Muse, Minions och sommartips för ljusskygga

Posted on 10 juli, 2015 by m_mulder

Jag tycker om sommaren, men jag är inte typen som gillar att ligga på stranden när det är varmt. Jag gillar sol och värme, men håller mig helst i skuggan. Det märks, säger du, med tanke på hur ljushyad du är. Mja, faktum är att jag aldrig blir solbränd, även om jag i mina yngre dagar solade en hel del.

Höjden av solbränna nådde jag under min vistelse i Florida på Spring break i mars 2000. Jag brände hårbotten och ovansidan av fötterna, och blev lätt ljusbrun i ansiktet. That was it. Normalt blir jag, på sin höjd, en mörkare nyans av blek. Jag har dock aldrig grämt mig över detta, utan accepterar min naturliga ljushet fullt ut. Och fördelen med att inte bli solbränd är att jag slipper få sådana där jobbiga linjer där solen inte kommit åt.

En sak som är skön med sommaren är att man, för en gångs skull i vårt nordliga land, inte behöver ha så mycket kläder på sig. Äntligen kan man ha på sig sina nördiga t-shirts utan att de döljs av en jacka.

Men något jag märkt de senaste somrarna är att det där med sommarklädsel börjar gå lite långt. Alla, oavsett smala eller tjocka, ska helt plötsligt gå omkring i små superkorta och tajta jeansshorts som visar mer av folks sladdriga bakdelar än någon rimligen kan tänkas vilja se.

Tänk på oss som står bakom dig i kön och helst slipper se dina skinkor hänga ut ur dina alltför kortklippta jeansshorts. Jag önskar att detta var en överdrift, men tyvärr är sanningen att jag ser syner som dessa varje gång jag går på stan nu under sommaren. Jag ser det som en bildlig representation av frasen Too Much Information…

Så, här kommer ett jättebra tips, i all välmening:

Vad gör man då på sommaren om man, som jag, inte är en soldyrkare som bosätter sig på stranden? Dagsutflykter till traktens sevärdheter eller andra små vardagsäventyr, (varför inte en picknick i en park eller på närmaste allmänna gräsplätt), är heta tips om man inte har så stor semesterbudget.

Har man mer pengar att röra sig med är en resa alltid kul. Och ett land som förgyllt våra liv med filmer som What we do in the shadows, Braindead, Black sheep, Housebound och Lord of the rings-trilogin, för att nämna några, måste ju vara värt ett besök.

Grillat är alltid gott, även om jag själv sällan får avnjuta detta eftersom jag vare sig har en grill eller kan grilla. Jag får nöja mig med att känna lukten när grannarna slänger på en köttbit på grillen.

Jag tycker också det är kul att shoppa, och eftersom den här sommaren för närvarande inte verkar bli vare sig supervarm eller solig i någon större utsträckning finns det knappast en bättre sysselsättning än detta. En dagsresa med Stockholmsshopping sitter alltid bra, eller så kan man ju fynda något på IKEA.

Russian Blue-hona till kampanjpris

Ett biobesök gör också alltid livet roligare, särskilt när man ser en så fenomenalt underhållande film som Minions. Blummock!

Kevin i mjukdjursform

Det är också något speciellt med att sitta uppe sena sommarkvällar och titta på film eller en bra tv-serie, något som blir extra mysigt om det regnar ute. Den här sommaren verkar ju ha fastnat i det kyliga midsommarstadiet, så varför inte stanna inne i värmen och titta på något bra? En serie som varit starkt förknippad med sommaren för mig är Dexter – dels för att jag tittade på den på sommaren, dels för att den utspelar sig i soliga Miami.

Tyvärr görs ju serien inte längre, men den tål helt klart att ses om. Annars kan jag starkt rekommendera serien som för mig nu fyller hålet efter Dexter, superspännande iZombie. En zombietjej som jobbar som rättsläkare och hjälper polisen att lösa brott genom att äta brottsoffrens hjärnor och absorbera deras minnen – what´s not to love? Sällan har jag fastnat för en tv-serie så snabbt. Huvudpersonen Olivia Moore är min nya hjälte!

Liv Moore

Sommar för mig är också Game of Thrones. Jag brukar inleda sommaren med att plöja igenom den nya säsongen som om det inte fanns någon morgondag.

Mitt sista sommartips är det allra bästa: En konsert med ett band eller en artist man verkligen gillar är en händelse utöver det vanliga, något som inte inträffar så ofta men är fantastiskt roligt. Har man chansen att se sitt favoritband på en festival rekommenderar jag alla musikälskare att göra det. Det blir extra speciellt när konserten är utomhus på sommaren, och i år är det just en sådan spelning som har gjort min sommar väldigt minnesvärd.

Jag var överlycklig när jag i november 2014 läste i tidningen att mitt älskade favoritband Muse skulle spela på Bråvalla i år. Inte bara skulle de spela i Sverige, utan i min hemstad, ja till och med i mina kvarter!

Det verkade nästan för bra för att vara sant, med tanke på att sist jag skulle se dem, i december 2012, blev konserten hastigt inställd, då sångaren Matt Bellamy bröt fotleden.

Så, efter ett halvårs upprymd förväntan, var det äntligen dags! Robin och jag småhuttrade oss igenom fredagskvällen den 26 juni på Bråvalla, trots att det sammanlagda antalet tröjor vi hade på oss var alldeles för högt med tanke på årstiden. Men vem bryr sig om att det var kallt, jag fick äntligen se mitt kära Muse live! Det var mer än nog för att hålla mig varm.

Muse lever verkligen upp till epitetet att vara ett av världens bästa liveband. Musiken, sången, scenshowen, ja allt var helt fantastiskt och jag njöt av varje sekund där jag stod i den kalla juninatten och dansande sjöng med i låtarna jag känner så väl. Och tänk att de till och med spelade två av mina favoriter bland de äldre låtarna, Bliss och Hysteria! Jag kommer att leva länge på detta!

Mer än ett par öron

Posted on 21 mars, 2015 by m_mulder

Jag är en vänlig och empatisk person med stark servicekänsla – jag tycker om att hjälpa människor och drivs på någon fundamental nivå av ett socialt engagemang. På de små, små sätt jag kan vill jag försöka göra världen lite bättre, antar jag.

Vänskap och relationer är något vi alla behöver. Framför allt är det av betydelse vilka slags relationer man har, att de är ömsesidiga så tillvida att båda inblandade har utbyte av varandra.

När det gäller vänskap är det viktigt att ta hand om sig själv först innan man hjälper någon annan, för mår man inte bra själv har man inte kraften som krävs för att ge åt andra.

Precis som kabinpersonalen på flygplan brukar säga när de går igenom säkerhetsinstruktionerna: alla som reser med barn måste, i en eventuell nödsituation, sätta på sig sin egen syrgasmask innan de hjälper barnen.

En del tycker att all ens tid och omtanke i första hand ska vara till för andra människor. Att det rent av är egoistiskt att sätta sitt eget välbefinnande framför andras. Men du har bara ett liv, och om inte du är rädd om dig själv lär ingen annan göra det åt dig.

Min inbyggda vilja att hjälpa andra har ofta krockat med självbevarelsedriften. Ibland har jag sagt ja i situationer där andra behövt min hjälp, utan att stanna och tänka efter om jag faktiskt har tid och ork till att ta på mig detta. Många gånger har jag velat göra så här i sådana lägen:

Att ständigt sätta andras behov framför dina egna kan leda till att andra tar all din energi. Det i sin tur kan göra att du börjar må dåligt, både fysiskt och mentalt. Ofta sker detta utan att du är medveten om det – jag vet, av egen erfarenhet.

Min energi begränsas tyvärr av den konstanta tröttheten som kommer av ett liv med en whiplashskada, vilket gör att jag numer måste tänka mig för både en och två gånger innan jag gör planer eller påbörjar nya kompisrelationer.

Jag är en utmärkt lyssnare, något som i många fall är en bra egenskap att ha. Detta gör dock att personer som behöver ett lyssnande öra dras till mig, på gott och ont. Det brukar hända utan att jag egentligen gjort någonting för att ”bjuda in dem” mer än att vara mitt vanliga, vänliga jag.

När just den sortens människor som jag inte mår bra av dras till mig kan jag känna lite så här:

Det kan vara okej att ha någon vänskapsrelation av det här slaget, men i mitt fall har det blivit alltför många. Det har inte varit bra för mig, då jag ständigt tvingats vara någon slags privat emotionell soptunna åt andra, utan att själv få uppleva att den andra lyssnar på och bryr sig om mig.

Det är inte sunt att umgås med människor som får dig att känna att ditt liv och den du är saknar betydelse.

Det enda jag fått ut av relationer som dessa är den ibland tillfredsställande känslan av att ha hjälpt någon. Ju längre tiden gick, desto mer överskuggades dock den känslan av min frustration och ensamhet.

Flera av de personer jag lärt känna genom åren verkar tro att jag kan fixa alla deras problem genom att vara någon slags hobbypsykolog, eller själslig mekaniker, åt dem.

Vissa tycks tolka mitt vänliga sätt och allmänt positiva vibbar som något i stil med att ”nu är vi bästa vänner!!”, trots att vi inte ens känner varann. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt detta. Jag kan ju inte ändra på vem jag är.

Med åldern har jag dock blivit mer medveten om hur jag beter mig mot andra, och jag försöker vara tydlig, för att i möjligaste mån undvika relationer av det energislukande slaget. Men, jag kommer aldrig kunna sluta vara vänlig, för det är en så stor del av den jag är. Jag måste snarare bli bättre på att säga nej.

Det är klart att det kan ses som positivt att andra uppfattar mig som trevlig och sympatisk. Jag tycker om att lyssna och hjälpa andra, men det finns gränser för var jag klarar av. Jag orkar inte lyssna på andras problem på bekostnad av min egen hälsa. Jag vill gärna vara din vän, men då måste du också vara min vän. Jag har tankar och känslor precis som alla andra.

Här vill jag också inflika att jag är medveten om att man vanligtvis har olika slags vänner. Någon som du går och fikar med på stan, någon som du ringer när du behöver prata, och så vidare.

Jag är hellre ensam än umgås med personer som bara är mina vänner så länge jag ställer upp för dem, som aldrig finns där när jag behöver dem. Sådana som gärna vill låna mina öron men inte vill låna mig sina. Till sådana pseudovänner säger jag helt enkelt så här:

Vänskap är bland det mest värdefulla som finns, och goda vänner växer tyvärr inte på träd. Därför är det extra viktigt att vara rädd om dem du har. Har du en vän som ständigt lyssnar på och bryr sig om dig utan att du gör detsamma i utbyte? Tro mig, att vara den vännen känns ofta lite så här:

En riktig vän gläds med dig när du är glad, och delar din sorg när du är ledsen. Riktiga vänner bär varandra när situationen kräver det, även om det är jobbigt.

Det finns ett ordspråk som säger att ”I nöden prövas vännen”, och det är verkligen sant. Jag har själv upplevt att när livet föll i bitar omkring mig och jag verkligen behövde en vän, då fanns det ingen som ställde upp.

