Det gör alltid lite ont i hjärtat när saker man tycker om tar slut. Det är vemodigt när eftertexterna på det sista avsnittet i en älskad tv-serie rullar och du lämnas med vad som åtminstone känns som ett tomrum i själen. Nyligen sändes sista delen av en av mina personliga favoritserier, Portlandia, och det kändes väldigt sorgligt.

Denna sketchhumorserie med återkommande karaktärer hade premiär 2011 och bjöd alltså på sin avslutande åttonde säsong nu i år. Serien utspelar sig i Portland, Oregon, en storstad på USA:s västkust som är känd för att vara en progressiv hemvist för liberala värderingar, en slags ”gå mot strömmen-kultur”.

Staden satsar till exempel mycket på miljön genom att vara mycket gång- och cykelvänlig och erbjuda god kollektivtrafik, och det finns ett stort utbud av lokalproducerad mat. Med den verkliga staden som bakgrund är tv-seriens alternativa Portland-universum en värld där både udda och lite vanligare människor samexisterar.

Portlandia skapades av Carrie Brownstein och Fred Armisen, tillika komikerna som gestaltar större delen av seriens persongalleri. Brownstein har en bakgrund som musiker i bandet Sleater-Kinney och Armisen, som även han är musiker, är känd från bland annat Saturday Night Live. Paret har under lång tid varit nära vänner, vilket märks på den kemi som tycks finnas mellan dem både framför kameran och i manusskrivandet.

Serien har utgått ifrån verklighetens Portland och skapat en värld där det finns supernischade butiker som säljer labbutrustning som heminredning till överpris, där entusiaster gör publikfinansierade filmprojekt om musiker som ingen någonsin hört talas om och varenda människa extraknäcker som dj.

En av seriens mer högljudda figurer är punkaren och rebellen Spyke, en inbiten cyklist och anti-bilaktivist, som älskar att göra uppror mot allt som är mainstream.

När han cyklar genom Portland är det svårt att missa honom, tack vare hans ständiga gormande och visselpipeblåsande.

Här finns gotharna Vince och Jacqulin, som hur de än försöker inte blir lika utstirrade längre som de brukade bli…

…inte ens när de beger sig till stranden.

Vi möter också det hemkära, ständigt lika förälskade paret Peter och Nance, som aldrig missar ett tillfälle att gulla med varandra.

Under seriens gång får vi se dem starta ett B&B, och för att inreda detta besöker de en butik som enbart säljer små, fula, virkade dukar av den sort som äldre damer brukar täcka alla tomma ytor med.

Peter är mycket osäker och har därför en tendens att haka upp sig på orden ”and” och ”what” när han pratar – inte för att han stammar, utan för att han inte kan bestämma sig för vad han ska säga – vilket ofta leder till roliga situationer.

Två av Portlandias mest rastlösa invånare är det sportiga paret Kath och Dave, vars energinivå ständigt är inställd på överladdad och vars klädsel alltid består av funktionella friluftsplagg, gärna av fleece.

De tar sig an varje uppgift i livet med målet att lyckas bättre än alla andra, vilket gör dem smått odrägliga att ha att göra med. Deras högsta dröm är att bli marginaliserade och därför kunna ifrågasätta och ställa orimliga krav på sin omgivning.

Kath har en tendens att skrika hysteriskt när hon blir exalterad, vilket Dave tycker låter som vacker musik. Roligt att veta är dock att Fred, som spelar Dave, i verkligheten håller på att krypa ur skinnet när Carrie (Kath) skriker.

Portlandias borgmästare spelas av underbara Kyle MacLachlan, som de allra flesta kanske förknippar med Twin Peaks.

Mr. Mayor, som han kort och gott kallas i serien, är en härligt flummig och icke-traditionell feelgood-snubbe som älskar att cykla runt i sin fulsnygga cykelhjälm av märket Nutcase, (för övrigt en riktigt rolig ordvits!).

Mr. Mayor brinner för att förbättra Portland, även om hans förankring i verkligheten inte alltid är den bästa – något han uppväger med sin stora entusiasm och goda vilja.

Han har ofta möten med Fred och Carrie om hur staden kan förändras till det bättre på sitt kontor, där han bytt ut sin kontorsstol mot en balansboll…

…och när jobbet som Portlandias högsta höns blir för krävande smiter han iväg och spelar bas i ett reggaeband.

Andra återkommande figurer i tv-seriens Portland är de militanta, orimligt manshatande skenfeministerna Toni och Candace.

De ger sken av att vara feminister, men egentligen vill de bara ha uppmärksamhet och anklagar därför allt och alla för att vara ett uttryck för kvinnoförtryck. I sin bokhandel sätter de upprepade gånger rekord i sämsta kundbemötande någonsin genom att skrämma bort kunderna med sin dåliga service.

Portlandias universum inrymmer även den spåniga Nina och hennes tuffa pojkvän Lance, vars stormiga förhållande är en ständig kamp mellan Ninas ytlighet och Lance stora behov av att vara macho.

En personlig favorit bland seriens udda bifigurer är den krullhåriga musiknörden som bara måste ha en hemstudio där all utrustning ger samma ljudbild som på Beach Boys klassiska album Pet sounds.

Jag gillar också de olika karaktärer som spelas av Kumail Nanjiani. Det rör sig alltid om olika säljar-typer, som istället för att göra en enkel transaktion så problemfri som möjligt försvårar det hela genom att erbjuda alltför många, alltför komplicerade alternativ – ofta med en nedlåtande ton.

Eftersom båda seriens skapare är musiker är det också naturligt att Portlandia innehåller en hel del musikaliska inslag. Bland annat sjunger borgmästaren en hyllningssång till staden, och bandet Catnap förnyar sig genom att ha med katten Kevin på scen.

Portlandia är en slags komisk blinkning till hipsterkulturen, där unga, trendiga människor brygger sitt eget öl eller stickar sina egna kläder för att det är inne. Det är en värld som inte liknar något annat, en värld jag trivts bra i under de dryga fem år som gått sen jag upptäckte denna suveräna serie.

Ett genomtänkt, originellt och väldigt fyndigt manus, i kombination med duktiga gästskådespelare som till exempel Jeff Goldblum, Olivia Wilde, Rose Byrne, Bill Hader, Roseanne Barr, Andy Samberg och Steve Buscemi, har resulterat i en komediserie som ofta varit mitt i prick när det gäller samhällsdebatten.

Portlandia är roligt och tänkvärt på flera plan. En serie jag själv sett om och om igen, och kommer att se många gånger till. För bra humor håller.

Inledningsscenen i det allra första avsnittet ger en försmak av Portlandia!

Inte utan att man tänker på Postnord… 

And and and and and… Best of Peter Peterlini!