Vampyrerna som bitit sig fast

Posted on 29 januari, 2018 by m_mulder

Vampyrer har länge fascinerat mig. Ända sedan filmens tidigaste dagar har dessa mytiska, förtrollande och lömska varelser förekommit på vita duken. Kanske är den mest kända vampyren Bram Stokers klassiska Dracula. Denna blodsugare har gestaltats på film åtskilliga gånger genom årtiondena. Den första och kanske mest ikoniska av dessa kom redan 1922 i F.W. Murnaus Nosferatu.

Musiken skapar här, tillsammans med regissörens skickliga bildspråk och Max Schrecks oförglömligt kusliga porträtt av vampyren greve Orlok (på grund av rättighetsproblem kunde karaktären inte heta Dracula), en filmupplevelse som fastnar i minnet.

Det faktum att det är en stumfilm gör att den stirrögda greven ter sig än mer obehaglig när han stelt tassar runt i slottet på nätterna och projicerar sina långfingrade skuggor på väggarna.

Här i Sverige var filmen till en början förbjuden, då den ansågs för hemsk och skrämmande, något som med dagens mått mätt känns nästan skrattretande.

Schrecks rolltolkning var för sin tid så pass skräckinjagande och verklighetstrogen att rykten om att han faktiskt var en riktig vampyr började florera.

Denna mytbildning utgör grund för filmen Shadow of the vampire från 2000, som handlar om inspelningen av just Nosferatu, en mycket sevärd och underhållande film för alla skräckfantaster.

Samma år som undertecknad kom till världen, 1979, gjorde Werner Herzog sin tolkning av F.W. Murnaus klassiker, Nosferatu the vampyre.

Här är det Klaus Kinski som iklär sig rollen som den blodtörstiga greve Dracula, som lämnar sitt avlägsna slott för att sätta skräck i staden Wismar och tänderna i den unga Lucy.

Kinskis mycket skickliga gestaltning av den blodsugande nattvarelsen är intensiv och motbjudande på ett sätt som kryper under huden på åskådaren. Med sina genomträngande blickar för han tankarna till ett rovdjur som cirklar allt tätare kring sitt byte.

En personlig favorit bland tidernas alla Draculafilmatiseringar är Bram Stoker’s Dracula från 1992, i regi av Francis Ford Coppola – kanske också den filmversion som närmast följer Bram Stokers originaltext. Här ser vi Dracula som en mer elegant klädd figur med excentrisk frisyr…

…men också som stilig adelsman, varulv och fladdermus i människostorlek.

Gary Oldman gör en fantastisk insats som den ömsom älskvärda, ömsom hotfulla greven som tar emot den unge mäklaren Jonathan Harker (Keanu Reeves) i sitt spöklika slott, som ett led i sina fastighetsaffärer i London.

Denna moderna klassiker innehåller en av mina ”läskigaste vampyrutstyrsel”-scener, vilket är då den nyblivna vampyren Lucy återvänder till sin krypta, klädd i en praktfull vit spetsklänning.

Det är något med huvudbonaden och den överdimensionerade spetskragen, som kontrast mot Lucys likbleka ansikte, som gör henne riktigt skrämmande.

Mycket krut har här lagts på såväl kläder som musik och foto och därför är detta i mitt tycke en ytterst välgjord film som andas viktorianska London in i minsta detalj. Skådespelarna, som förutom Gary Oldman och Keanu Reeves innefattar Sir Anthony Hopkins, Winona Ryder och Cary Elwes, gör inte saken sämre.

En annan favoritvampyrrulle är Tobe Hoopers filmatisering av Salem’s Lot (1979). Handlingen kretsar kring den lilla staden Salem’s Lot, som drabbas av oförklarliga dödsfall kort efter att antikvitetshandlaren Straker och hans ljusskygga affärspartner Barlow slagit sig ner på orten.

Det jag gillar mest med denna film är vampyrernas utseende, med lysande, kattlika ögon, och hur man lyft fram deras förmåga att hypnotisera och manipulera sina offer.

Filmen har också en lågmäld kuslighet som gradvis stegras fram till slutet. Scenerna med de flygande vampyrbarnen utanför fönstren är för mig än idag lika läskiga som visuellt snygga.

Det allra bästa med filmen är dock den rysligt coola och respektingivande vampyrbossen Barlow, riktigt obehagligt framförd av skådespelaren Reggie Nalder.

Nalder skänker den klassiska vampyrfiguren ett mått av rovlystnad och djuriskhet, vilket, i kombination med att han inte pratar, gör honom extra skräckinjagande. För mig är just Barlow därför en av de mest minnesvärda vampyrerna någonsin.

Reggie Nalder med sitt ”andra jag”

Slutligen måste jag nämna en film som skiljer sig från mängden, då det är mer av en action/western med vampyrer än en renodlad skräckfilm, och det är John Carpenters grymt häftiga Vampires (1998).

Filmen handlar om en slags insatsstyrka i Katolska kyrkans tjänst. Ledda av Jack Crow (James Woods) jagar de vampyrer vars framfart kan bli världens undergång.

När Crows team råkar ut för ett ödesdigert bakhåll tvingas han och hans kollega som de enda överlevande att jaga den mäktigaste vampyren som någonsin funnits, Valek (Thomas Ian Griffith).

Även här har man lyckats väl i sitt val av ”vampyrskådis”: Griffith gör en fin insats som den karismatiska och hänsynslösa Valek, som dödar oskyldiga utan minsta tvekan.

James Woods gör sig mycket bra som hårdhudad actionhjälte och motvillig ”good guy” som alltid har en klockren oneliner på lager.

Woods var själv jätteglad över chansen att få spela actionhjälte istället för de fantastiska skurkar han är känd för – eller varför inte när han spelade sig själv, i skurkform, i Family Guy?

Detta är en mycket lyckad genreöverskridande film med både klassiska skräckelement – vem gillar inte att se vampyrer explosivt självantända i solskenet? – och snygga slagsmålsscener. En film som jag tror banade väg för andra mer actionorienterade vampyrfilmer som Underworld-serien. Vampires rekommenderas varmt till alla vampyrälskare.

Bye for now!

Hail to the King, baby!

Posted on 31 oktober, 2017 by m_mulder

Jag har älskat Stephen Kings romaner sen jag började läsa hans verk som tonåring. Genom åren har en lång rad av berättelserna filmatiserats, med högst varierande resultat.

Många gånger har dessa försök inte lyckats göra Kings fängslande berättarglädje rättvisa – åtskilliga av dramatiseringarna framstår som halvdana, rumphuggna och forcerade.

Det finns dock ett antal filmer som verkligen är lyckade. Eftersom det idag är Halloween kommer jag nu att bjuda på en handfull av mina personliga favoriter.

Dolores Claiborne (1995)

En stark och dramatisk berättelse om Dolores och Selena, en mor och dotter som båda levt ett hårt liv och tvingats uthärda saker som ingen människa borde behöva gå igenom. De lever åtskilda sedan många år, men när modern hamnar i klammeri med rättvisan kommer dottern hem till den karga ö i Maine hon lämnat så långt bakom sig.

Det blir ett laddat möte som medför blandade känslor för dem båda. Tillsammans måste de ta itu med gamla konflikter, som blivit infekterade under årens lopp, och ta sig igenom varandras taggiga yttre.

Selena tvingas återuppleva sin barndom på ön, och försöka få klarhet i den alkoholiserade faderns mystiska försvinnande under en solförmörkelse.

