Vampyrerna som bitit sig fast

0

Vampyrer har länge fascinerat mig. Ända sedan filmens tidigaste dagar har dessa mytiska, förtrollande och lömska varelser förekommit på vita duken. Kanske är den mest kända vampyren Bram Stokers klassiska Dracula. Denna blodsugare har gestaltats på film åtskilliga gånger genom årtiondena. Den första och kanske mest ikoniska av dessa kom redan 1922 i F.W. Murnaus Nosferatu.

Musiken skapar här, tillsammans med regissörens skickliga bildspråk och Max Schrecks oförglömligt kusliga porträtt av vampyren greve Orlok (på grund av rättighetsproblem kunde karaktären inte heta Dracula), en filmupplevelse som fastnar i minnet.

Det faktum att det är en stumfilm gör att den stirrögda greven ter sig än mer obehaglig när han stelt tassar runt i slottet på nätterna och projicerar sina långfingrade skuggor på väggarna.

Här i Sverige var filmen till en början förbjuden, då den ansågs för hemsk och skrämmande, något som med dagens mått mätt känns nästan skrattretande.

Schrecks rolltolkning var för sin tid så pass skräckinjagande och verklighetstrogen att rykten om att han faktiskt var en riktig vampyr började florera.

Denna mytbildning utgör grund för filmen Shadow of the vampire från 2000, som handlar om inspelningen av just Nosferatu, en mycket sevärd och underhållande film för alla skräckfantaster.

Samma år som undertecknad kom till världen, 1979, gjorde Werner Herzog sin tolkning av F.W. Murnaus klassiker, Nosferatu the vampyre.

Här är det Klaus Kinski som iklär sig rollen som den blodtörstiga greve Dracula, som lämnar sitt avlägsna slott för att sätta skräck i staden Wismar och tänderna i den unga Lucy.

Kinskis mycket skickliga gestaltning av den blodsugande nattvarelsen är intensiv och motbjudande på ett sätt som kryper under huden på åskådaren. Med sina genomträngande blickar för han tankarna till ett rovdjur som cirklar allt tätare kring sitt byte.

En personlig favorit bland tidernas alla Draculafilmatiseringar är Bram Stoker’s Dracula från 1992, i regi av Francis Ford Coppola – kanske också den filmversion som närmast följer Bram Stokers originaltext. Här ser vi Dracula som en mer elegant klädd figur med excentrisk frisyr…

…men också som stilig adelsman, varulv och fladdermus i människostorlek.

 

Gary Oldman gör en fantastisk insats som den ömsom älskvärda, ömsom hotfulla greven som tar emot den unge mäklaren Jonathan Harker (Keanu Reeves) i sitt spöklika slott, som ett led i sina fastighetsaffärer i London.

Denna moderna klassiker innehåller en av mina ”läskigaste vampyrutstyrsel”-scener, vilket är då den nyblivna vampyren Lucy återvänder till sin krypta, klädd i en praktfull vit spetsklänning.

Det är något med huvudbonaden och den överdimensionerade spetskragen, som kontrast mot Lucys likbleka ansikte, som gör henne riktigt skrämmande.

Mycket krut har här lagts på såväl kläder som musik och foto och därför är detta i mitt tycke en ytterst välgjord film som andas viktorianska London in i minsta detalj. Skådespelarna, som förutom Gary Oldman och Keanu Reeves innefattar Sir Anthony Hopkins, Winona Ryder och Cary Elwes, gör inte saken sämre.

En annan favoritvampyrrulle är Tobe Hoopers filmatisering av Salem’s Lot (1979). Handlingen kretsar kring den lilla staden Salem’s Lot, som drabbas av oförklarliga dödsfall kort efter att antikvitetshandlaren Straker och hans ljusskygga affärspartner Barlow slagit sig ner på orten.

Det jag gillar mest med denna film är vampyrernas utseende, med lysande, kattlika ögon, och hur man lyft fram deras förmåga att hypnotisera och manipulera sina offer.

Filmen har också en lågmäld kuslighet som gradvis stegras fram till slutet. Scenerna med de flygande vampyrbarnen utanför fönstren är för mig än idag lika läskiga som visuellt snygga.

Det allra bästa med filmen är dock den rysligt coola och respektingivande vampyrbossen Barlow, riktigt obehagligt framförd av skådespelaren Reggie Nalder.

Nalder skänker den klassiska vampyrfiguren ett mått av rovlystnad och djuriskhet, vilket, i kombination med att han inte pratar, gör honom extra skräckinjagande. För mig är just Barlow därför en av de mest minnesvärda vampyrerna någonsin.

Reggie Nalder med sitt ”andra jag”

Slutligen måste jag nämna en film som skiljer sig från mängden, då det är mer av en action/western med vampyrer än en renodlad skräckfilm, och det är John Carpenters grymt häftiga Vampires (1998).

Filmen handlar om en slags insatsstyrka i Katolska kyrkans tjänst. Ledda av Jack Crow (James Woods) jagar de vampyrer vars framfart kan bli världens undergång.

När Crows team råkar ut för ett ödesdigert bakhåll tvingas han och hans kollega som de enda överlevande att jaga den mäktigaste vampyren som någonsin funnits, Valek (Thomas Ian Griffith).

Även här har man lyckats väl i sitt val av ”vampyrskådis”: Griffith gör en fin insats som den karismatiska och hänsynslösa Valek, som dödar oskyldiga utan minsta tvekan.

James Woods gör sig mycket bra som hårdhudad actionhjälte och motvillig ”good guy” som alltid har en klockren oneliner på lager.

Woods var själv jätteglad över chansen att få spela actionhjälte istället för de fantastiska skurkar han är känd för – eller varför inte när han spelade sig själv, i skurkform, i Family Guy?

Detta är en mycket lyckad genreöverskridande film med både klassiska skräckelement – vem gillar inte att se vampyrer explosivt självantända i solskenet? – och snygga slagsmålsscener. En film som jag tror banade väg för andra mer actionorienterade vampyrfilmer som Underworld-serien. Vampires rekommenderas varmt till alla vampyrälskare.

Bye for now!

We´re coming to get you Barbara…

0

shaun-of-the-dead edit

Ända sedan jag var barn har jag älskat skräck och science fiction. Då andra barn sprang skrikande från tv:n, med veckor av traumatiserande mardrömmar framför sig, satt jag kvar och njöt av den kick som endast ren skräckblandad förtjusning kan ge.

P1030380 Edit                     Undertecknad på Scifimässan i Stockholm i december 2013. (Jag är hon till höger…).

Jag minns hur exalterad jag var när vår familj under 80-talet började hyra videofilmer och en hel värld av muskulösa österrikare med glugg mellan framtänderna, lömska mördare och slemmiga rymdmonster öppnade sig för mig. Andreas, min 5 år äldre bror, och jag såg film efter film och sjönk allt djupare i det träsk som skulle visa sig bli ett livslångt filmnörderi.

JasonChchch

Helgens resor till någon av metropolen Bodens då åtskilliga videobutiker blev snabbt veckans höjdpunkt. Jag kunde helt enkelt inte få nog av film. Jag visade skräckfilm på mina födelsedagskalas, utan minsta tanke på att någon av mina kompisar kunde få mardrömmar. Jag fyllde ju år – då skulle vi ju titta på det jag ville se.

Några av de obehagliga fräsiga karaktärer som tidigt gjorde avtryck i mitt barnasinne var den dödssjuka  Zelda i Pet Sematary,(eller Jurtjyrkogården som jag kallade den då)…

Zelda Pet sematary

…Tim Currys gestaltning av den monstruösa clownen Pennywise i It. Om man inte hade clownfobi innan denna miniserie såg dagens ljus var det stor risk att man fick det, (fast jag tyckte förstås att han var mer tuff än läskig)….