Goda vänskapsrelationer har ett slags naturligt flyt. Liksom alla förhållanden är det dock viktigt att man vårdar dem och är varsamma med varandra.

Tänk efter – brukar du ständigt ”dumpa” dina problem på din vän? Gör då något extra snällt för den personen för att visa att du bryr dig och uppskattar er vänskap. Det mest värdefulla du kan ge en annan människa är din tid. Men glöm aldrig att en vän är mer än ett par öron.

Nattens barn

Posted on 5 februari, 2015 by m_mulder

Jag har alltid varit en utpräglad kvällsmänniska. Redan som barn njöt jag av att vara uppe sent på helgerna, när skolans tidiga morgnar tog ett par dagars paus och jag kunde ägna all min tid åt kreativa aktiviteter och att titta på film.

Visserligen kan jag känna mig pigg under dagen också, men det är på kvällen och natten som min hjärna verkligen vaknar till liv. Vid 8/9-tiden på kvällen plockar jag gärna fram ritblocket och ägnar några timmar åt att teckna.

Alternativt plockar jag fram min symaskin, tyg och tråd, eller börjar spåna inför nästa blogginlägg.

Kreativiteten tycks flöda i mig under dygnets mörkare timmar. När de flesta funderar på att gå och lägga sig börjar jag få en massa fiffiga idéer om vad mitt nästa skapandeprojekt ska bli.

Det är efter mörkrets inbrott som jag känner mig som piggast, gladast och mest som mig själv. Nattens dunkla stillhet tilltalar mig på någon primär nivå. Himlen glänser av mån- och stjärnljus, och staden utanför mitt fönster glimmar i sin aftonklänning av tända fönsterbelysningar och surrande gatlyktor.

Listen to them, the children of the night…

What sweet music they make

(Bram Stoker´s Dracula)

En del menar att huruvida man är morgon- eller kvällsmänniska enbart beror på vad man har för vanor, dvs. om man brukar gå upp tidigt eller sent, om man går och lägger sig tidigt eller sent och så vidare. Jag tror dock att de flesta av oss föds med en dragning åt det ena eller andra hållet.

Jag har aldrig varit morgonpigg, utan är snarare kroniskt förstörd på morgnarna. Detta har med åren förstärkts ytterligare av smärtan som min nackskada orsakar, men oavsett detta är jag alltid väldigt trött när jag vaknar.

Vore praktiskt om man kunde ladda sig själv precis som man laddar mobilen ibland…

Jag klarar dock av att gå upp tidigt och jobba genom att kompromissa med sänggåendet: under en arbetsvecka siktar jag på att komma i säng senast vid midnatt. Då hinner jag både ägna mig åt mina hobbies och få en hyfsad natts sömn. Sen är det en lugn uppvaknandeprocess med en god frukost och mycket kaffe som gäller för att komma igång.

Visserligen kan jag inte påstå att uppvaknandet alltid är enkelt…

Stanna uppe sent passar jag på att göra på helgerna. Då blir det ofta inte förrän frampå småtimmarna jag lägger huvudet på kudden. Det gäller bara att hitta ett sätt att både kunna vara den kvällsmänniska jag är och ändå orka gå upp tidigt när omständigheterna kräver det. Många sömniga morgnar har jag tröstat mig själv med att jag alltid kan ta en tupplur när jag kommer hem från jobbet.

Många morgonmänniskor tror att det går att BLI en morgonmänniska helt enkelt genom att tvinga sig att gå och lägga sig tidigare. Det fungerar dock inte för mig. Många kvällar har jag försökt göra just detta och det har enbart utmynnat i att jag legat och vridit mig i flera timmar utan att kunna somna.

Det är speciellt att vara vaken på natten. Tillvaron är fridfull och avslappnad, och man kan lätt föreställa sig att man är den enda personen i kvarteret som fortfarande är uppe. Granntanten vars högljudda tv-tittande hörs genom väggen har gått och lagt sig. Snubben i lägenheten ovanpå, som emellanåt torterar oss omkringboende med skräniga trubadurcovers på valda delar av Metallicas uttjatade Black album, håller sig lugn. Världen tillhör just då bara mig, och det känns som om jag kan göra vad som helst.

Kanske har jag varit vampyr i ett tidigare liv, eftersom jag är så förtjust i natten…

Dessutom består min garderob till merparten av svarta kläder. Dock är det ont om sammetskostymer och kråsskjortor à la 1700-talet…

Frääääs

Man kunde ju åtminstone tro att jag har vampyrblod i ådrorna, med tanke på min ljusa hy och obotliga oförmåga att bli solbränd, (inte för att jag VILL bli det heller, jag trivs med att vara blek).

Kanske borde jag vara den femte rumskompisen hemma hos vampyrerna Vladislav, Deacon, Viago och Petyr i underbara What We Do In The Shadows. Om de nu kunde låta bli att äta mig, vill säga.

Turligt nog verkar det enda jag fått med mig in i detta liv vara just hudtonen – jag brinner inte upp i dagsljus, sover inte i en kista, är inte allergisk mot silver och tycker vitlök är gott. Och spegelbilden finns där den ska.

Det är ju en fördel när man ska sminka sig på morgnarna…

Nej, jag har inte huggtänder, dricker inte blod eller har evigt liv, men jag kommer alltid att vara ett nattens barn. Så nästa gång du är ute sent en kväll, och ser ett fönster där det fortfarande lyser, är chansen ganska stor att det är mitt.

Lite skön vampyrhumor med suveräna humorduon Key & Peele…

Trailer på filmen ingen får missa!

Var det bästa du kan vara – dig själv

Posted on 30 september, 2014 by m_mulder

Självförtroende kan vara flyktigt. Som ung påverkas man lätt av människor i ens närhet. Tanklösa kommentarer orsakar sår som i värsta fall kan ta många år att läka när ens självtillit brister. Även rådande samhällsideal när det gäller utseende har ofta stort inflytande på ens liv som ung, kanske främst bland tjejer. Det gör mig ont att se hur kropps- och skönhetsfixeringen i media tycks vara värre än någonsin, även om det finns svaga strömningar som kanske på sikt kommer att leda till mer sunda ideal.

Jag har aldrig gillat ordet normal. Det hänger samman med ordet norm, som ju betyder vad som är måttstock i ett givet sammanhang. Jag har alltid tolkat det här med att vara normal som att alla ska vara stöpta i samma form. Alla ska vara likadana och inte sticka ut, vare sig utseendemässigt eller i sitt sätt att vara. En värld som såg ut så skulle vara ett tråkigt ställe att leva på, om du frågar mig. Och vem är egentligen bäst lämpad att bedöma vad som är just normalt?

Motsatsen till normal är abnorm, och det hör man nästan på ordet att det inte är något önskvärt. Det används snarare oftast när det gäller sjukdomar och andra patologiska företeelser. När jag slog upp ordet i ett synonymlexikon kom bland annat dessa ord upp:

Underlig

Grotesk

Konstig

Egen

Märklig

Ful

Säregen

Bisarr

Absurd

Det säger en del om den vikt världen vi lever i fäster vid att vi ska vara just normala. För vem vill vara grotesk eller absurd?

Jag har aldrig riktigt känt att jag passat in, åtminstone inte förrän jag blev vuxen och hamnade i sammanhang där jag accepterades för den jag var. Under hela grundskolan gick jag i klasser där alla utom jag och kanske ett par elever till ägnade sig åt organiserad idrott på fritiden. Jag motionerade på egen hand, bland annat gick jag långa promenader med familjens nu saligen hädangångna labrador. Vår gymnastiklärare på högstadiet gav faktiskt mig lägre betyg än andra enbart baserat på att jag inte var med i den lokala idrottsföreningen som alla andra, (dvs. baserat på vad jag gjorde på FRITIDEN, inte på lektionstid), något som än idag får mig att känna så här:

Mina stora intressen var film, musik och att teckna och pyssla. Det var dock lätt att känna sig onormal och udda i den miljö jag vistades, eftersom ingen av mina skolkamrater delade dessa intressen. Jag var visserligen aldrig utstött – jag umgicks med några av tjejerna i klassen i skolan, och vi gick på varandras födelsedagskalas osv. – men jag hade aldrig heller någon riktigt nära vän. Andra gick på hockey och kollade på fotboll på helgerna, medan jag hyrde film med familjen, gick på bio eller ritade av mina idoler. Ja jag var, och är, en nörd.

Jag blev tidigt lång och kurvig. Eftersom jag gick i en klass där alla tjejer var väldigt små och smala kände jag mig som en flodhäst i jämförelse, och åren från mellanstadiet och genom gymnasiet var en jobbig tid för mig. Jag hade väldiga komplex för mitt utseende, och att få kommentarer som ”tjockis” när man gick genom skolans korridorer, och att se alla smala, löjligt perfekta kvinnor på tv och i filmer gjorde mitt självförtroende allt sämre. Som tonåring bantade jag och tränade mycket.

Under mitt tredje år på gymnasiet besökte jag skolsköterskan av en helt icke-vikt-relaterad anledning. Till saken hör att jag då var smal, på gränsen till mager. Innan jag gick ville sköterskan plötsligt väga mig.

Hon plockade fram den förhatliga BMI-tabellen och yttrade de förödande opedagogiska orden ”Ja, du väger ju förstås en 6 kilo för mycket”. Jag minns hur ledsen jag blev, och än idag blir jag jättearg när jag tänker på det. Sedan dess har jag lärt mig att BMI-tabellen är ett otroligt trubbigt, alltför generaliserande verktyg som inte ens går att applicera på alla personer. Den ger resultat som inte egentligen säger någonting om en persons hälsa.

Om någon som känner igen sig i det här läser detta vill jag säga så här till dig: Du är fin precis som du är – låt inte någon lura i dig något annat! Så länge du har hälsan och trivs med dig själv ska du inte ändra på dig själv bara för att trenderna säger si eller så. Det är samhället och idealen det är fel på, inte dig.

Det är viktigt att komma ihåg att vad som anses normalt, eller huruvida man är omtyckt och respekterad, inte bara handlar om dig utan lika mycket om vilken sorts människor som finns omkring dig.

Att vara annorlunda är inte det samma som att vara onormal. I mitt fall handlar det mest om att jag har haft otur när det gäller vilka klasser jag hamnat i, och därigenom med de människor som funnits omkring mig. Det gjorde att jag ofta kände mig ensam och udda, fast jag egentligen var – och är – som vem som helst.

Jag har alltid haft min egen stil och satt en stolthet i detta. Mest handlar det om att vara sig själv – mina kläder är en förlängning av min personlighet och mina intressen. Samtidigt gillar jag att skilja mig från mängden och sticka ut. Dock har det sitt pris.

