Vampyrerna som bitit sig fast

Vampyrer har länge fascinerat mig. Ända sedan filmens tidigaste dagar har dessa mytiska, förtrollande och lömska varelser förekommit på vita duken. Kanske är den mest kända vampyren Bram Stokers klassiska Dracula. Denna blodsugare har gestaltats på film åtskilliga gånger genom årtiondena. Den första och kanske mest ikoniska av dessa kom redan 1922 i F.W. Murnaus Nosferatu.

Musiken skapar här, tillsammans med regissörens skickliga bildspråk och Max Schrecks oförglömligt kusliga porträtt av vampyren greve Orlok (på grund av rättighetsproblem kunde karaktären inte heta Dracula), en filmupplevelse som fastnar i minnet.

Det faktum att det är en stumfilm gör att den stirrögda greven ter sig än mer obehaglig när han stelt tassar runt i slottet på nätterna och projicerar sina långfingrade skuggor på väggarna.

Här i Sverige var filmen till en början förbjuden, då den ansågs för hemsk och skrämmande, något som med dagens mått mätt känns nästan skrattretande.

Schrecks rolltolkning var för sin tid så pass skräckinjagande och verklighetstrogen att rykten om att han faktiskt var en riktig vampyr började florera.

Denna mytbildning utgör grund för filmen Shadow of the vampire från 2000, som handlar om inspelningen av just Nosferatu, en mycket sevärd och underhållande film för alla skräckfantaster.

Samma år som undertecknad kom till världen, 1979, gjorde Werner Herzog sin tolkning av F.W. Murnaus klassiker, Nosferatu the vampyre.

Här är det Klaus Kinski som iklär sig rollen som den blodtörstiga greve Dracula, som lämnar sitt avlägsna slott för att sätta skräck i staden Wismar och tänderna i den unga Lucy.

Kinskis mycket skickliga gestaltning av den blodsugande nattvarelsen är intensiv och motbjudande på ett sätt som kryper under huden på åskådaren. Med sina genomträngande blickar för han tankarna till ett rovdjur som cirklar allt tätare kring sitt byte.

En personlig favorit bland tidernas alla Draculafilmatiseringar är Bram Stoker’s Dracula från 1992, i regi av Francis Ford Coppola – kanske också den filmversion som närmast följer Bram Stokers originaltext. Här ser vi Dracula som en mer elegant klädd figur med excentrisk frisyr…

…men också som stilig adelsman, varulv och fladdermus i människostorlek.

 

Gary Oldman gör en fantastisk insats som den ömsom älskvärda, ömsom hotfulla greven som tar emot den unge mäklaren Jonathan Harker (Keanu Reeves) i sitt spöklika slott, som ett led i sina fastighetsaffärer i London.

Denna moderna klassiker innehåller en av mina ”läskigaste vampyrutstyrsel”-scener, vilket är då den nyblivna vampyren Lucy återvänder till sin krypta, klädd i en praktfull vit spetsklänning.

Det är något med huvudbonaden och den överdimensionerade spetskragen, som kontrast mot Lucys likbleka ansikte, som gör henne riktigt skrämmande.

Mycket krut har här lagts på såväl kläder som musik och foto och därför är detta i mitt tycke en ytterst välgjord film som andas viktorianska London in i minsta detalj. Skådespelarna, som förutom Gary Oldman och Keanu Reeves innefattar Sir Anthony Hopkins, Winona Ryder och Cary Elwes, gör inte saken sämre.

En annan favoritvampyrrulle är Tobe Hoopers filmatisering av Salem’s Lot (1979). Handlingen kretsar kring den lilla staden Salem’s Lot, som drabbas av oförklarliga dödsfall kort efter att antikvitetshandlaren Straker och hans ljusskygga affärspartner Barlow slagit sig ner på orten.

Det jag gillar mest med denna film är vampyrernas utseende, med lysande, kattlika ögon, och hur man lyft fram deras förmåga att hypnotisera och manipulera sina offer.

Filmen har också en lågmäld kuslighet som gradvis stegras fram till slutet. Scenerna med de flygande vampyrbarnen utanför fönstren är för mig än idag lika läskiga som visuellt snygga.

Det allra bästa med filmen är dock den rysligt coola och respektingivande vampyrbossen Barlow, riktigt obehagligt framförd av skådespelaren Reggie Nalder.

Nalder skänker den klassiska vampyrfiguren ett mått av rovlystnad och djuriskhet, vilket, i kombination med att han inte pratar, gör honom extra skräckinjagande. För mig är just Barlow därför en av de mest minnesvärda vampyrerna någonsin.

Reggie Nalder med sitt ”andra jag”

Slutligen måste jag nämna en film som skiljer sig från mängden, då det är mer av en action/western med vampyrer än en renodlad skräckfilm, och det är John Carpenters grymt häftiga Vampires (1998).

Filmen handlar om en slags insatsstyrka i Katolska kyrkans tjänst. Ledda av Jack Crow (James Woods) jagar de vampyrer vars framfart kan bli världens undergång.

När Crows team råkar ut för ett ödesdigert bakhåll tvingas han och hans kollega som de enda överlevande att jaga den mäktigaste vampyren som någonsin funnits, Valek (Thomas Ian Griffith).

Även här har man lyckats väl i sitt val av ”vampyrskådis”: Griffith gör en fin insats som den karismatiska och hänsynslösa Valek, som dödar oskyldiga utan minsta tvekan.

James Woods gör sig mycket bra som hårdhudad actionhjälte och motvillig ”good guy” som alltid har en klockren oneliner på lager.

Woods var själv jätteglad över chansen att få spela actionhjälte istället för de fantastiska skurkar han är känd för – eller varför inte när han spelade sig själv, i skurkform, i Family Guy?

Detta är en mycket lyckad genreöverskridande film med både klassiska skräckelement – vem gillar inte att se vampyrer explosivt självantända i solskenet? – och snygga slagsmålsscener. En film som jag tror banade väg för andra mer actionorienterade vampyrfilmer som Underworld-serien. Vampires rekommenderas varmt till alla vampyrälskare.

Bye for now!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *