Jag har älskat Stephen Kings romaner sen jag började läsa hans verk som tonåring. Genom åren har en lång rad av berättelserna filmatiserats, med högst varierande resultat.

Många gånger har dessa försök inte lyckats göra Kings fängslande berättarglädje rättvisa –  åtskilliga av dramatiseringarna framstår som halvdana, rumphuggna och forcerade.

Det finns dock ett antal filmer som verkligen är lyckade. Eftersom det idag är Halloween kommer jag nu att bjuda på en handfull av mina personliga favoriter.

Dolores Claiborne (1995)

En stark och dramatisk berättelse om Dolores och Selena, en mor och dotter som båda levt ett hårt liv och tvingats uthärda saker som ingen människa borde behöva gå igenom. De lever åtskilda sedan många år, men när modern hamnar i klammeri med rättvisan kommer dottern hem till den karga ö i Maine hon lämnat så långt bakom sig.

Det blir ett laddat möte som medför blandade känslor för dem båda. Tillsammans måste de ta itu med gamla konflikter, som blivit infekterade under årens lopp, och ta sig igenom varandras taggiga yttre.

Selena tvingas återuppleva sin barndom på ön, och försöka få klarhet i den alkoholiserade faderns mystiska försvinnande under en solförmörkelse.

I takt med att polisen går hårt åt Dolores tvingas kvinnorna inse att de är utlämnade åt varann och att bara de själva kan lindra varandras lidande. Kathy Bates gör en Oscar-värdig skådespelarprestation som den okuvliga Dolores, och Jennifer Jason Leigh är fantastisk som den sköra, cyniska dottern.

Detta är en berättelse om hur blod är tjockare än vatten och att livet är för kort för att fjärma sig från dem som står en närmast. En film som gjorde Kings romanförlaga rättvisa, och som verkligen är väl värd att se.

 

It (1990)

It (eller Det) är en av Kings mest omfångsrika romaner och räknas också till de allra bästa. Berättelsen gjordes som miniserie för tv 1990. Jag tycker lika mycket om denna filmversion idag som jag gjorde som barn.

Historien om de sju barnen i småstaden Derry berör tidlösa teman som vänskap, mod, solidaritet och kampen mellan gott och ont. Miniserien har visserligen skalat av en hel del av boken, men den har ändå lyckats fånga kärnan i berättelsen på ett fint sätt. Att den sedan ackompanjeras av en vacker och stämningsfull pianomusik förhöjer hela upplevelsen.

Det är framför allt skildringen av huvudpersonernas vänskap och skurken, det lömska, barnamördande och clownförklädda monstret Pennywise, som gör den så speciell.

De sju vännerna lyckas som barn tvinga bort ondskan som härjar i deras stad, och de svär att komma tillbaka om Pennywise någonsin visar sitt hånflinande ansikte i staden igen. Trettio år senare måste de infria sitt löfte och återvända hem för att stoppa sin barndoms värsta mardröm.

Tim Curry gör för undertecknad en av de mest minnesvärda och klockrena rolltolkningarna någonsin som den lömska Pennywise, en prestation jag alltid kommer att förknippa honom med. Han är diabolisk, charmig, rolig och skrämmande på samma gång.

Barnens duktiga skådespelarprestationer och Tim Currys enastående demoniska clowneri gör detta till en riktig guldklimp bland King-filmatiseringar. För mig känns därför nyinspelningen av It överflödig. Ingen Skarsgård i världen kan göra en bättre elak clown än Tim Curry.

Tragiskt nog finns inte Jonathan Brandis, den mycket begåvade barnskådisen som spelar barnens ledare, Bill Denbrough, i livet längre – han begick självmord 2003.

 

The dark half (1993)

George A. Romero har i sin filmatisering av The dark half (eller Stark) – för övrigt en personlig favorit bland Kings böcker – lyckats väl med att fånga romanens genomgående olycksbådande känsla. Vi får följa författaren Thad Beaumont, som i hemlighet skrivit grovhuggna actionberättelser under pseudonymen George Stark. Då en man försöker pressa honom på pengar väljer han att offentligt lägga namnet Stark på hyllan.

Snart börjar personer i hans bekantskapskrets dö under mystiska omständigheter. Beaumonts fingeravtryck dyker upp på brottsplatserna, och en ljusskygg man som passar in på beskrivningen av den fiktiva George Stark verkar vara kopplad till dåden.

Samtidigt som dödsfallen tätnar blir Beaumonts psykiska hälsa allt sämre. När hans egen familj hotas av den våldsbenägna främlingen tvingas han gå tillbaka till sitt eget förflutna och knyta an till en del av sig själv han inte tycker särskilt mycket om.

Timothy Hutton gör en stark (no pun intended) insats som både huvudpersonen och hans osympatiska andra halva i denna underskattade thriller.

Detta är en stämningsfull berättelse som är som gjord för kulna höstkvällar. George A. Romero visar här än en gång att han hade talang som sträckte sig utanför zombiegenren.

 

 

Storm of the century (1999)

Till sist vill jag nämna ännu en riktigt välgjord och spännande King-miniserie: Storm of the century. När det drar ihop sig till en sjusärdeles storm på Little Tall Island dyker en främling upp i det lilla samhället.

Ingen vet vem han är, men han verkar veta allt om varje invånare på ön. Medan de snötunga skyarna sluter sig allt tätare kring husknutarna börjar han successivt att plåga dem för sitt eget nöjes skull. Han ber öborna att ge honom det han vill ha, mot löftet att han då ska lämna dem ifred – en till synes harmlös begäran som visar sig vara allt annat än behaglig.

Detta är en fängslande och välspelad helkvällsfilm (eller varför inte matiné en ruggig vinterdag?), där Colm Feore briljerar som den gåtfulla främlingen. Storm of the century är vintrig, krypande skräck när den är som bäst.

Missa inte James Cordens roliga It-sketch här under. Happy Halloween!