Vi människor är alla olika. Var och en av oss har en egen vilja, ett karaktäristiskt utseende och unika personliga egenskaper, drömmar och färdigheter. Vi har en smak när det gäller klädsel, och vilken sorts film eller musik vi gillar, och det är inte någons rätt att kränka en annan person på grund av saker som detta. Att diskutera och tycka olika är en sak, att kasta ur sig elaka kommentarer om någon en annan.

Under hösten 2015 har SVT visat serien Morgans mission, där skådespelaren Morgan Alling besökte en åttondeklass i Skåne för att aktivt börja arbeta mot mobbning. Klassen var stämplad som en problemklass, där stora motsättningar fanns mellan tjejer och killar. Genom samtal, studiebesök och övningar påbörjades insatser för att minska kränkande handlingar. Jag följde serien med stort intresse och blev mycket berörd av de berättelser om mobbning och utanförskap som rullades upp.

När jag sammanfattar min egen skoltid så är det en mening som spontant dyker upp: Jag är glad att den är över. Jag har visserligen aldrig varit utfryst, men jag passade aldrig riktigt in och var ganska ensam. Från andra klass upp till nian blev jag psykad av en av de populära tjejerna i min klass. Det var så subtilt att jag, som alltid ville alla väl och trodde andra om gott, först inte förstod vad det var hon höll på med. Hon gjorde narr av mig och sa sedan att det ”bara var på skoj”.

Jag minns en gång, när vi börjat sjunde klass, och vi hade fått välja om vi ville läsa i en enklare eller mer avancerad Engelska-grupp. Jag hade valt den avancerade, men på väg hem i bussen en dag sa min plågoande till mig att ”Det var ju tråkigt att det var fullt i den avancerade gruppen, så de satte dig i den enkla”. Efter en stund armbågade hon mig i sidan och skrattade. Jag skrattade inte med. Så här fortsatte det, år efter år. Nu vet jag att detta beteende bara var ett uttryck för min mobbares egen osäkerhet. Då fick det mig att känna mig dum, osäker och mindre värd än andra.

Under låg- och mellanstadiet hade mina lärare den konstiga idén att vi skulle byta platser i klassrummet varje vecka. Nio gånger av tio blev jag placerad bredvid klassens stökigaste elev, eftersom läraren tyckte jag hade en lugnande effekt på denne. Det hela påverkade mina skolresultat negativt. När jag pratade med läraren om det skrattade han dock bort det med orden ”Det är ditt öde att sitta med honom, Mathilda!”.

En annan lärare sa inte ett ord när jag och Populära Tjejen nr.2 var de enda som inte hade fått nya bänkkamrater och PT nr. 2 skrek så alla hörde det att ”Jag vill inte sitta bredvid henne!”. Det var inte mer med det. Tyvärr.

Om någon upplevt ett yttrande eller en handling som kränkande får det inte ifrågasättas eller förminskas. Det är viktigt att förstå att mobbning inte alltid består av fysiskt våld eller utfrysning. Lika ofta sker det mer diskret i form av verbala trakasserier eller så kallade ”skojbråk”. Detta mer svårgripbara sätt att behandla någon illa visar sig överallt, både på arbetsplatser och skolor, varje dag. Det behövs människor som Morgan Alling som vågar ta tag i det som är jobbigt. För mobbning är svårt att komma tillrätta med, men om ingenting görs kan heller ingenting bli bättre.

Jag är oerhört tacksam för att jag gick i skolan innan internet fanns tillgängligt i varje människas ficka. De saker elever skriver om varann, dolda bakom online-anonymiteten, är ofattbart hemska.

Den psykiska mobbning jag utsattes för påverkade min självkänsla och mitt självförtroende under många år. Jag kände mig aldrig bra nog. Nu vet jag vad jag är bra på och känner mig stolt över det, även om jag nog alltid kommer att få dras med ett visst mått av självtvivel.

Något som hjälpt mig när livet präglats av motgångar och sorg, är att titta på film och tv-serier. Jag har ofta funnit styrka i berättelser om andra som känt sig utanför och udda, behandlats orättvist eller gått igenom svåra saker. Ofta har dessa berättelser ”hittat mig” när jag behövt dem som mest. Nu, under hösten, har det varit tv-serien Heroes. Den sändes mellan 2006 och 2010, och även om jag kände till den blev det aldrig att jag såg serien då. Det var som om livet ”sparade” den tills nu.

Heroes handlar om vanliga människor som upptäcker att de har superkrafter, och följer deras kamp för att hantera dessa. Det handlar mycket om val – att välja att göra gott eller att använda sina fördelar för egen vinning och därigenom skada andra. Serien handlar bland annat om Peter Petrelli, som kan låna andras superkrafter och vill rädda världen genom att vara en större och bättre medmänniska än vad som rimligen är möjligt.

En annan av huvudkaraktärerna är Claire Bennet, en cheer leader med en kropp som är oförstörbar – oavsett vilken skada hon ådrar sig helar den sig själv. Hon kämpar för att världen ska se henne som den hon verkligen är, inte som den alla har bestämt att hon ska vara, och vill göra världen till en bättre plats genom att hjälpa andra.

 

Dilemmat i att ha alltför mycket makt blir synligt i karaktären Sylar. Han är en lågmäld urmakare som en dag upptäcker att han kan ta andras superkrafter, men då måste han också döda dem. Ju mer kraft han samlar på sig, desto större blir hans kluvenhet – är han ond eller god?

Heroes handlar, i min uppfattning, om att hitta sin inre hjälte, även när omvärlden tycker att man är oduglig. Hiro Nakamura är en oansenlig kontorsarbetare i Japan som, när han upptäcker att han har förmågan att teleportera sig och kan resa i tid och rum, blir övertygad om att han ska rädda världen. Hans okuvliga optimism, glädje och vilja att hjälpa är ett exempel vi alla borde följa.

Heroes är en helt fantastisk serie som jag verkligen kan rekommendera till alla som behöver bli stärkta, alla som någon gång känt sig ensamma eller vilsna. Det är en serie som visar att vi alla kan åstadkomma storverk, bara vi inte ger upp. Underbara karaktärer, vansinnigt spännande berättelse och så vacker musik att ögonen tåras.

Vi har alla superkrafter. Även om vi inte kan resa i tiden, skjuta blixtar med händerna, flyga av egen kraft eller är osårbara kan vi alla vara bra medmänniskor. Det är som uttrycket säger, att ”Vill du ha en vän, var en själv”. Vi kan alla göra något snällt för någon annan. För vi behöver varandra – ingen klarar sig ensam. Ibland är ordet hej allt som krävs för att någon ska må bättre.