Jag har bott lite varstans i vårt avlånga land. Från Boden i Norrbotten till Oskarshamn i Småland och Sörmländska Södertälje. Merparten av de senaste 11 åren har jag tillbringat i Östergötland. Jag har dock inte på någon av alla platser jag bott blivit så utstirrad som jag blir här i Norrköping

Folk i den här staden tycks vara övertygade om att jag är någon slags skummis, bara för att jag går klädd i svart, har svart hår och ofta bär dito skinnjackor. Jag drabbas ofta av något jag kallar ”the stare´n´turn”, dvs. när människor jag möter på stan stirrar på mig, och sen vrider huvudet bakåt och fortsätter stirra på mig när vi gått förbi varann.

De stirrar så till den milda grad att jag ibland undrar om jag har gylfen öppen eller rentav glömt att ta på mig byxor. Jag har dock blivit så van vid detta att jag knappt orkar bry mig längre. En kompis till mig – som klädmässigt hör till den normala skolan – kunde emellertid inte undgå att märka hur folk stirrade en gång när vi var på stan. Att vara jag känns lite som att vara en rockstjärna, fast utan paparazzi, limousiner och folk som vill ha min autograf.

En kväll i våras satt jag på bänken vid en spårvagnshållplats i väntan på att åka hem. En kvinna i 60-årsåldern kom gående från höger och stannade vid hållplatsen. Sedan tittade hon misstänksamt på mig, där jag satt i min långa svarta skinnrock och svarta stövlar, och bestämde sig snabbt för att ställa sig 5 meter längre bort. Hela tiden fortsatte hon kasta nervösa blickar på mig, som om jag helt plötsligt skulle plocka fram en kniv och ge mig på henne. Jag fnissade för mig själv. Kvinnan i fråga verkade inte förstå att svart hår och skinnjacka inte gör en människa till någon slags massmördande djävulsdyrkare.

Jag har kämpat med självförtroendet hela livet, men i takt med att jag lärt känna mig själv bättre har självtilliten växt. Ju äldre jag har blivit, (jag är idag 35), desto större har lugnet inom mig blivit. Därigenom har jag också funnit styrka i mig själv, även om jag förmodligen alltid kommer att få kämpa med ett visst mått av självtvivel och osäkerhet. Det viktiga är att vara medveten om när man mentalt försöker sabotera för sig själv och fortsätta jobba med det. En del kanske tycker att jag gör det extra svårt för mig när jag har en klädstil som sticker ut. Sanningen är att om jag inte klädde mig som jag gör skulle jag inte vara ärlig mot mig själv.

Jag kommer fortsätta färga håret svart, klä mig i svart och gå runt i mina svarta skinnjackor, för det är JAG. Jag trivs i svart, kanske för att jag älskar natten och skräckfilm, kanske för att det helt enkelt är en färg som tilltalar mig.

Det viktiga är att man trivs med den man är och hur man ser ut. Mår man bra på insidan brukar det oftast lysa igenom och synas även utanpå.

Och kom ihåg detta, nästa gång du stirrar på någon som ser lite annorlunda ut:

Livet är det som pågår när du är på Facebook

Posted on 9 juli, 2014 by m_mulder

Ja jag erkänner, utan att skämmas det minsta: Jag är en Facebook-skeptiker. Visst finns det fördelar med det, framför allt att det är ett sätt att hålla kontakt med människor du känner, både nära och långt borta. Men det har också gjort livet till någon slags tävling om vem som är lyckligast, har mest vänner och det underbaraste livet.

Och sanningen och det som skrivs på Facebook ligger ofta väldigt långt ifrån varann. Statusuppdateringarna porträtterar ofta den bild folk VILL att andra ska ha av deras liv, inte hur de verkligen ser ut.

Sen verkar det som om en del människor lägger så mycket tid på att skriva på FB vad de gör, samtidigt som de faktiskt gör det, vilket resulterar i att de bara GÖR det de SKRIVER att de gör halvhjärtat och oengagerat. Alltså: man ägnar mer tid åt att skriva om sitt liv än att faktiskt leva det. Och då missar man ju en del av poängen med att leva, tycker jag.

Och hallå… Vem tusan vill veta vad just DU har ätit till lunch idag? Okej, om du är på semester och äter en riktigt lyxig trerättersmiddag, något som du aldrig äter annars, kan jag förstå att man vill ta en bild på maten, men falukorv i ugn och makaroner?

Jag var med i Facebook i för några år sen. Då tyckte jag det var jobbigt att läsa om vad alla i bekantskapskretsen höll på med eftersom jag själv gick igenom en skilsmässa och mådde väldigt dåligt. Mot bakgrund av det verkade alla andra så HIMLA lyckliga, de gjorde så FANTASTISKA saker och allting verkade så PERFEKT.

En dag tröttnade jag på FB, letade upp den väl dolda avregistreringsfunktionen och gick ur, (ja man kan faktiskt göra det). Fram tills nyligen när jag – ytterst motvilligt – blev medlem igen. Och skälet till det är det jag tycker är bra med FB: att man kan följa band, artister, tv-serier etc. som man gillar och få information när relevanta saker händer. (Några jag följer är brittiska bandet Muse, banden Nevermore och Lamb of God, tv-serierna The Big Bang Theory och The Walking Dead. Alltid bra att få veta när nästa Game of Thrones-säsong närmar sig också).

Mitt underbara, älskade Muse.

Andrew Lincoln och en övermogen kollega i The Walking Dead.

Men jag ville också ha ett forum att göra reklam för min hemsida på. (Jag har en blogg på en vanlig bloggsajt, där jag inte skrivit något på över ett år. Jag tröttnade på alla korkade människor som skrev dito korkade saker där). Inte för att jag inbillar mig att det jag skriver är särskilt viktigt i ett världsligt perspektiv, men det är alltid kul att få fler läsare – även om det bara rör sig om en eller två.

Dessutom mår jag bra nu, med skilsmässan långt bakom mig, jobb och ett fint förhållande, och därför tycker jag det är roligt att hålla kontakt med folk i min bekantskapskrets. Jag kommer dock sannolikt inte att lägga ut så mycket roliga saker på FB, mer än kanske då och då, utan fortsätta ägna mig åt det skrivande jag älskar på den hemsida du nu besöker.

På Facebook väljer ju många att skriva om vad de gör just nu. I mitt fall skulle det vara att jag nu precis börjar ha hämtat mig lite från två dagars migrän och tillhörande vedermödor, (jag blir alltid helt slut efter migrän och ofta tar det ett par dagar innan jag har fått tillbaka krafterna). Igår blev jag tvungen att gå hem tidigare från jobbet eftersom migränen blivit så kraftig att jag mådde illa och knappt orkade stå på benen. Idag har jag legat hela dagen hemma i soffan, med fördragna gardiner, och tagit mig igenom den pulserande huvudvärken genom att omväxlande sova, (vilket jag gjort större delen av dagen), och titta på den underbara Cops-parodin Reno 911!

Upplägget är detsamma som (det extremt tråkiga) Cops, dvs. serien är filmad i dokumentärstil, fast huvudpersonerna är världens klantigaste snutar. De blir av med sina vapen, spränger saker av misstag, blir lurade av brottslingar och bestulna på sina polisbilar om och om igen.

Det blir ju heller inte mindre roligt av att polisstyrkan leds av Lieutenant Jim Dangle, som ständigt springer runt i ultraminimala shorts. Vansinnigt kul!

Lt Jim Dangle i sina tajta minishorts, som han fått begära specialtillstånd för att få bära på jobbet.

Eftersom jag inte mått bra sen i förrgår har alltså den senaste tiden i mitt liv inte varit direkt upplyftande. Det enda trevliga med migränanfall är när de är över, för då känns det som om man kommit tillbaka till livet från att ha varit nära döden. Man uppskattar tillvaron lite mer. Och ungefär i det läget befinner jag mig nu, därav den plötsliga lusten och inspirationen att skriva. Sen är jag ju kvälls- och nattmänniska, och därmed alltid som mest kreativ och pigg den här tiden på dygnet.

Det är extra trevligt att vara uppe sent när man har en katt, som ju också, av naturen, är ett nattdjur. Ibland får hon såna spastiska, intensiva busutbrott att jag får mig ett rejält skratt. Mindre roligt är att min katt, Ash, som tidigare ytterst sällan brukade störa mig när jag väl gått och lagt mig, börjat väcka mig varje natt efter att jag sovit bara en eller två timmar. Det verkar som hon bara är uttråkad och vill ha sällskap.

Ashley, kallad Ash.

Hon sätter sig i fönstret, börjar krafsa i gardinerna och jama, för att sen hoppa över till sängen när jag vaknar, för att jag ska klappa henne. Det händer också att hon ställer sig och puttar på mig med tassen eller nosar på min kind, men detta är dock mer sällsynt. Då brukar det här vara det första jag ser.

Därför har jag den senaste tiden sovit med öronproppar, vilket har funkat förvånansvärt bra. Katter… de är underbara ibland, jobbiga emellanåt, men man måste älska dem. Särskilt när de är såna kelgrisar som min.

And on that note… Då måste jag bara, avslutningsvis, bjuda på några roliga katt-klipp. Ta det lugnt ute i Sommarsverige, och fastna inte för djupt i Facebook-träsket nu. Kom ihåg: Livet pågår även när du inte är inloggad på FB.

We´re coming to get you Barbara…

Posted on 11 juni, 2014 by m_mulder

Ända sedan jag var barn har jag älskat skräck och science fiction. Då andra barn sprang skrikande från tv:n, med veckor av traumatiserande mardrömmar framför sig, satt jag kvar och njöt av den kick som endast ren skräckblandad förtjusning kan ge.

Undertecknad på Scifimässan i Stockholm i december 2013. (Jag är hon till höger…).

Jag minns hur exalterad jag var när vår familj under 80-talet började hyra videofilmer och en hel värld av muskulösa österrikare med glugg mellan framtänderna, lömska mördare och slemmiga rymdmonster öppnade sig för mig. Andreas, min 5 år äldre bror, och jag såg film efter film och sjönk allt djupare i det träsk som skulle visa sig bli ett livslångt filmnörderi.

Helgens resor till någon av metropolen Bodens då åtskilliga videobutiker blev snabbt veckans höjdpunkt. Jag kunde helt enkelt inte få nog av film. Jag visade skräckfilm på mina födelsedagskalas, utan minsta tanke på att någon av mina kompisar kunde få mardrömmar. Jag fyllde ju år – då skulle vi ju titta på det jag ville se.

Några av de ~~obehagliga~~ fräsiga karaktärer som tidigt gjorde avtryck i mitt barnasinne var den dödssjuka Zelda i Pet Sematary,(eller Jurtjyrkogården som jag kallade den då)…

…Tim Currys gestaltning av den monstruösa clownen Pennywise i It. Om man inte hade clownfobi innan denna miniserie såg dagens ljus var det stor risk att man fick det, (fast jag tyckte förstås att han var mer tuff än läskig)….

…den respektingivande vampyren Barlow i Salem´s Lot (1979)…

…och spökvarelsen i Poltergeist.

Aaaah, Poltergeist… Jag bara älskar den… Dock oerhört tragiskt att Heather O´Rourke , den mycket begåvade flickan som spelade Carol Anne, dog i verkligheten, endast 12 år gammal.

Pinhead och de andra cenobite-demonerna i Hellraiser-filmerna gjorde även de intryck på mig…

och så H.R. Gigers Alien, förstås.

När jag första gången såg James Camerons Aliens (1986) blev den envisa, hårdhudade och självständiga Ellen Ripley min förebild. Helt utan att jag visste om det, fram tills för några år sedan, när jag själv gick igenom en svår tid och insåg att den enda som kunde hjälpa mig ur det jobbiga var jag själv.

(Om man känner sig frusen kan man förresten sticka sig en sån här trevlig ansiktsvärmare… Man kommer definitivt att synas, och kramar sägs ju vara bra för hälsan…).

Måste ju klämma in lite lämpligt skoj här…

Men för att återvända till filmerna: Jag älskade rysare och sci-fi. Ja, film över huvud taget. Och precis som nu gav mig känslan av att se en bra rulle den här känslan:

Snart upptäckte jag Evil dead-filmerna, och inom kort var Evil Dead 2 och Army of darkness stora favoriter. Filmens huvudperson, skådespelaren Bruce Campbell, blev också en av mina personliga hjältar. (Om man är skräckfilmsälskare och inte känner till honom så borde man skämmas).

När jag sedan, i elvaårsåldern, började läsa Stephen King, ja då var det kört. Skräckberoendet var obotligt.

Till skillnad från när jag var ung och oförstörd krävs det dock mer än en mysrysare som Pet sematary för att få huden på mina armar att knottras nu för tiden. Mary Shaw och hennes onormalt livliga buktalardocka Billy lyckas dock bättre med det…

Luriga asiatiska spökkvinnor som dyker upp när man minst anar det funkar bra också. Kanske ligger det i blicken…

Av någon anledning är alltid brudklänningar läskiga i skräckfilmssammanhang.

En film som skrämde skiten ur mig när jag såg den med brorsan härom året var Dark remains. Det var en scen där som tog mig totalt på sängen och jag hoppade till rejält. Har fortfarande bara sett den en gång, men planerar ett se den igen inom kort. (Filmer är ju nästan aldrig lika läskiga andra gången som första, även om det finns undantag).

Darkness från 2002, med Lena Olin, är en annan kuslig film…

…och The Descent (2005) är en riktig höjdare. Spännande och välgjord.

Gillar man rysare borde man definitivt se Dario Argentos filmer, och framför allt Suspiria (1977). Musiken är en upplevelse i sig.

Lite mer lättsamt och skönt 80-talsmysryseri kan man hitta i Demons och Demons 2.

Det är bara att plocka fram godispåsen, parkera rumpan i soffan och börja titta. Kanske blir du lika skräckfilmsfrälst som jag snabbare än du anar.

Till min älskade bror,

Andreas

(1974-2014)

Jag kommer alltid att sakna dig, din humor och våra långa samtal om film.

Du finns i mitt hjärta, brorsan.

Inner City Pressure

Posted on 21 april, 2014 by m_mulder

Livet är fyllt av måsten, förpliktelser och tillhörande bekymmer. Det kommer man aldrig ifrån. Vi har tider att passa, deadlines att hålla och räkningar att betala. Och aldrig är man mer medveten om tyngden hos dessa åtaganden än när man är arbetslös.

Då jag själv nyligen har haft förmånen att få börja jobba igen, efter en lång tids arbetslöshet, är jag mer medveten än någonsin om arbetslöshetens negativa inverkan på ens självförtroende. Detta eftersom jag nu blivit påmind om hur bra det känns att ha en vettig sysselsättning, hur känslan av att ha en uppgift kan stärka det allmänna välbefinnandet. Visserligen är min anställning tidsbegränsad, men det känns ändå bra att kunna arbeta.

När man går utan arbete är ens ekonomi i det närmaste obefintlig, och en gnagande oro för att något oförutsett ska hända, något som gör att man inte kan betala hyran nästa månad, lurar ständigt under ytan i ens medvetande.

En del hävdar bestämt att huruvida man jobbar eller inte helt enkelt handlar om inställning. Man kan jobba om man bara vill. Få saker gör mig så förbannad som sådana åsikter, för vanligtvis kommer de från människor som själva aldrig varit arbetslösa. Min whiplashskada gör att jag har nedsatt arbetsförmåga och på grund av detta begränsas urvalet av jobb som jag kan ta, min universitetsutbildning till trots. Jag hade verkligen tur som fick den utvecklingsanställning jag har nu, och det var helt och hållet tack vare en handläggare som envist fortsatte leta efter en plats åt mig trots att alla hon frågade sa nej.

Vissa månader hittade jag knappt några jobb att söka alls, (jag är glad att jag slipper rapportera till Arbetsförmedlingen nu under anställningstiden). Och man kan ju ibland verkligen ifrågasätta de jobb som trots allt annonseras ut…

Ofta verkar arbetsgivarna ha orimliga krav på de sökande…

Sen finns det ju arbetssökande som provar med att vara helt ärliga om sina kunskaper, istället för att bättra på CV:t…

Humor har ofta räddat mig när livet känts tufft, och arbetslösheten har orsakat många sådana perioder. De senaste månaderna har jag försökt anpassa mig till att arbeta igen, och det har varit kämpigt på sitt sätt. Under den här tiden har jag tittat mycket på Flight of the Conchords, en underbar komediserie om de Nya Zeeländska musikerna Bret och Jemaine, som flyttar till New York för att slå igenom med sitt band, (som har samma namn som serien).

Bret och Jemaine

Ständigt fattiga och desperata efter flickvänner misslyckas de med i stort sett allt de försöker sig på. Mycket av problemen beror också på att de har tidernas sämsta manager, Murray, som jobbar på Nya Zeelands konsulat.

Murray

Han vet därmed ingenting om att vara manager åt ett rockband, hur självsäkert han än agerar, och de enda gig han lyckas ordna åt killarna är på ett bibliotek, (där de förstås får klagomål om att spela för högt), på en världsmusikfestival (killarna spelar inte ens sådan musik) där de påannonseras som Flute of the Commodores, och i en hiss.

Med tanke på att de inte har några pengar och därför knappt kan betala hyran, och faller för varenda tjej de träffar, hur ointresserad eller ytlig hon än är, går det alltså allt annat än bra för Bret och Jemaine. Det har därför varit en perfekt tröst att titta på deras upprepade misslyckanden när mitt eget liv känts motigt. Man känner igen sig i kampen för att få en inkomst och få ordning på livet, och skrattar hejdlöst åt deras påhitt.

Duon har dessutom bara ett enda fan i form av den obehagligt efterhängsna stalkertjejen Mel. Hon hänger ständigt utanför hyreshuset killarna bor i, tar bilder i smyg, gör ständigt illa dolda anspelningar på sex och stöter på dem.

Mel

Nästan varje avsnitt innehåller också en eller flera låtar som killarna framför, i form av musikvideor som ska föreställa deras fantasi. Vansinnigt roliga och catchiga låtar som jag lyssnat på om och om igen. De tillhörande videorna är dessutom väldigt kul. De enda band jag egentligen kan jämföra Flight of the Conchords med är Tenacious D. Texterna är roliga och lite knäppa, och musiken och sången är riktigt proffsig. Rekommenderas varmt när livet känns tufft, eller man bara vill skratta lite!

Trailer på säsong 2:

Change is (never) fine

Posted on 8 april, 2014 by m_mulder

Förändring kan vara både bra och dåligt. Ofta känns det jobbigt i början men kan bli något positivt när man väl vant sig.

Jag tror dock att det viktiga när man går in i något nytt är hur man hanterar saken, att man biter ihop och tar sig igenom den där jobbiga, förvirrade (och tack och lov oftast korta) första tiden innan saker blir rutin igen. Och att man betvingar den ibland överväldigande lusten att gå och gömma sig för att slippa allt nytt och jobbigt.

De senaste 2 månaderna har mitt liv genomgått en stor förändring, som både varit väldigt kul och riktigt tuff. Jag har nämligen börjat jobba igen efter flera år som en del av den arbetslösa massan.

Jag arbetar nu i butik och trivs jättebra både med det jag gör och, framför allt, mina arbetskamrater.

Första veckan var extremt utmattande, som första veckor på nya jobb brukar vara. Min hjärna gjorde sitt bästa för att agera tvättsvamp och suga upp all ny information, och jag däckade totalt i soffan när jag kom hem på kvällarna.

Nattuggla som jag är blev det en omställning att ta sig upp tidigt på morgnarna. Det behöver väl knappast sägas att jag sov som död den veckan.

Det faktum att jag är så ur form på morgnarna beror i och för sig också mycket på min whiplashskada, och den ständiga värk och stelhet den orsakar. Jag blir också otroligt trött av den ständiga smärtan, vilket inte direkt gör mig mer morgonpigg. Morgnarna och förmiddagarna är snarare den tid på dagen då jag mår som sämst. Jag kan ofta känna mig som om kroppen är ”felmonterad” på grund av att jag är så stel.

Jag är jätteglad över att ha ett arbete igen. Att utföra praktiska sysslor och märka att detta gör skillnad skänker en känsla av tillfredsställelse man sällan känner som arbetslös. Samtidigt får jag kämpa varje dag med mina krämpor.

Nacken och skuldrorna krånglar mycket, och jag har fått tampas med åtskilliga migränanfall, (av vilka jag fått flera på jobbet), och stelhet i nacken. Den sistnämnda utmynnade vid ett tillfälle i en rejäl nackspärr, som höll i sig i dryga tre dagar.

Jag blir också otroligt trött i kroppen, vilket beror på smärtan i kombination med att jag har ett väldigt fysiskt jobb. Fysiskt i den bemärkelsen att jag går och står hela dagarna. Räddningen har varit att jag alltid gått mycket promenader och varit aktiv, så jag var redan innan jag började jobba van att gå mycket.

En fördel med att jobba jämfört med att vara arbetslös är att man uppskattar, och utnyttjar, sin lediga tid. Jag njuter nu av helgerna och de lediga stunder jag får under veckan på ett sätt som arbetslösheten har berövat mig de senaste åren. När man arbetat hela veckan känner man att man gjort sig förtjänt av ledigheten, och den känslan är oslagbar.

Alla jobb blir tråkiga ibland, och alla arbetsplatser har sina respektive fördelar och nackdelar. Det är åtminstone min erfarenhet. Det viktigaste är dock, tycker jag, att man har bra arbetskamrater. Har man det klarar man sig alltid.

Någon att prata med i enrum när man har en dålig dag, eller avreagera sig för när man råkat ut för en otrevlig kund, kan verkligen utgöra skillnaden mellan att trivas och vantrivas på jobbet. Och jag trivs på mitt jobb just tack vare mina kollegor, och den positiva, vänliga atmosfär de tillsammans skapar. Även om all kontakt med människor som jobbet innebär ibland får en att känna som Roy från The IT Crowd:

Foxy Mulder

…the truth is right here

Category Archives: Livet