I takt med att polisen går hårt åt Dolores tvingas kvinnorna inse att de är utlämnade åt varann och att bara de själva kan lindra varandras lidande. Kathy Bates gör en Oscar-värdig skådespelarprestation som den okuvliga Dolores, och Jennifer Jason Leigh är fantastisk som den sköra, cyniska dottern.

Detta är en berättelse om hur blod är tjockare än vatten och att livet är för kort för att fjärma sig från dem som står en närmast. En film som gjorde Kings romanförlaga rättvisa, och som verkligen är väl värd att se.

It (1990)

It (eller Det) är en av Kings mest omfångsrika romaner och räknas också till de allra bästa. Berättelsen gjordes som miniserie för tv 1990. Jag tycker lika mycket om denna filmversion idag som jag gjorde som barn.

Historien om de sju barnen i småstaden Derry berör tidlösa teman som vänskap, mod, solidaritet och kampen mellan gott och ont. Miniserien har visserligen skalat av en hel del av boken, men den har ändå lyckats fånga kärnan i berättelsen på ett fint sätt. Att den sedan ackompanjeras av en vacker och stämningsfull pianomusik förhöjer hela upplevelsen.

Det är framför allt skildringen av huvudpersonernas vänskap och skurken, det lömska, barnamördande och clownförklädda monstret Pennywise, som gör den så speciell.

De sju vännerna lyckas som barn tvinga bort ondskan som härjar i deras stad, och de svär att komma tillbaka om Pennywise någonsin visar sitt hånflinande ansikte i staden igen. Trettio år senare måste de infria sitt löfte och återvända hem för att stoppa sin barndoms värsta mardröm.

Tim Curry gör för undertecknad en av de mest minnesvärda och klockrena rolltolkningarna någonsin som den lömska Pennywise, en prestation jag alltid kommer att förknippa honom med. Han är diabolisk, charmig, rolig och skrämmande på samma gång.

Barnens duktiga skådespelarprestationer och Tim Currys enastående demoniska clowneri gör detta till en riktig guldklimp bland King-filmatiseringar. För mig känns därför nyinspelningen av It överflödig. Ingen Skarsgård i världen kan göra en bättre elak clown än Tim Curry.

Tragiskt nog finns inte Jonathan Brandis, den mycket begåvade barnskådisen som spelar barnens ledare, Bill Denbrough, i livet längre – han begick självmord 2003.

Jonathan Brandis

The dark half (1993)

George A. Romero har i sin filmatisering av The dark half (eller Stark) – för övrigt en personlig favorit bland Kings böcker – lyckats väl med att fånga romanens genomgående olycksbådande känsla. Vi får följa författaren Thad Beaumont, som i hemlighet skrivit grovhuggna actionberättelser under pseudonymen George Stark. Då en man försöker pressa honom på pengar väljer han att offentligt lägga namnet Stark på hyllan.

Snart börjar personer i hans bekantskapskrets dö under mystiska omständigheter. Beaumonts fingeravtryck dyker upp på brottsplatserna, och en ljusskygg man som passar in på beskrivningen av den fiktiva George Stark verkar vara kopplad till dåden.

George Stark

Samtidigt som dödsfallen tätnar blir Beaumonts psykiska hälsa allt sämre. När hans egen familj hotas av den våldsbenägna främlingen tvingas han gå tillbaka till sitt eget förflutna och knyta an till en del av sig själv han inte tycker särskilt mycket om.

Timothy Hutton gör en stark (no pun intended) insats som både huvudpersonen och hans osympatiska andra halva i denna underskattade thriller.

Detta är en stämningsfull berättelse som är som gjord för kulna höstkvällar. George A. Romero visar här än en gång att han hade talang som sträckte sig utanför zombiegenren.

Zombiemästaren George A. Romero, som gick bort 2017. Han blev 77 år.

Storm of the century (1999)

Till sist vill jag nämna ännu en riktigt välgjord och spännande King-miniserie: Storm of the century. När det drar ihop sig till en sjusärdeles storm på Little Tall Island dyker en främling upp i det lilla samhället.

Ingen vet vem han är, men han verkar veta allt om varje invånare på ön. Medan de snötunga skyarna sluter sig allt tätare kring husknutarna börjar han successivt att plåga dem för sitt eget nöjes skull. Han ber öborna att ge honom det han vill ha, mot löftet att han då ska lämna dem ifred – en till synes harmlös begäran som visar sig vara allt annat än behaglig.

Detta är en fängslande och välspelad helkvällsfilm (eller varför inte matiné en ruggig vinterdag?), där Colm Feore briljerar som den gåtfulla främlingen. Storm of the century är vintrig, krypande skräck när den är som bäst.

Missa inte James Cordens roliga It-sketch här under. Happy Halloween!

Feelgood med feeling

Posted on 28 september, 2017 by m_mulder

Alla har vi dåliga dagar. Det kan vara att man råkar försova sig, vaknar med huvudvärk eller bara inte känner sig i form. Sådana dagar brukar det mesta gå fel, och då kan det vara skönt att se en film som gör en glad igen. Gärna något med en befriande humor som får en att skaka av sig dagens vedermödor – förslagsvis någon av dessa.

Hector and the search for happiness (2014)

Hector (Simon Pegg) är en psykiater som fastnat i den grå, trögflytande massa som utgör hans liv. Varje dag lyssnar han på sina patienters evinnerliga gnällande över problem som, ur Hectors perspektiv, oftast ter sig banala och enkla att råda bot på. Klienterna tycks alla ha fastnat i en oändlig loop av självömkan och tunnelseende.

Hector lyssnar med en ständigt växande frustration över sin tillvaro, och inte ens hans till synes lyckliga förhållande med flickvännen Clara tycks vara nog för att han ska känna sig nöjd med livet.

Därför bestämmer han sig för att ge sig ut på en lång resa, i jakt på vad som är verklig lycka. Utrustad med anteckningsbok, och klädd i en osmickrande beige safarioutfit som påminner både om Steve Irwin och Tintin i Kongo, ger han sig ut i världen för att ta reda på vad som gör människor lyckliga.

Resan tar honom till bland annat Kina och Afrika, och han finner ledtrådar till vad som gör honom själv lycklig hos så vitt skilda personer som en buddistmunk, en före detta flickvän, en hårdhudad knarkkung och en barnpatient på ett sjukhus.

Hector and the search for happiness är en rolig och upplyftande film om att fokusera på det viktiga i livet, och att acceptera sig själv – en film som lämnar dig med en varm känsla inombords.

Don Verdean (2015)

Jag gillar sjuk, lite konstig humor, gärna med smått underliga huvudpersoner. Någon som är duktig på att fånga sådana figurer på film är Jared Hess, mannen bakom Don Verdean, där får vi följa en självutnämnd expert på så kallad biblisk arkeologi. Don Verdean (Sam Rockwell) anlitas av en pastor för att väcka liv i människors gudstro genom att visa upp bibliska artefakter.

Problemet är bara att han inte är någon riktig arkeolog och dessutom inte vet var dessa föremål finns. Men, eftersom han är i desperat behov av pengar, bestämmer han sig för att fejka dem. Tillsammans med sin israeliska hjälpreda, Boaz, letar han efter nästa sensationella föremål som ska slå världen med häpnad.

Varför inte visa upp den heliga graal, eller jätten Goliats skalle?

