Våren har gjort entré, och successivt chockas vinterfula ansikten till liv av den återvändande solen.
Denna sprudlande säsong är en komplicerad tid för mig. Min storebror dog knall och fall i maj 2014. Samma månad 2023 fick min katt somna in. Därför känner jag mig väldigt kluven så här års – överallt exploderar världen av liv, medan jag påminns om döden.
Samtidigt njuter jag dagligen av koltrastens stilla serenad utanför fönstret. Den ger mig ro i själen och påminner mig om hur fantastisk Blackbird av The Beatles är, en sång som betytt mycket för mig genom åren.
Trots allt är det härligt att vara i det där magiska läget när man är mitt i våren och fortfarande har hela sommaren framför sig.
Pollensäsongen lyckades överrumpla mig, trots att jag började äta medicinen för ett par månader sedan och borde vara redo.
Utöver det vanliga snörvlandet, nysandet och hostandet blev jag denna gång även rejält hes till en början. För ett par veckor sedan pendlade min röst mellan Barry White och målbrottspojke.
Nu när hesheten försvunnit, och alla chanser att profitera på min spruckna röst genom att spela in ett coveralbum med Bonnie Tylers största hits, kan jag inte låta bli att känna en viss ånger.
Jag har visserligen fortfarande en chans att slå världsrekordet i flest använda pappersnäsdukar på kortast tid, (det kan min röda nästipp vittna om).
Det finns hur som helst mycket att vara glad över, som att Lilla Al-Fadji sedan i mars är tillbaka på P3 och intervjuar kändisar på det sätt som bara han kan.
Apropå P3 var Robin och jag igår och såg Eftermiddag i P3:s livepodd här i Linköping, en del av firandet av att Sveriges Radio i år fyller 100 år. Programmet brukar vara härligt oförutsägbart. Hanna Hellquist är lite av en loose cannon, vilket jag älskar. Linköpingssonen Christopher Garplind och hon har en unik dynamik, som är underhållande att lyssna på – den påminner både ett gammalt gift par och en syskonrelation. De bjuder på en ofta hudlös kavalkad av inblickar i sina respektive liv.
Jag blev också väldigt glad när den planerade gästen Samir Badran ställde in och man istället tog in Morgonpasset i P3:s Linnéa Wikblad som gäst, utöver Louise Epstein och naturligtvis Hannas tax Ines. Det hela var kul att titta på, men det som förstörde var att P4 Östergötland, som inledde showen, tog onödigt mycket fokus.
Cirka 55 minuter in i showen togs en 25 (!) minuter lång paus, där man kunde gå ut i foajén och prova på att sända radio, bland annat. Detta kändes mycket märkligt, då hela showen var planerad att ta 2 timmar, och avbrottet bromsade upp framåtrörelsen. Garplind påpekade också att pausen inte var deras idé. Efter uppehållet hade P4 ännu ett inslag, vilket gjorde att resterande del av programmet fick stressas igenom mot slutet. Det hela var roligt att titta på, och alla deltagande på scen var toppen, men jag hade gärna sluppit P4:s uppmärksamhetskuppande.
Något annat som gör mig på bra humör är att titta på The Great British Bake Off, med underbara Noel Fielding och Alison Hammond som programledare.
Jag är också nyfiken på vad säsong 3 av Reacher har att bjuda på, inte minst med tanke på hur bra de första två säsongerna var. Alan Ritchson är riktigt cool i rollen som den kringdrivande exmilitären, som slår först och frågar sen.
Jag ser även med glädje fram emot att se vad Conan O’Brien kommer att hitta på i säsong 2 av det skönt knäppa reseprogrammet Conan O’Brien must go, som har premiär i maj. Mannen verkar helt sakna förmåga att skämmas i pinsamma situationer, vilket är väldigt kul.
För övrigt försöker jag just nu bara att ta mig igenom de sista, pollenmättade månaderna innan det är dags för sommarsemester.
Då min personlighet drar mer åt det introverta än extroverta hållet blir jobbet fortfarande på regelbunden basis lite av min egen tortyrkammare.
Jag måste dock erkänna att jag blivit bättre på att fejka att vara en någorlunda öppen och pratsam människa, i alla fall stundvis.
Det ständiga dilemmat i att ha en personlighetstyp som sällan accepteras av omvärlden gör dock att man hamnar i knepiga situationer ibland.
Nu när solen åter visar sig kan det ju vara läge distrahera sig själv från eventuell jobbångest med några nya, coola solbrillor.
Jag ser fram emot att än en gång kunna blända folk med min lekamen på stränderna i sommar.
Jag kommer också att minnas de familjemedlemmar jag förlorat och försöka hitta glädjen mitt i den sorg som aldrig riktigt tar slut – den bara förändras. Jag hoppas att min bror nu är uppe i himlen och tar hand om både min katt och sin egen. Det är i alla fall en tanke som gör mig glad.
