Jag har sett skräckfilm sen unga år och är därför välbekant med de flesta upplägg och typer av berättelser. Det har inget att göra med snobberi, utan jag har helt enkelt sett så mycket film att det krävs mer för att en film ska göra intryck på mig, och bryta sig igenom ”dussinfilmbarriären”. Då och då kommer det dock en film som verkligen överraskar. En sådan film som nyligen gjort stort intryck på mig är Get out.

Filmen handlar om Chris, som ska åka med sin flickvän Rose för att hälsa på hennes familj över helgen. Chris är svart, Rose är vit, och Chris uttrycker innan resan oro över att Rose inte berättat om hans hudfärg för sin ytterst ”vita” överklassfamilj. Hon viftar dock obekymrat bort hans farhågor och de ger sig av.

I den lyxiga, avlägset belägna villan visar det sig dock snart att allt inte verkar vara som det ska. Rose föräldrar är påklistrat trevliga, och familjens svarta tjänstefolk verkar konstigt plågade, men samtidigt behärskade och frånvarande.

Det som först verkar vara vänlig konversation med ”svärföräldrarna” övergår snart i något som liknar ett förhör, där alltför personliga frågor ställs, vilket gör att Chris känner sig allt annat än välkommen.

Ju längre helgen fortskrider, desto mer anledning får han att undra varför han egentligen är där, och det blir allt mer tydligt att någon inte vill att han ska få veta svaret på den frågan.

Filmen är skriven och regisserad av Jordan Peele, skräckfantast, skådespelare och tillika ena halvan av den underbart roliga humorduon Key & Peele.

Precis som kollegan och goda vännen Keegan Michael Key är Peele hälften vit, hälften svart och tar ofta upp ämnen som rasism och likheter och skillnader mellan människor av olika etniska bakgrunder. Jag tilltalas av hans humor, då han inte är rädd för att skoja om ämnen som vi i det absurt politiskt korrekta Sverige inte törs ta i med tång.

Peele väver i Get out samman teman som rasism, alienation och exotifiering till en smart historia som får en att skruva på sig av obehag. Känslan jag fick när jag såg den påminde mig om det diffusa, kusliga hotet i filmer som Invasion of the body snatchers och The broken.

 

Han har skapat en berättelse som lyckas med det ovanliga i att vara skrämmande på flera nivåer, och som jag tror många därför kan relatera till, på olika sätt.

Det här är en fantastiskt välgjord film som kryper under skinnet på åskådaren och får en att hoppa upp och ner i soffan av spänning – helt klart en av årets filmiska höjdpunkter för undertecknad!

 

The autopsy of Jane Doe

The autopsy of Jane Doe börjar vid en polisutredning av en brottsplats, ett hus i en småstad på amerikanska östkusten där flera människor hittats döda. Det mest förbryllande fyndet är en naken ung kvinna, vars kropp hittas begravd i marken under huset. Då hon saknar identitetshandlingar eller andra tillhörigheter skickas hon till bårhuset för obduktion.

Bårhuset drivs av far och son-paret Tommy och Austin i källaren på familjens hus, och trots att deras arbetsdag egentligen är avslutad stannar de båda kvar och jobbar under kvällen, eftersom ärendet är brådskande.

Undersökningen av kroppen skapar mer frågor än svar, och den ena ovanligheten avlöser den andra.

Snart drar en oväntad storm in över staden, och medan vinden tilltar utanför knutarna börjar allt mer obehagliga saker att hända i den dunkla källarlokalen. Fotsteg hörs i korridorerna, strömmen sviktar och frysdörrarna öppnar sig av sig själva.

Det är nästan som om kroppen obducenterna undersöker försöker säga dem något. Stormen tilltar och i takt med att obduktionen fortskrider blir det allt mer tydligt att det inte rör sig om en standardprocedur. Den hotfulla stämningen ökar i styrka för varje snitt de lägger på den unga kvinnans kropp, och Tommy och Austin känner snart att deras egen säkerhet är i fara.

Jag gillade den här lågmälda, kusliga berättelsen väldigt mycket. Bårhus är visserligen ingen ovanlig miljö inom skräckgenren, men upplägget känns ändå originellt. De murriga, slitna korridorerna, som bidrar mycket till den mystiska stämningen, är som hämtade ur det nedgångna äldreboendet i Bubba Ho-Tep, eller Buffalo Bills källare i The silence of the lambs.

Regissören André Øvredal, som också ligger bakom succéfilmen Trolljägaren, har med enkla medel skapat en spöklik, snygg och kittlande rysare som innehåller allt en riktigt bra skräckfilm bör ha. Rekommenderas varmt för regniga sommarkvällar!