Don Verdean är en härligt knäpp film med ett charmigt udda persongalleri. Jemaine Clements klockrena gestaltning av den israelisk-skorrande, opportunistiska tjejtjusaren Boaz är i sig anledning nog att se filmen – han fick mig att asgarva åtskilliga gånger. (Jag är ju för övrigt också ett stort fan av Clements tidigare prestationer i bl.a. Flight of the Conchords).

Det är en fartfylld och underhållande rulle där såväl moral och girighet som vänskap och integritet ställs emot varann i en farsartad soppa. Jag skrattade högt och länge, och kan därför varmt rekommendera detta guldkorn.

Balls of fury (2007)

Tänk dig en seriös kung fu-film, där handlingen kretsar kring en turnering där de bästa av de bästa ska vaskas fram. Byt sedan ut kung fu mot bordtennis, så har du Balls of fury. Ungefär som Van Dammes Bloodsport, fast med pingis.

Detta är en komedi som lyckas med konststycket att vara så absurd och störd att den blir oemotståndligt rolig. Huvudpersonen Randy Daytona (Dan Fogler) har lämnat sin barndom som bordtennisproffs långt bakom sig på grund av ett förödmjukande nederlag. Han försörjer sig som middagsunderhållning på en halvtaskig restaurang när han kontaktas av FBI, som vill anlita honom för att infiltrera en bordtennisturnering i den undre världen.

Han tackar ja när han inser att uppdraget ger honom chansen både att hämnas sin fars död, och att ta revansch mot sin ärkefiende, den tyska bordtennisnazisten Karl Wolfschtagg.

Randys storhetstid ligger dock långt i backspegeln och för att få honom i form anlitas den blinda bordtennisgurun Wong och hans brorsdotter Maggie.

När det blir dags för turneringen visar det sig att Feng, tävlingens anordnare, kräver att deltagarna spelar med sina liv som insats. Det som gör det hela så komiskt är bara att den skoningslösa Feng visar sig vara en sprallig, yvig New Yorkare spelad av Christopher Walken.

Fengs Elton John-inspirerade glasögon, skrikiga kimonos och geishafrisyr i kombination med Walkens omisskännliga New York-dialekt skapar humormagi.

Denna fruktansvärt underhållande rollprestation är den stora behållningen av filmen. Se Balls of fury när du behöver skratta.

Trailers!

Ta tåget till zombieapokalypsen i sommar… eller semestra med fiskfolket

Posted on 23 juli, 2017 by m_mulder

Här kommer tips på några filmer som är väl värda en titt och lämpar sig extra bra för sommarkvällar. Och, som alltid: Inga spoilers!

Train to Busan (2016)

Zombiegenren har blivit alltmer urvattnad de senaste åren – det görs helt enkelt mycket mediokert skräp på temat. Som den trogna zombieentusiast jag är blev jag därför glatt överraskad när jag snubblade över sydkoreanska Train to Busan, en film som andas nytt liv (hihi) i en genre vars överlevnad jag ibland hyst stora tvivel om. Vi får följa en far och hans unga dotter som ska åka tåg till dotterns mor.

Precis när tåget ska rulla iväg inträffar virusutbrottet och en skadad kvinna tar sig ombord. Snart förvandlas hon till ett blodtörstig zombie och börjar attackera människor.

Tågets passagerare tvingas nu slåss för sina liv mot en växande hord av levande döda, och samtidigt försöka hitta en säker destination.

Train to Busan är en oerhört snygg, spännande och actionfylld skräckis som jag rekommenderar varmt. Ett tämligen uttjatat tema känns plötsligt nytt och fräscht, och kanske är det just för att det hela utspelar sig i den trånga, avgränsade miljö som tåget utgör. Det finns ingenstans att ta vägen, vilket ger den där klaustrofobiska panikkänslan som ger extra krydda till en lyckad rysare. Och zombierna är väldigt snygga, med många välgjorda detaljer. När det gäller skräck vet koreanerna (i söder alltså) vad de gör.

Altered (2006)

Jag såg nyligen om denna mycket fängslande och lågmälda science fiction-skräckis, regisserad av Eduardo Sánchez. Tittaren kastas, i ett hisnande tempo, rakt in i handlingen, där tre unga män smyger runt i en nattsvart skog för att fånga en utomjording.

När de lyckats övergår händelseförloppet till en explosiv gisslan/gisslantagare-situation hemma hos en fjärde man, vars koppling till de andra tre och utomjordingen gradvis klarnar allt mer.

Tillsammans med den fjärde mannens flickvän blir gruppen fast i det avlägset belägna huset och tvingas värja sig mot den främmande varelsens telepatiska krafter och förmåga att göra människor sjuka.

Generellt gillar jag rysare och science fiction där fienden hålls till viss del i det fördolda, där människor tvingas slåss mot en okänd antagonist, vars makt över dem är oklar i sin omfattning. Ovissheten gör hela scenariot mer spännande, och Altered är inget undantag från detta.

Altered är gjord i en avskalad stil, med fokus på karaktärerna och samspelet dem emellan. Musiken förhöjer stämningen med sitt minimalistiska, olycksbådande stråkbrummande, och utseendet på utomjordingen känns som en trevlig, lagom ”old school” variant på den klassiska gröna gubben, i alla fall om man, som undertecknad, växt upp i en era när effekter gjordes till stor del analogt.

Berättelsen som rullas upp är intensiv och nervkittlande i sin oförutsägbarhet. I ett nötskal påminns jag om X-files när det var som allra bäst. Eller, som någon beskrev den: ”Well, that escalated quickly…”.

The ruins (2008)

The Ruins (regi: Carter Smith) handlar om några ungdomar på semester i Mexico. Det som börjar som många andra rysare jag sett genom åren utvecklar sig snart till en originell historia med mardrömslika kvaliteter.

Gruppen följer med en annan turist till en okänd tempelruin bortom semesterortens folkmyller och pulserande nattliv, där han ska hämta sin bror. Dåligt förberedda vad gäller utrustning och mat tar de sig genom djungeln fram till tempelpyramiden, som är täckt med något som liknar en frodigt växande murgröna.

Där omringas de snart av traktens urbefolkning, som med dödligt våld hindrar dem att ge sig av, och de lämnas med ett enda val: att bestiga pyramiden.

Inga andra människor står att finna på toppen, bara ett tält och övrig utrustning, samt en vinschlina som leder ner i pyramidens innanmäte. Det visar sig snart att lokalbefolkningen har en bra anledning till sitt aggressiva bemötande.

För mig är några av de mest effektiva skräckfilmerna de som görs på temat ”så nära, men ändå så långt borta”, det vill säga där handlingen utspelar sig förhållandevis nära civilisationen, men där ingen hjälp ändå finns att få. Detta är en spännande och välgjord rysare av just den sorten, som snabbt eskalerar från ett idylliskt semesterparadis till en helvetestripp utan synlig utväg – en skräckis som överraskar.

Dagon (2001)

Till sist måste jag nämna gamla godingen Dagon, som baseras på H.P. Lovecrafts berättelser. Stuart Gordon står för regin. Ett semestrande ungt par strandsätts i en mystisk by i Spanien när deras båt går på grund och en storm hastigt drar in över trakten.

De smått underliga byborna verkar först tillmötesgående, men snart jagas nykomlingarna genom trånga gränder under regntunga skyar. Märkliga ansikten skymtas i fönstren, och känslan av att något är allvarligt fel med platsen infinner sig.

Ett besök i den lokala kyrkan avslöjar att invånarna övergett katolicismen för att dyrka havsguden Dagon, som kräver ständiga offer och vars följare gradvis förvandlas till varelser som hör hemma i havet.

Dagon är som gjord för en regnig dag, med sina dunkla, fuktmättade miljöer och krypande obehagskänsla. Det är en rysare av klassiskt snitt, med såväl blod och monster som högt tempo. Samtidigt är allt genomsyrat av en tydlig Lovecraft-ig kuslighet, vilket gör den till något utöver det vanliga. En given sommarfilm, om du som jag gärna vill ha variation till det schablonartade ”tonåringar campar i skogen och blir yxmördade”-temat.

Se Get out eller stick! (Spoilerfria filmtips)

Posted on 29 maj, 2017 by m_mulder

Jag har sett skräckfilm sen unga år och är därför välbekant med de flesta upplägg och typer av berättelser. Det har inget att göra med snobberi, utan jag har helt enkelt sett så mycket film att det krävs mer för att en film ska göra intryck på mig, och bryta sig igenom ”dussinfilmbarriären”. Då och då kommer det dock en film som verkligen överraskar. En sådan film som nyligen gjort stort intryck på mig är Get out.

Filmen handlar om Chris, som ska åka med sin flickvän Rose för att hälsa på hennes familj över helgen. Chris är svart, Rose är vit, och Chris uttrycker innan resan oro över att Rose inte berättat om hans hudfärg för sin ytterst ”vita” överklassfamilj. Hon viftar dock obekymrat bort hans farhågor och de ger sig av.

I den lyxiga, avlägset belägna villan visar det sig dock snart att allt inte verkar vara som det ska. Rose föräldrar är påklistrat trevliga, och familjens svarta tjänstefolk verkar konstigt plågade, men samtidigt behärskade och frånvarande.

Det som först verkar vara vänlig konversation med ”svärföräldrarna” övergår snart i något som liknar ett förhör, där alltför personliga frågor ställs, vilket gör att Chris känner sig allt annat än välkommen.

Ju längre helgen fortskrider, desto mer anledning får han att undra varför han egentligen är där, och det blir allt mer tydligt att någon inte vill att han ska få veta svaret på den frågan.

Filmen är skriven och regisserad av Jordan Peele, skräckfantast, skådespelare och tillika ena halvan av den underbart roliga humorduon Key & Peele.

Jordan Peele mitt i regisserandet.

Precis som kollegan och goda vännen Keegan Michael Key är Peele hälften vit, hälften svart och tar ofta upp ämnen som rasism och likheter och skillnader mellan människor av olika etniska bakgrunder. Jag tilltalas av hans humor, då han inte är rädd för att skoja om ämnen som vi i det absurt politiskt korrekta Sverige inte törs ta i med tång.

Peele väver i Get out samman teman som rasism, alienation och exotifiering till en smart historia som får en att skruva på sig av obehag. Känslan jag fick när jag såg den påminde mig om det diffusa, kusliga hotet i filmer som Invasion of the body snatchers och The broken.

Han har skapat en berättelse som lyckas med det ovanliga i att vara skrämmande på flera nivåer, och som jag tror många därför kan relatera till, på olika sätt.

Det här är en fantastiskt välgjord film som kryper under skinnet på åskådaren och får en att hoppa upp och ner i soffan av spänning – helt klart en av årets filmiska höjdpunkter för undertecknad!

The autopsy of Jane Doe

The autopsy of Jane Doe börjar vid en polisutredning av en brottsplats, ett hus i en småstad på amerikanska östkusten där flera människor hittats döda. Det mest förbryllande fyndet är en naken ung kvinna, vars kropp hittas begravd i marken under huset. Då hon saknar identitetshandlingar eller andra tillhörigheter skickas hon till bårhuset för obduktion.

Bårhuset drivs av far och son-paret Tommy och Austin i källaren på familjens hus, och trots att deras arbetsdag egentligen är avslutad stannar de båda kvar och jobbar under kvällen, eftersom ärendet är brådskande.

Undersökningen av kroppen skapar mer frågor än svar, och den ena ovanligheten avlöser den andra.

Snart drar en oväntad storm in över staden, och medan vinden tilltar utanför knutarna börjar allt mer obehagliga saker att hända i den dunkla källarlokalen. Fotsteg hörs i korridorerna, strömmen sviktar och frysdörrarna öppnar sig av sig själva.

Det är nästan som om kroppen obducenterna undersöker försöker säga dem något. Stormen tilltar och i takt med att obduktionen fortskrider blir det allt mer tydligt att det inte rör sig om en standardprocedur. Den hotfulla stämningen ökar i styrka för varje snitt de lägger på den unga kvinnans kropp, och Tommy och Austin känner snart att deras egen säkerhet är i fara.

Jag gillade den här lågmälda, kusliga berättelsen väldigt mycket. Bårhus är visserligen ingen ovanlig miljö inom skräckgenren, men upplägget känns ändå originellt. De murriga, slitna korridorerna, som bidrar mycket till den mystiska stämningen, är som hämtade ur det nedgångna äldreboendet i Bubba Ho-Tep, eller Buffalo Bills källare i The silence of the lambs.

Bruce Campbell och Ossie Davis som Elvis och JFK i Bubba Ho-Tep

Regissören André Øvredal, som också ligger bakom succéfilmen Trolljägaren, har med enkla medel skapat en spöklik, snygg och kittlande rysare som innehåller allt en riktigt bra skräckfilm bör ha. Rekommenderas varmt för regniga sommarkvällar!

Nej till badhus i Älvsbyn!

Posted on 13 december, 2016 by m_mulder

Jag har alltid dragits till humor som är av det lite underligare slaget. Knäppa scenarion, underdog-skämt och udda karaktärer är inslag som ofta skapar goda förutsättningar för skratt, om man frågar mig. Vanligt är tråkigt, knasigt är intressant.

Humorn får också gärna vara lite egendomlig, ja rent av konstig och absurd, på ett sätt som överraskar och får en att skratta högt.

I tidiga tonåren blev jag överförtjust när jag upptäckte Monty Python’s Flying Circus, som då visades på Z-tv. En helt ny värld av underbart knäppa roligheter öppnade sig för mig.

Det jag tilltalades av var bland annat att Python-gänget drev med allt och alla. Bland annat skämtade man om det brittiska klassamhället, och förlöjligade gärna den gamla brittiska överklassens dryghet.

Jag gillade också hur de vände upp och ner på det typiska, korrekta BBC-formatet. Till exempel gjorde de parodier på nyhetsuppläsare och lade seriösa voice-overs à la dokumentärfilmer över helt absurda inslag, vilket jag tyckte var vansinnigt roligt.

De klädde också ofta ut sig till kvinnor och pratade med gäll röst, vilket var fantastiskt underhållande. Bara att se en lång, bredaxlad man som John Cleese eller Graham Chapman iförd läppstift och en illasittande klänning får undertecknad att dra på smilbanden.

Deras tolkning av den klassiska kung Arthur-myten i långfilmen Monty Python and the Holy Grail är fortfarande bland det roligaste jag sett.

Det häftiga med Python-gänget är att deras inflytande än idag, nästan 50 år efter deras tv-debut, fortfarande är tydligt i mycket av den humor som produceras.

En annan humorserie med tydliga Python-influenser som gjorde intryck på mig under uppväxten är svenska Varan-tv, som bland oss 70- och tidiga 80-talister blivit lite av en kultklassiker.

