Självförtroende kan vara flyktigt. Som ung påverkas man lätt av människor i ens närhet. Tanklösa kommentarer orsakar sår som i värsta fall kan ta många år att läka när ens självtillit brister. Även rådande samhällsideal när det gäller utseende har ofta stort inflytande på ens liv som ung, kanske främst bland tjejer. Det gör mig ont att se hur kropps- och skönhetsfixeringen i media tycks vara värre än någonsin, även om det finns svaga strömningar som kanske på sikt kommer att leda till mer sunda ideal.

Jag har aldrig gillat ordet normal. Det hänger samman med ordet norm, som ju betyder vad som är måttstock i ett givet sammanhang. Jag har alltid tolkat det här med att vara normal som att alla ska vara stöpta i samma form. Alla ska vara likadana och inte sticka ut, vare sig utseendemässigt eller i sitt sätt att vara. En värld som såg ut så skulle vara ett tråkigt ställe att leva på, om du frågar mig. Och vem är egentligen bäst lämpad att bedöma vad som är just normalt?

Motsatsen till normal är abnorm, och det hör man nästan på ordet att det inte är något önskvärt. Det används snarare oftast när det gäller sjukdomar och andra patologiska företeelser. När jag slog upp ordet i ett synonymlexikon kom bland annat dessa ord upp:

Underlig

Grotesk

Konstig

Egen

Märklig

Ful

Säregen

Bisarr

Absurd

Det säger en del om den vikt världen vi lever i fäster vid att vi ska vara just normala. För vem vill vara grotesk eller absurd?

Jag har aldrig riktigt känt att jag passat in, åtminstone inte förrän jag blev vuxen och hamnade i sammanhang där jag accepterades för den jag var. Under hela grundskolan gick jag i klasser där alla utom jag och kanske ett par elever till ägnade sig åt organiserad idrott på fritiden. Jag motionerade på egen hand, bland annat gick jag långa promenader med familjens nu saligen hädangångna labrador. Vår gymnastiklärare på högstadiet gav faktiskt mig lägre betyg än andra enbart baserat på att jag inte var med i den lokala idrottsföreningen som alla andra, (dvs. baserat på vad jag gjorde på FRITIDEN, inte på lektionstid), något som än idag får mig att känna så här:

Mina stora intressen var film, musik och att teckna och pyssla. Det var dock lätt att känna sig onormal och udda i den miljö jag vistades, eftersom ingen av mina skolkamrater delade dessa intressen. Jag var visserligen aldrig utstött – jag umgicks med några av tjejerna i klassen i skolan, och vi gick på varandras födelsedagskalas osv. – men jag hade aldrig heller någon riktigt nära vän. Andra gick på hockey och kollade på fotboll på helgerna, medan jag hyrde film med familjen, gick på bio eller ritade av mina idoler. Ja jag var, och är, en nörd.

Jag blev tidigt lång och kurvig. Eftersom jag gick i en klass där alla tjejer var väldigt små och smala kände jag mig som en flodhäst i jämförelse, och åren från mellanstadiet och genom gymnasiet var en jobbig tid för mig. Jag hade väldiga komplex för mitt utseende, och att få kommentarer som ”tjockis” när man gick genom skolans korridorer, och att se alla smala, löjligt perfekta kvinnor på tv och i filmer gjorde mitt självförtroende allt sämre. Som tonåring bantade jag och tränade mycket.

Under mitt tredje år på gymnasiet besökte jag skolsköterskan av en helt icke-vikt-relaterad anledning. Till saken hör att jag då var smal, på gränsen till mager. Innan jag gick ville sköterskan plötsligt väga mig.

Hon plockade fram den förhatliga BMI-tabellen och yttrade de förödande opedagogiska orden ”Ja, du väger ju förstås en 6 kilo för mycket”. Jag minns hur ledsen jag blev, och än idag blir jag jättearg när jag tänker på det. Sedan dess har jag lärt mig att BMI-tabellen är ett otroligt trubbigt, alltför generaliserande verktyg som inte ens går att applicera på alla personer. Den ger resultat som inte egentligen säger någonting om en persons hälsa.

