Ända sedan tonåren har jag fascinerats och konfunderats av frågan varför världen ser så olika på kvinnor och män. Visst är vi olika – det finns onekligen företeelser som är typiskt kvinnliga eller manliga. Men, och detta är något som jämställdhetsdebatten sällan tar upp, vi är alla människor. Och det är det som är det viktiga.

Det här inlägget handlar inte om att racka ner på den manliga delen av befolkningen. Tvärtom! Jag tycker om killar och har alltid trivts med att umgås med dem. Min önskan är att vi alla ska komma överens och behandla varann som jämlikar och människor, oavsett vilka genitalier vi råkat födas med.

Jag är definitivt inte som Toni och Candace, de militanta, enormt förvirrade, bittra och ologiska feministerna som driver den kundresistenta bokhandeln Women and Women first i underbara tv-serien Portlandia. De vänder varje ord som yttras av sina kunder till ett påhopp på sin identitet som kvinnor, oavsett hur långsökt eller obegripligt det verkar. Mycket underhållande, men knappast konstruktivt.

Jag är född ett knappt år innan 70-talet drog sin sista suck och således växte jag upp under 80- och 90-talet. Många kvinnliga figurer i de tv-serier och filmer jag växte upp med var, tyvärr, hopplösa våp.

 

Detta märks inte minst inom skräckfilmer från den här tiden, där kvinnor ofta springer runt till synes hjälplösa och oförmögna att tänka själva, (det finns dock undantag). Dessutom har de en tendens att aldrig se sig för när de, gärna med armarna hysteriskt vevande och tårarna sprutande, flyr från mördaren och därför alltid ramlar.

En kvinnlig tv-karaktär som blev en motvikt till detta och som jag gillade direkt var Peggy Bundy, mästerligt spelad av Katey Sagal, i familjekomedin Married with children, (eller Våra värsta år, som den hette i Sverige).

Denna otypiska hemmafru var visserligen lågpresterande och lat, då hon inte gjorde mycket mer än att nöta på sofftyget och göra av med sin make Als surt förvärvade pengar. Men, hon var samtidigt smart, tog ingen skit och hade alltid en skarp, svidande kommentar om sin man på lager.

Jag tyckte hon var en cool, stark kvinna. Jag tilltalades också av henne för att hon ifrågasatte den traditionella bilden av vad en hemmafru förväntas göra. Hon öppnade mina ögon för att hur en kvinna ska vara inte är något som är skrivet i sten – vi utformar våra egna öden.

Dessutom var hon lång, och det var ovanligt med långa kvinnor på tv på den tiden. Då jag själv tidigt blev lika lång som de längsta killarna i min klass, var Peg Bundy en figur jag kunde relatera till. (En kul notering här är att jag nyligen läste att Katey Sagal och jag faktiskt är lika långa).

Married with children som serie är ganska gubbsjukt à la Benny Hill – det är mycket tutthumor och kvinnor i minimala kläder – men Peggys okuvlighet och rappa repliker gjorde att jag älskade serien ändå.

Min allra största kvinnliga förebild under uppväxten var, som jag nämnt tidigare, Ellen Ripley i Alien-filmerna. Sigourney Weavers enastående tolkning av denna driftiga kvinna är något jag återvänder till ständigt för att hämta kraft.

Hon är klok, initiativrik, självständig och har en stark känsla för rätt och fel, och det är egenskaper jag tilltalas av. Måhända kommer jag aldrig bli lika lika tuff som Ripley, men ju äldre jag blir, desto mer lik henne blir jag.

Med åldern kommer en trygghet och en inre styrka jag aldrig upplevde som 15- eller 20-åring. Det är som att allt det där jag aldrig vågade säga tidigare nu bara måste komma ut.

Om det nu skulle visa sig vara där mina likheter med Ripley tar slut är jag nöjd ändå. Jag kommer ju sannolikt inte att springa runt med eldkastare och tända eld på utomjordiska ägg i alla fall.

Ibland hittar man böcker som säger saker man själv alltid tänkt utan att man visste om det, böcker som verkligen talar till just dig. Nyligen läste jag en sådan bok, och det var How to be a Woman,  skriven av Caitlin Moran.

How to be a Woman är en personlig och humoristisk berättelse om Caitlins egen uppväxt och utveckling genom livet, där hon delar sina tankar kring manligt och kvinnligt. Hon ifrågasätter den samhällskonstruerade kvinnobild som finns idag, och grottar ner sig i frågor som varför det är så svårt att hitta skor som både är vackra och sköna för kvinnor, varför kvinnor enligt normen ska vara hårlösa på alla ställen utom huvudet och hur man upptäcker den luriga, dolda sexismen i sin vardag.

Moran förmedlar energi, sprallighet och humor med vilka hon gör begreppet feminism konkret och tillgängligt på ett lysande sätt. Detta gör hon genom att bjuda på såväl roliga som jobbiga och pinsamma insikter hon själv gjort under sitt liv som kvinna. Att hon sedan hör till min generation gjorde att jag kände igen mig ännu mer i det hon berättar. Detta är en bok jag varmt rekommenderar till alla, oavsett kön. Kvinnor kommer att skratta igenkännande åt det mesta, och män få en djupare inblick i kvinnoskapets mysterier. Framför allt kommer alla läsare av detta visdomsspäckade manifest att få en ny syn på vad det innebär att vara feminist. Tack, Caitlin Moran, för att du sa det som behövde sägas!

En aspekt av kvinnligt och manligt som alltid strukit mig mothårs är att kvinnor och män bedöms så oerhört olika när det gäller utseende, förmåga och sexualitet. Det här kan verka obetydligt, men då det sker i sådan stor utsträckning, ofta i smyg, tror jag att det har en betydlig inverkan på kvinnosynen runt om i världen.

Kvinnor döms minst lika mycket efter sitt utseende som sin förmåga. Råkar t.ex. en känd kvinna ha gått ut och handlat osminkad i mysbyxor och t-shirt måste det granskas, kritiseras, och gärna dokumenteras i hundratals bilder som sprids på nätet och i tidningar. När det gäller mäns val av klädsel verkar media vara mycket mer förlåtande. Artiklar som de här är vanliga i modetidningar för kvinnor. Till vänster står den verkliga rubriken, till höger en icke-sexistisk sådan.

Sen kommer vi till det här med ålder. Jag själv har inte det minsta åldersnoja, (åtminstone inte än), och jag tycker det är förolämpande att anta att alla kvinnor har det. Jag tror nämligen inte det är så. Kvinnors ålder nämns dock i mycket större utsträckning än mäns, och för det mesta har åldern ingen relevans alls för sammanhanget. När man pratar om kvinnliga kändisar som passerat 40 verkar det finnas ett outtalat tvång nämna hennes ålder och säga att hon fortfarande ser bra ut.

Jämfört med män verkar kvinnor alltså ha ett av media tydligt uttryckt bäst före datum. Detta är ett bra exempel på sexism som finns omkring oss hela tiden och därför till slut blir osynlig. Jag har åtminstone aldrig hört någon säga att t.ex. Brad Pitt eller Johnny Depp, som båda nu passerat 50, eller varför inte Denzel Washington, nu 61 år gammal, fortfarande ser bra ut. Det verkar som att det är underförstått att män, som alltid sett bra ut, självklart ser lika bra ut när de åldras. Är inte detta ganska märkligt? Varför kan inte alla bara se bra ut PUNKT?

Och när det gäller nakenhet… Hm, var ska jag börja? Jag har inget emot nakenhet i sig. Dock har det länge stört mig att kvinnor står för nästintill all nakenhet på film, tv och tidningsomslag.

Det verkar dessutom finnas någon konstig uppfattning i media om att det är samma sak att visa en mans bara rumpa eller bara överkropp som att visa en kvinna helt naken, i helfigur, framifrån. Och när man väl får se en naken man är det ytterst hastigt, medan nakna kvinnor ofta visas i långa, svepande, tagningar som känns onödiga för sammanhanget. Ta bara en serie som Game of Thrones, som jag själv är ett stort fan av. Säsong 5 har nu kommit och gått, och fortfarande är bristen på manlig nakenhet påtaglig.

Om vi nu ska sexualisera någon, varför inte göra det lika mycket med både män och kvinnor? Om vi nu ska visa nakenhet kan vi väl visa både män och kvinnor helt nakna framifrån, i jämlikhetens namn. Kvinnlig nakenhet i media har dominerat i årtionden – nu är det dags att jämna ut spelplanen lite. Så Hollywood, lyssna på Kevin Bacon!