Deras urflippade, lätt anarkistiska sketcher, gärna i form av fejkade nyhetsinslag med reportrar som Godzilla Hårddisksson, och det högst icke-barnvänliga barnprogrammet Farbror Vattenmelon kändes som en frisk fläkt i humor-Sverige på sin tid.

Varanerna skojade gärna om de public service-inslag som svensk tv visade.

Vi fick också lära känna sjukt roliga karaktärer som de Österlenska konstnärssjälarna Tord Yvel och Romeo Olsson – tänk att ett par glasögon med tjocka förstoringslinser kan vara så otroligt kul!

Tord Yvel

En annan minnesvärd Varan-figur är den perversa egyptologen Ted Borg, vars samtliga teorier om historien handlar om sex.

Och för den som inte visste det så finns det värktabletter som hjälper mot internetproblem.

Det är något med säregna gubbar med knepiga dialekter som jag tycker är vansinnigt kul. Och när det gäller just detta är mina personliga favoriter på senare år humorgruppen Klungan från Umeå och Luleå. När jag hör deras dialekter blir jag glad ända in i min norrbottniska själ.

Sedan 2005 gör delar av Klungan radioprogrammet Mammas nya kille. De har genom åren även gjort föreställningar som Det är vi som är hemgiften (2008), där det bland annat bjöds på skäggiga gubbar med bisarra gångstilar, som fick undertecknad att ligga dubbelvikt av skratt.

De gjorde också den fantastiska tv-serien Ingen bor i skogen 2010.

Ett återkommande inslag i Klungans persongalleri är den allmänt skeptiska sjukpensionären Lars Stenberg (nedan). Hans politiska parti, Nej! Nej! Nej!, (som började som Nej till badhus i Älvsbyn!), kanske är vad Sverige skulle behöva just nu.

En annan karaktär är den försynta, överartikulerande och filosofiska gotharen Mikael Hjort, vars högsta önskan är att bli adopterad av en djurfamilj.

I Mammas nya kille-följetongen Goth söker fru får vi följa hans tafatta försök att hitta kärleken, bland annat under en misslyckad date med inslag av ofrivilligt salsadansande.

Bland Klungans figurer finns också folklivsfanatikern Job Andersson, som ständigt förundras över hur dumma folk var i huvet förr i tiden (nå jävulskt!), Hans-Erik, som har flyttat ut i hundkojan, och den provokativa nycirkusartisten Katla.

Mikael är tveksam till Katlas provokationer

Kända profiler är också Mangan, som är beroende av att dubbelklicka, och den obotliga överdängaren Thunder, som bara måste vara den coolaste actionhjälten i världen. I alla fall om man tror honom själv.

Thunder

Och så har vi förstås Lacken, vars kontinuerliga misslyckanden med att genomföra en jobbintervju utan att hamna i slagsmål får mig att skratta tills tårarna rinner, och hans bästa kompis Tråden.

Släktenforskning med Lacken och Tråden

Så se till att du får i dig det rekommenderade dagliga intaget (RDI) av sjuk humor! Det förlänger livet, (jag har redan hunnit bli 37 år!). Börja med klippen här nedanför så kommer du en bit på vägen.

Avslutningsvis säger jag som Job och Katla:

Skose gnose!

Vi syns i marschallens skugga. Amen!

Spoilerfria filmtips för en dunkel årstid

Posted on 6 november, 2016 by m_mulder

Det är något speciellt med övergången från ljust till mörkt, hur dagen långsamt naggas i kanten när mörkrets årstid gör intåg i landet. Det faktum att vi bor i norra Europa gör sig påmint när temperaturen kryper under noll och höstvindarna börjar vina runt husknutarna.

Visst, hösten kan vara både kall, regnig och blåsig, och det nästan konstanta brummet av lövblåsare går en på nerverna ibland.

Men, jag tycker ändå om hösten. Jag njuter av mysfaktorn som infinner sig månaderna innan jul, när det är strykande åtgång på värmeljus och pepparkakor hemma hos undertecknad. Det är en årstid som gjord för att vira in sig i en filt och titta på film.

Här kommer tips på filmer som gör sig extra bra i höstrusket – och som vanligt i mina filmtips blir det inga spoilers!

Heartless (2009)

Heartless handlar om den unga fotografen Jamie, som kämpar för att hålla hoppet vid liv i ett London som blivit alltmer ogästvänligt och våldsamt. Grändernas mörka hörn fylls av mystiska främlingar som startar bränder och överfaller människor. Det är en plats där inte ens de mest oskyldiga själarna går säkra, en verklighet där varje val du gör kan betyda skillnaden mellan liv och död.

Det är en stämningsfull och spännande berättelse som kryper under huden på betraktaren och gör det svårt att sluta titta. Definitivt en av de mest minnesvärda thrillers jag sett på flera år.

Fritt vilt (2006)

En av mina personliga favoriter bland slasherfilmer är detta norska guldkorn. Scenariot är en grupp vänner som ger sig ut för att åka skidor i fjällen. När en av dem skadar sig tvingas de söka skydd på ett hotell som förefaller övergivet sen många år. Dock blir det snart uppenbart att någon inte vill ha dem där.

Filmens skapare Roar Uthaug lyckas med bedriften att ta en klassisk historia och skapa något som känns både nytt och välbekant på samma gång. Lägg till ett stort mått spänning så har du en slasher som kan mäta sig med de bästa inom genren, som t.ex. John Carpenters Halloween.

Hunt for the Wilderpeople (2016)

En av 2016 års bästa filmer är för mig helt klart Hunt for the Wilderpeople. Huvudpersonen är Ricky, en upprorisk tonårspojke som slussas runt av socialtjänsten och ofrivilligt hamnar på en gård på landet. Det som följer är en varm, originell och knäpp skildring av en motvillig vänskap.

Bara scenen i kyrkan var nog för att få mig att bryta ihop av skratt. Se denna film snarast! Du kommer inte att ångra dig.

Underbara Taika Waititi, som regisserat Hunt for the wilderpeople, What we do in the shadows (med Jemaine Clement) och Eagle vs shark, gör en cameo som präst.

What we do in the shadows (2014)

En udda och vansinnigt rolig underdogkomedi om de diverse svårigheter som kommer av att vara vampyr i dagens Nya Zeeland. Vi får följa vampyrerna Deacon, Viago, Vladislav och Petyr när de kämpar med vardagssysslor som att hitta rätt party-outfit trots avsaknad av spegelbild och bråkar om nödvändigheten i att diska.

Detta är en titt bakom kulisserna i de odödas ”grå vardag” som är få förunnad. Du har garanterat aldrig sett vampyrer på det här sättet! En film man inte får missa!

Eagle vs shark (2007)

När vi ändå är inne på Nya Zeeland fortsätter jag med ännu en film därifrån som får mig att le. Eagle vs shark handlar om Lily, en försynt snabbmatsservitris som inte riktigt passar in någonstans.

Hon tillbringar dagarna på jobbet med att längta efter de tillfällen när Jarrod, hennes hemliga förälskelse, kommer in för att köpa mat. Han är i sin tur totalt ovetande om hennes existens, men när de en kväll hamnar på samma fest börjar allt förändras. (Alla som någon gång känt sig udda, utanför eller malplacerad kommer att le igenkännande).

Detta är en oemotståndligt underhållande dramakomedi som påminner mig både om Napoleon Dynamite och Mikael Hjorts fladdrande, nervösa funderingar över svårigheterna med att hitta en partner i Goth söker fru. En film man blir glad av!

The houses October built (2014)

The houses October built är en så kallad ”mockumentary” om en grupp vänner som reser runt i USA för att hitta den ultimata skrämselupplevelsen. Varje höst öppnas tusentals skräckattraktioner, där människor leds genom mörka lokaler och diverse skräcksminkade skådespelare dyker upp och skrämmer folk från vettet.

Vi får en intressant inblick i en värld av tvivelaktiga arbetsmetoder och luddiga regler, där gränsen mellan vad som är ok eller inte ofta suddas ut. Det är inget för folk med clownfobi, men för den erfarna skräckentusiasten är den väl värd en titt.

The haunting in Connecticut (2009)

The haunting in Connecticut är en av mina absoluta favoritrysare. När familjen Campbells cancersjuka tonårsson blir allt sämre tvingas familjen med kort varsel flytta för att slippa de långa pendlingarna till sjukhuset. Modern hittar ett hus som, på grund av sin oattraktiva bakgrund som begravningsbyrå, blir en billigt nytt hem för familjen. Snart börjar dock obehagliga saker inträffa, och det hem som skulle vara en fristad för den sjukdomsdrabbade familjen förvandlas till ett skräckkabinett.

Detta är en stark rysare med en krypande, kuslig atmosfär som påminner mig om The Others. En film som säkerligen kommer att få även erfarna skräckfantaster att hoppa till vid flera tillfällen, (det gjorde jag när jag såg den första gången). Det faktum att den bygger på en sann historia gör inte saken sämre. Rekommenderas varmt!

The awakening (2011)

En annorlunda thriller om en spökjägare i 1920-talets Storbritannien, vars arbete består av att avslöja lurendrejare bland medium och andra synska. Själv är hon en stenhård skeptiker, men när hon anlitas av ett barnhem för att undersöka en påstådd gengångare tvingas hon omvärdera sina egna uppfattningar. Kusligt och välspelat i spöklika miljöer.

Glad höst!

It’s a beumb! Peter Sellers och andra människor som får mig att skratta

Posted on 8 juli, 2016 by m_mulder

Vi vet alla hur befriande det kan vara att skratta. En rolig film efter en dålig dag kan åtminstone få de flesta av mina problem att blekna. Dock är det en genre där det periodvis är ont om fullträffar. Kanske är det därför komedier är just den kategori jag har minst antal filmer av – bra komedier dyker helt enkelt inte upp så ofta. Men det handlar förstås om vad just DU tycker är roligt.

Jag har alltid gillat komiker som spelar udda karaktärer. Mästaren bland dessa är för mig Peter Sellers.

Hans gestaltningar av den klumpiga, svamlande och hopplöst trögfattade inspektör Jacques Clouseau i The Pink Panther-filmerna får mig alltid att skratta tills magmusklerna värker.

Clouseau är en välmenande och stolt inspektör hos den franska polisen, som försöker göra sitt allra bästa för att sätta dit världens skurkar. Det går dock för det mesta allt annat än bra.

Clouseaus otroliga klumpighet och imponerande talang för att riva ner halva möblemanget så fort han kommer in i ett rum sätter ständigt käppar i hjulet för arbetet.

Detta, i kombination med hans enorma oförmåga att dra ens den enklaste slutsats, gör honom till en polis av sällan skådat slag. Han är helt enkelt en vandrande enmans-rivningskula med en rolig dialekt.

Clouseau är också en ständig plåga för sin chef, Dreyfus (spelad av Herbert Lom) – så till den milda grad att dennes psykiska hälsa tar permanent skada, med ögonryckningar och stressammanbrott som följd.

Några av de roligaste scenerna i Rosa Pantern-filmerna utspelas mellan Clouseau och hans trogna butler Cato, spelad av Burt Kwouk, (som f.ö. gick bort i maj i år). För att hålla sina instinkter i form har Clouseau instruerat Cato att attackera honom när han minst anar det. Ofta gömmer sig Cato på någon oväntad plats i lägenheten och hoppar fram och överrumplar Clouseau, varpå en intensiv strid följer.

Catos attacker har en tendens att komma när Clouseau verkligen inte har tid att slåss, t.ex. när han väntar ett viktigt telefonsamtal.

Om Clouseau råkar vara sugen på en nattmacka får han helt enkelt räkna med att slåss om saken.

Clouseau har också en förkärlek för att använda förklädnader. Och dessa förklädnader är, ja… hur ska man säga, extremt dåliga. Istället för att göra att han diskret smälter in i bakgrunden får de honom att sticka ut som en strålkastare i mörkret. För vem annan än Clouseau skulle komma på idén att klä ut sig till en puckelrygg…

…en vandrande kliché till maffiaboss i en illasittande kostym…

…eller en svensk sjöman med en misstänkt plastig papegoja på axeln?

En personlig favorit bland Sellers övriga filmer är den vansinnigt roliga The party (1968).

Sellers spelar Hrundi V. Bakshi, en olycksbenägen indisk skådespelare som försöker skapa sig en karriär i Hollywood. Efter att ha fått sparken från en filminspelning blir han av misstag inbjuden på fest hemma hos en filmbolagsdirektör.

Det som följer är en bländande kavalkad av slapstick och situationshumor.

Bakshi kämpar med borttappade skor och sprinklers, leker med husets högtalarsystem och ställer till med allmän oreda i den intet ont anande filmproducentens högteknologiska och futuristiska hem.

En servitör, som under kvällens lopp blir allt mer berusad, bidrar också en hel del till komiken.

Alla som någon gång bortkommet vandrat runt på en fest där man inte känner någon kommer att le igenkännande åt Bakshis vilsenhet. Det är dessutom oundvikligt att njuta av Sellers makalösa känsla för fysisk humor och komisk tajming.

Peter Sellers gick tragiskt nog ur tiden redan vid 54 års ålder, år 1980, till följd av en hjärtinfarkt. Det finns dock ett antal komiker som, i min åsikt, för vidare Sellers humoristiska arv idag. De har inte nödvändigtvis samma uttryck som Sellers, men liksom han spelar de gärna underliga och lätt världsfrånvända människor som inte riktigt passar in någonstans. Här följer några av dessa komiker.

Fred Armisen

Fred Armisen fick sitt genombrott i Saturday Night Live, där han blev känd för sina udda, väldigt roliga karaktärer. Nu för tiden dyker han upp lite här och var, både i filmer och tv-serier.

Idag spelar Fred också en av huvudrollerna i sketchhumorserien Portlandia (2011 och framåt), tillsammans med Carrie Brownstein, som han också skapat serien med. Där får han verkligen använda sin stora begåvning för att ge liv åt underliga rollfigurer. Han har en talang för att skapa bland annat knepiga, naiva eller allmänt störiga figurer, som sticker ut genom sin oförmåga att fungera i den moderna världen. Särskilt rolig är Fred när han spelar kvinna.

Bill Hader

Även Bill Hader har sina rötter i Saturday Night Live, och är känd bland annat från filmer som Superbad (2007) och Paul (2011). Han har en stor talang för att göra komiska röster och imitationer av kändisar, och är fantastiskt rolig i allt han tar sig för.

Något av det senaste han har kunnat ses i är den suberba fejk-dokumentärserien Documentary Now! (2015 och framåt) som han skapat tillsammans med SNL-kollegan och goda vännen Fred Armisen. Där spelar han bland annat dottern i ett mor-dotter-par som lever ett minst sagt udda liv i ett hus fullt av katter, och musiker i ett soft rock-band på 70-talet.

Kristen Wiig

Kristen Wiig är, med sin lågmälda humor, suverän på att spela allehanda knasbollar och dysfunktionella människor. Hon har även en sårbarhet som gjorde henne perfekt för rollen som den otursförföljda Annie i Bridesmaids (2011). Liksom Armisen och Hader härstammar Wiig från SNL.

Wiig gjorde en strålande biroll i Anchorman 2, där hon spelar den imbecille karaktären Bricks (spelad av Steve Carell) lika intellektuellt handikappade kärlek. Det fanns en dynamik mellan de två som fick mig att skratta bara jag tittade på dem.

Hennes insats som den oskyldiga helylletjejen Ruth, som uppfostrats av en fanatiskt kristen far, i filmen Paul (2011) roade mig också enormt. När Ruth träffar på människor från världen utanför och lär sig att svära – och sedan börjar göra detta hela tiden och utan hämningar – är det svårt att inte skratta.

Så varför inte kolla upp någon av de filmer dessa skådespelare gjort nästa gång du behöver skratta lite? Alla borde se åtminstone en Pink Panther-film i sitt liv. Och se för Guds skull inte de där helgerånen till remakes där Steve Martin spelar Clouseau! Det är Sellers som gäller!

Clouseau försöker ta sig in i ett slott, ur The Pink Panther strikes again (1976).

Trailer för Documentary Now!

Ich bin ein nerd

Posted on 31 maj, 2016 by m_mulder

Ett av mina tidigaste filmminnen är hur jag en fredag- eller lördagkväll satt uppkrupen i soffan framför tv:n med familjen och förtrollat tittade på Star Wars för första gången. Någonstans där började det som skulle komma att bli ett liv som nörd. Jag var 5 eller 6 år.

Begreppet nörd har, på gott och ont, blivit ett alltmer använt och kanske till och med urvattnat begrepp. Om du slår upp ordet på nätet får du bland annat dessa definitioner:

Enkelspårig och löjeväckande person, tönt (Svenska Akademins Ordlista)

A foolish or contemptible person who lacks social skills or is boringly studious (The Oxford Dictionary)

1951, U.S. student slang, probably an alteration of 1940s slang nert ”stupid or crazy person,” itself an alteration of ”nut”. The word turns up in a Dr. Seuss book from 1950 (”If I Ran the Zoo”), which may have contributed to its rise, (Online Etymology Dictionary)

Dessa beskrivningar känns dock förlegade – de är barn av det 1950-tal då ordet togs i bruk och är svåra att relatera till. Det förvånar mig inte minst att Svenska Akademins Ordlista fortfarande har en så negativt vinklad och begränsad beskrivning av begreppet nörd. Särskilt förvånande är att detta sker i lilla Sverige, som så ofta anstränger sig i rent absurd utsträckning för att vara politiskt korrekt, av rädsla för att trampa någon på tårna. (Vi nördar räknas tydligen inte).

Epitetet nörd innebar från början ett förlöjligande som ledde till utanförskap. Med tiden har detta övergått i en slags stolthet över individualitet och särprägel, vilket kanske är förklaringen till att så många idag kallar sig för nördar. Att vara nörd och udda verkar ha blivit coolt.

Åtminstone lite lagom udda, gärna i form av en kosmetisk trendvariant som inte sträcker sig längre än till ytan – mode- och kändisvärlden har den senaste tiden flörtat en hel del med sin version av ”nördlooken”.

Det verkar som om modeskaparna anser att bara man slänger på någon ett par Buddy Holly-glasögon blir denna automatiskt en nörd. Som representant för nörddelen av befolkningen – vi som gillar det vi gillar oavsett om det är populärt eller inte – håller jag med Ted:

Numer används ordet nörd lite för frikostigt. Det verkar nästan som att vara nörd har blivit något så eftersträvansvärt att många, även om de bara råkar ha en liten släng av ett särintresse eller kanske inte har några intressen alls, är snabba att dubba sig själva med titeln.

Dessa människor passar ofta bättre in på beskrivningen hipster, det vill säga någon som gärna på ytan ser ut att ha en egen, originell stil, men som egentligen har den stilen just för att det är inne. De har till exempel kanske inte läst John Steinbeck eller Edgar Allan Poe, men vill gärna ge intryck av att ha gjort det. Och deras musiksmak består av band som helst är så smala och underground att de knappt ens själva har hört talas om dem.

Det huvudsakliga syftet är att vara cool, och därför väljer hipstern sina lagom udda outfits med omsorg, och kallar sig för nörd just för att det är på modet.

Från början var en nörd någon som hade ett intresse som skiljde sig från den stora massans. Och det tycker jag är en viktig del i definitionen av begreppet. För att räknas som nörd ska du, enligt undertecknad, dels vara intelligent, dels ha ett brinnande intresse för och en omfattande kunskap inom ett ämne.

”Nördskap” innebär alltså, i min definition, att du har en så stark passion för något att det blir en del av den du är.

VAD du är intresserad av är av mindre betydelse – det kan vara allt ifrån stickning till fysik, heavy metal, teknikprylar, film, animé eller att göra egna smycken. Kanske sitter du hemma på din kammare och ägnar timme efter timme åt att skapa det perfekta synthljudet till din nya dubsteplåt…

…eller sitter framför datorn och spelar spel, designar hemsidor och programmerar.

Intresseområdet ska dock helst vara något lite udda, något som inte alla människor gillar. För mig innebär nämligen begreppet nörd att man per definition skiljer sig från mängden genom sitt intresse. Annars skulle inte benämningen behövas – om alla vore nördar fanns det inga nördar. Då skulle vi alla vara lika konforma som utomjordingarna i filmen Home.

Vad gör då mig till nörd? Jag har en stor passion för film, tv-serier och böcker, och detta har satt sin tydliga prägel på mitt liv. Jag tittar till exempel mycket på och kan mycket om film och serier, använder ständigt IMDb för att slå upp diverse skådespelare och andra fakta inom ämnet och håller koll på vilka nya intressanta filmer och serier som kommer. Lägg sedan till det att jag skriver om det, pratar om det och köper samlarfigurer och t-shirts så börjar bilden av nördskap att klarna.

Jag gillar också åtskilliga filmer och tv-serier som ingen annan jag känner ens har hört talas om. Det är inget avsiktligt – det vill säga jag är inte någon som ogillar saker bara för att de är mainstream, eller konsekvent bara tittar på ”smala” filmer och serier. Det är helt enkelt en naturlig följd av mitt ständiga nyfikna utforskande av film- och tv-utbudet, som inte stannar vid de stora, kända Hollywoodproduktionerna.

Det är ibland lite tråkigt, för man kan inte alltid prata med någon om hur bra just de filmerna och serierna är. Och när man ändå försöker blir man ofta avbruten av gäspningar och uttråkade blickar. Då känner man sig lite så här:

En av mina absoluta favoritserier någonsin är Arrested Development. Det är en serie som trots bra recensioner tyvärr lades ner i förtid. På IMDb rankas den dock idag med hela 9/10 och har numer kultstatus som komediserie.

A.D. är ett ofta använt exempel på serier som inte fått den uppskattning de förtjänar. Serien gjordes i 3 säsonger mellan 2003 och 2006, och till min stora förtjusning fick den en fjärde säsong 2013. Det ryktas ständigt om fler avsnitt och eventuellt en film. Man kan bara hoppas…

Att den inte är så känd här i Sverige, (jag har hittills bara träffat på EN person som känner till den), kan bero på att den i tv 4 visades under den obegripligt blåsta titeln Firma ruffel och bygg, (helt sant).

En annan favoritserie är Portlandia, som visserligen delvis har visats i Sverige, men som gått ganska obemärkt förbi. En underbart knäpp, urflippad och fantastiskt rolig humorserie som driver mycket med hipsters. Bara det är skäl nog att se den.

Jag älskar också film-merchandise, så när denna Ripley-figur kom ut i somras var jag ju bara tvungen att köpa den… (Jag har dock tagit ut den ur förpackningen och ställt den i hyllan – jag tycker man ska njuta av sakerna medan man har dem, istället för att behålla dem i mint condition).

Facehuggern fick jag i present…

Ash från Evil dead-filmerna är ett måste i min hylla – helst i dubbel upplaga, som här…

Och en varulv från Dog Soldiers är ju inte fel…

Mitt senaste tillskott till heminredningen – som också blev en födelsedagspresent till mig själv – är något som, när jag hittade den på nätet, fick mig att göra den här minen:

En sjungande och dansande Gizmo! (Har velat ha en mjukis-mogwai sen jag var liten).

Så jag säger, dock inte motvilligt som Jen i The IT Crowd, utan med stolthet:

JAG ÄR EN NÖRD!

Hösten är bäst

Posted on 29 oktober, 2015 by m_mulder

Jag älskar hösten. Man kan till och med säga att det är min favoritårstid. Våren och sommaren i all sin ära, men det är något särskilt med den där tiden på året då löven skiftar färg från prunkande grönt till sprakande nyanser av eld. Luften får en härligt kylig, krispig kvalitet som nyper kinderna rosa och rensar dammet ur lungorna.

Det är en väldigt speciell och trevlig känsla att ta en promenad under den regnmolnsblå himlen och känna löven och de nedfallna kastanjerna krasa under fötterna.

Efter att ha gått runt i tunnare klädsel några månader är det dessutom ganska trevligt att ta på sig en mysig tröja, plocka fram skinnjackan och stövlarna ur garderoben och dra ner luvan över öronen.

Jag är dock inte någon älskare av stickade plagg – jag gillar dem utseendemässigt och i teorin, men i praktiken är de alldeles för varma för mig. Det spelar ingen roll hur snygga de är: stickat är bara inte för mig. Kanske har det att göra med att jag i 8:e klass försökte sticka ett par tumvantar, men tvingades repa upp garnet och börja om X antal gånger. Det var som om garnet och stickorna konspirerade emot mig, vilket resulterade i att jag fick 2:a i slöjd den terminen.

Jag hade en tunn, stickad, mörkblå ylletröja för cirka 10 år sedan – ett reafynd som jag köpte mot bättre vetande. Jag ville så gärna använda den för den var så fin. Men, varje gång jag hade den på mig blev jag alldeles för varm och fick den notoriska ”ylleklådan”. Det var som om någon lagt sandpapper på magen och under armarna på mig.

Detta har bidragit till att jag är och alltid kommer att vara en året-runt-hoodie-entusiast. Jag väljer en snygg hoodie med välsittande huva över en stickad tröja när som helst – i min värld är bomullstrikå alltid ett vinnande koncept när det gäller tröjor.

Hösten är en tid då klädbutikerna – för ovanlighetens skull – brukar ha ett brett utbud av kläder i färger jag passar i. Färgskalan rör sig mycket mellan rött och blått: det är mycket vinrött och lila, mina favoritfärger – ja, utöver svart, då.

När mörkret sakta lägrar sig över landet kan det ju vara kul med lite fina kläder att vänja sig vid kylan i och lysa upp mörkret med. Alla kan ju behöva en make-over emellanåt.

Denna årstid innebär alltid – till min stora förtjusning – att alla bra tv-serier börjar igen. Sommarens relativa serietorka känns som bortblåst när man kan gotta sig åt färska avsnitt av serier som iZombie och The Walking Dead.

En annan anledning att älska hösten är att den 31:a oktober infaller Halloween, skräckentusiastens ultimata myshelg. Det är den enda högtiden på året som matchar min inredning, och det säljs rysliga dekorationer nästan överallt. Mycket är skräp, men jag har gjort några fynd genom åren. Halloween innebär pumpor, döskalleljuslyktor och fladdermöss för hela slanten – är det konstigt att jag gillar det?

En del firar med att klä ut sig och gå på maskerad – om du råkar befinna dig inne i Norrköpings centrala delar runt den sista oktober är chansen stor att du stöter på en hel del spöken, zombies och andra outsiders som annars sällan syns till. Tänk, vad lite smink kan åstadkomma…

Undertecknad firar helst denna pumpa-mättade högtid i soffan under en filt med trevligt sällskap, en skål godis och några schyssta rysare att titta på.

Här kommer några tips på trevliga filmer som är särskilt lämpade för kulna höstkvällar, när vinden blåser bort de sista, skälvande löven från träden utanför och nerverna längtar efter skrämsel.

The Amityville Horror (1979)

En riktig favorit som fångade mitt barnajag med sin kusliga stämning och verklighetsbaserade historia. Berättelsen om familjen som flyttar in i ett hus där flera grymma mord begåtts är en klassisk rysare som bjuder både på krypande, subtilt obehag och den eviga kampen mellan ont och gott. Det är en film som alla både nyblivna och erfarna skräckfans bör pricka av på listan över film-måsten.

The Changeling (1980)

Jag har alltid älskat en bra spökhistoria och The Changeling är ett ypperligt exempel på en lyckad sådan. Den handlar om pianisten John Russell, som efter sin fru och dotters tragiska död flyttar in i en stor gammal herrgård. Snart börjar konstiga ljud eka genom de tomma rummen och John kan inte skaka av sig känslan av att någon från andra sidan försöker säga honom något. En tidlös, snygg och effektfullt berättad mysrysare.

The Taking of Deborah Logan (2014)

Denna film börjar som en lågmäld berättelse om en kvinnas borttynande i demensens grepp. Den är filmad som en dokumentär om demens och hur det påverkar både dem som drabbas och deras närstående. Men ju längre filmteamet följer Deborah Logans öde, desto mer uppenbart blir det att det är något mer ondskefullt än demens som slagit klorna i henne. Jag blev positivt överraskad av denna inledningsvis stillsamma rysare, som gradvis blir alltmer psykologiskt tryckande och spännande. Ett guldkorn bland moderna skräckfilmer.

It Follows (2014)

När vi ändå är inne på modern skräckfilm kommer här en av få amerikanska filmer jag sett de senaste 10 åren som fått mig att hoppa till. It Follows handlar om en ung kvinna som drabbas av en slags förbannelse genom sexuellt umgänge med sin pojkvän. Helt plötsligt börjar ensamma, mystiska främlingar dyka upp när hon minst anar det, och de förföljer henne långsamt men bestämt med ett syfte: att ta hennes liv.

Filmen förde mina tankar till den första A Nightmare on Elm Street-filmen – den har den där diffusa, nervpåfrestande kusligheten som kommer av en fiende som kan uppenbara sig när och var som helst, (fast då utan de humoristiska inslagen).

Ett av de för mig mest effektiva scenarierna i skräckfilmer är när någon tar sig in i ditt hem och berövar dig på den trygghet som du känner där. När det gäller detta levererar It Follows verkligen, och det gör den till en skräckis som kryper under din hud. I alla fall min.

Foxy Mulder

…the truth is right here

Category Archives: Film, tv-serier & allmänt nörderi