Om någon som känner igen sig i det här läser detta vill jag säga så här till dig: Du är fin precis som du är – låt inte någon lura i dig något annat! Så länge du har hälsan och trivs med dig själv ska du inte ändra på dig själv bara för att trenderna säger si eller så. Det är samhället och idealen det är fel på, inte dig.

Det är viktigt att komma ihåg att vad som anses normalt, eller huruvida man är omtyckt och respekterad, inte bara handlar om dig utan lika mycket om vilken sorts människor som finns omkring dig.

Att vara annorlunda är inte det samma som att vara onormal. I mitt fall handlar det mest om att jag har haft otur när det gäller vilka klasser jag hamnat i, och därigenom med de människor som funnits omkring mig. Det gjorde att jag ofta kände mig ensam och udda, fast jag egentligen var – och är – som vem som helst.

Jag har alltid haft min egen stil och satt en stolthet i detta. Mest handlar det om att vara sig själv – mina kläder är en förlängning av min personlighet och mina intressen. Samtidigt gillar jag att skilja mig från mängden och sticka ut. Dock har det sitt pris.

Jag har bott lite varstans i vårt avlånga land. Från Boden i Norrbotten till Oskarshamn i Småland och Sörmländska Södertälje. Merparten av de senaste 11 åren har jag tillbringat i Östergötland. Jag har dock inte på någon av alla platser jag bott blivit så utstirrad som jag blir här i Norrköping

Folk i den här staden tycks vara övertygade om att jag är någon slags skummis, bara för att jag går klädd i svart, har svart hår och ofta bär dito skinnjackor. Jag drabbas ofta av något jag kallar ”the stare´n´turn”, dvs. när människor jag möter på stan stirrar på mig, och sen vrider huvudet bakåt och fortsätter stirra på mig när vi gått förbi varann.

De stirrar så till den milda grad att jag ibland undrar om jag har gylfen öppen eller rentav glömt att ta på mig byxor. Jag har dock blivit så van vid detta att jag knappt orkar bry mig längre. En kompis till mig – som klädmässigt hör till den normala skolan – kunde emellertid inte undgå att märka hur folk stirrade en gång när vi var på stan. Att vara jag känns lite som att vara en rockstjärna, fast utan paparazzi, limousiner och folk som vill ha min autograf.

En kväll i våras satt jag på bänken vid en spårvagnshållplats i väntan på att åka hem. En kvinna i 60-årsåldern kom gående från höger och stannade vid hållplatsen. Sedan tittade hon misstänksamt på mig, där jag satt i min långa svarta skinnrock och svarta stövlar, och bestämde sig snabbt för att ställa sig 5 meter längre bort. Hela tiden fortsatte hon kasta nervösa blickar på mig, som om jag helt plötsligt skulle plocka fram en kniv och ge mig på henne. Jag fnissade för mig själv. Kvinnan i fråga verkade inte förstå att svart hår och skinnjacka inte gör en människa till någon slags massmördande djävulsdyrkare.

Jag har kämpat med självförtroendet hela livet, men i takt med att jag lärt känna mig själv bättre har självtilliten växt. Ju äldre jag har blivit, (jag är idag 35), desto större har lugnet inom mig blivit. Därigenom har jag också funnit styrka i mig själv, även om jag förmodligen alltid kommer att få kämpa med ett visst mått av självtvivel och osäkerhet. Det viktiga är att vara medveten om när man mentalt försöker sabotera för sig själv och fortsätta jobba med det. En del kanske tycker att jag gör det extra svårt för mig när jag har en klädstil som sticker ut. Sanningen är att om jag inte klädde mig som jag gör skulle jag inte vara ärlig mot mig själv.

Jag kommer fortsätta färga håret svart, klä mig i svart och gå runt i mina svarta skinnjackor, för det är JAG. Jag trivs i svart, kanske för att jag älskar natten och skräckfilm, kanske för att det helt enkelt är en färg som tilltalar mig.

Det viktiga är att man trivs med den man är och hur man ser ut. Mår man bra på insidan brukar det oftast lysa igenom och synas även utanpå.

Och kom ihåg detta, nästa gång du stirrar på någon som ser lite annorlunda ut: