Aah…. Så är den äntligen här, den där tiden på året när luften blir härligt kylig, himlen skimrar i kornblå nyanser och du oundvikligen halkar runt på ekollon på väg till jobbet.

Efter en lång och stekhet sommar vill man bara sitta inne och mysa, gärna med vinden och regnet piskande mot fönsterrutorna. Man fylls plötsligt av viljan att köpa värmeljus i storpack, ta på sig lurviga tjocksockar och skulptera fräsiga konstverk av orangea gurkväxter.

Har man lite mer tomtyta kan man roa sig med Halloweendekorationer som den här, från Nebraska, USA:

Då jag älskar både hösten och film brukar jag fira Halloween genom att titta på skräckfilm.

Här kommer några förslag på perfekt Halloweenunderhållning. För när mörkret långsamt suger åt sig allt mer av dagsljuset, vad är mer lämpligt än att avnjuta berättelser om läskiga dockor och annat oknytt?

Dead and buried (1981)

Dead & buried är en rysare som jag minns väl från min uppväxt, och som definitivt hållit måttet genom åren. Handlingen kretsar kring den lilla kuststaden Potter’s Bluff, där genomresande turister blir brutalt mördade.

Lokalinvånarna är påklistrat trevliga, men samtidigt kyliga, vilket ger intryck av att någonting inte står rätt till. För oss som växte upp med V och A nightmare on Elm Street är det en bonus att se Robert Englund i en liten roll.

En spännande, snygg och originell skräckis med välgjorda effekter och kusliga miljöer. Om du gillar den här bör du även se Stuart Gordons Dagon (2001), som jag tipsat om tidigare. 

Pumpkinhead (1988)

Uppfylld av ilska efter att hans son dött i en tragisk olycka söker Ed Harley, (den fantastiska Lance Henriksen), upp en häxa för att utkräva hämnd.

Hon åkallar demonen Pumpkinhead och snart är dräparnas liv i fara. Hämnden visar sig dock ha ett högt pris för Ed Harley och saker går inte riktigt som han hade hoppats. 

Monsterkonstnären Stan Winstons välgjorda Pumpkinhead är en av mina personliga mysrysarfavoriter. Den påminner mig om de folksagor jag hörde berättas i tv:s barnprogram på det dammiga 80-talet: det är en klassisk berättelse om vredesmod och vedergällning. Att filmen sedan innehåller ett av mina absoluta favoritfilmmonster gör inte saken sämre.

Deathwatch (2002)

Deathwatch är en blandning mellan krigsfilm och skräck. Några brittiska soldater under första världskriget hamnar på fientlig mark och tvingas söka skydd i en ödslig tysk skyttegrav.

Konstiga ljud hörs snart och skyttegraven verkar plötsligt vara under attack, bara för att ögonblick senare återgå till total stillhet. Soldaterna tycks inte vara ensamma i de leriga, vindlande gångarna.

Deathwatch är en spännande och kuslig film lämpad för stormiga höstkvällar. Kombinationen av övernaturlig skräck och krigsmiljöer är mycket lyckad och effektivt obehaglig, kanske för att krig i sig är så skrämmande.

Scream queens (2015-2016)

Scream queens är ett måste om man som undertecknad älskar slasherfilmer från 1970- och 80-talen. Det är en hyllning till genren, som summerar den på ett överdrivet, knäppt, humoristiskt och blodigt sätt. Serien kretsar kring den bortskämda sororitysystern Chanel Oberlin (Emma Roberts) och hennes följe av ja-sägare, alla benämnda Chanel med olika nummer.

Chanels specialiteter inkluderar att bete sig som en barnunge när hon inte får som hon vill: att börja stampa med fötterna och gråta på beställning…

…eller förolämpa alla i sin omgivning med syrliga kommentarer.

När en maskerad mördare börjar härja utvecklas handlingen till en katt- och råtta-lek, där ingen kan lita på någon. Den första säsongen utspelas i universitetsmiljö och den andra på ett sjukhus, och även om upplägget är i princip detsamma i båda upplagorna är serien väl värd en titt.

Scream queens påminner mig om anime, då den är full av våpiga, blåsta tjejer i löjliga kläder.

Rent visuellt är serien en fröjd för ögat, med sina färgsprakande miljöer, och den snygga, 80-talsinspirerade synthmusiken förhöjer upplevelsen.

Den stora behållningen var dock för undertecknad den fantastiska Jamie Lee Curtis som den oortodoxa, dominanta, och charmigt uppkäftiga Dean Munsch…

… och Abigail Breslin, som den ständigt svamlande, spåniga underdogen Chanel number 5.

Halloween (1978)

På tal om Jamie Lee Curtis kommer här det givna valet till Halloweenförströelse – så självklart att jag bara nämner den som hastigast: Halloween. Det har blivit en tradition för min del att se denna underbara rulle så här på höstkanten, och då gärna på just sista oktober.

Halloween är vid det här laget så känd och räknas som en klassiker av sådan kaliber att ingen skräckentusiast värd namnet borde ha missat att se den. Den innehåller ju faktiskt både Jamie Lee och en knivviftande mördargalning i overall, PLUS folk som blir dödade för att de har sex. Så har du inte sett den, gör det. Det är ju ändå Halloween i övermorgon.

Bye for now!