor, suverän på att spela allehanda knasbollar och dysfunktionella människor. Hon har även en sårbarhet som gjorde henne perfekt för rollen som den otursförföljda Annie i Bridesmaids (2011). Liksom Armisen och Hader härstammar Wiig från SNL.

Wiig gjorde en strålande biroll i Anchorman 2, där hon spelar den imbecille karaktären Bricks (spelad av Steve Carell) lika intellektuellt handikappade kärlek. Det fanns en dynamik mellan de två som fick mig att skratta bara jag tittade på dem.

Hennes insats som den oskyldiga helylletjejen Ruth, som uppfostrats av en fanatiskt kristen far, i filmen Paul (2011) roade mig också enormt. När Ruth träffar på människor från världen utanför och lär sig att svära – och sedan börjar göra detta hela tiden och utan hämningar – är det svårt att inte skratta.

Så varför inte kolla upp någon av de filmer dessa skådespelare gjort nästa gång du behöver skratta lite? Alla borde se åtminstone en Pink Panther-film i sitt liv. Och se för Guds skull inte de där helgerånen till remakes där Steve Martin spelar Clouseau! Det är Sellers som gäller!

Clouseau försöker ta sig in i ett slott, ur The Pink Panther strikes again (1976).

Trailer för Documentary Now!