Pennywise

…den respektingivande vampyren Barlow i Salem´s Lot (1979)…

salems.lot_.barlow

…och spökvarelsen i Poltergeist.

Poltergeist-banner-620x335

Aaaah, Poltergeist… Jag bara älskar den… Dock oerhört tragiskt att Heather O´Rourke , den mycket begåvade flickan som spelade Carol Anne, dog i verkligheten, endast 12 år gammal.

Poltergeist cover

Pinhead och de andra cenobite-demonerna i Hellraiser-filmerna gjorde även de intryck på mig…

80s horror flicks

Pinhead hellraiser

Hellraiser cat_cr

och så H.R. Gigers Alien, förstås.

Alien moving

När jag första gången såg James Camerons Aliens (1986) blev den envisa, hårdhudade och självständiga Ellen Ripley min förebild. Helt utan att jag visste om det, fram tills för några år sedan, när jag själv gick igenom en svår tid och insåg att den enda som kunde hjälpa mig ur det jobbiga var jag själv.

RIpley Happy to disappoint

(Om man känner sig frusen kan man förresten sticka sig en sån här trevlig ansiktsvärmare… Man kommer definitivt att synas, och kramar sägs ju vara bra för hälsan…).

Knitted facehugger

Måste ju klämma in lite lämpligt skoj här…

Face hugger joke

Men för att återvända till filmerna: Jag älskade rysare och sci-fi. Ja, film över huvud taget. Och precis som nu gav mig känslan av att se en bra rulle den här känslan:

Minions whooing

Snart upptäckte jag Evil dead-filmerna, och inom kort var Evil Dead 2 och Army of darkness stora favoriter. Filmens huvudperson, skådespelaren Bruce Campbell, blev också en av mina personliga hjältar. (Om man är skräckfilmsälskare och inte känner till honom så borde man skämmas).

Groovy

När jag sedan, i elvaårsåldern, började läsa Stephen King, ja då var det kört. Skräckberoendet var obotligt.

Gage holding book Stephen-King

Till skillnad från när jag var ung och oförstörd krävs det dock mer än en mysrysare som Pet sematary för att få huden på mina armar att knottras nu för tiden. Mary Shaw och hennes onormalt livliga buktalardocka Billy lyckas dock bättre med det…

Mary Shaw

Dead-Silence-horror-movies-30963741-500-500

Luriga asiatiska spökkvinnor som dyker upp när man minst anar det funkar bra också. Kanske ligger det i blicken…

Natre ringu-eye

Av någon anledning är alltid brudklänningar läskiga i skräckfilmssammanhang.

insidious black bride

Insidious Meme Edit

En film som skrämde skiten ur mig när jag såg den med brorsan härom året var Dark remains. Det var en scen där som tog mig totalt på sängen och jag hoppade till rejält. Har fortfarande bara sett den en gång, men planerar ett se den igen inom kort. (Filmer är ju nästan aldrig lika läskiga andra gången som första, även om det finns undantag).

Dark remains poster Edited FilmPic_DarkRemains Dark remains still

Darkness från 2002, med Lena Olin, är en annan kuslig film…

Darkness-2002 Edit

…och The Descent (2005) är en riktig höjdare. Spännande och välgjord.

Descent Cropped

Gillar man rysare borde man definitivt se Dario Argentos filmer, och framför allt  Suspiria (1977). Musiken är en upplevelse i sig.

Suspiria Suspiria still

Lite mer lättsamt och skönt 80-talsmysryseri kan man hitta i Demons och Demons 2.

Demons 2

Demons

Det är bara att plocka fram godispåsen, parkera rumpan i soffan och börja titta. Kanske blir du lika skräckfilmsfrälst som jag snabbare än du anar.

Till min älskade bror,

Andreas

(1974-2014)

Jag kommer alltid att sakna dig, din humor och våra långa samtal om film.

Du finns i mitt hjärta, brorsan.

AndreasFotoJPEGMindre