Feelgood med feeling

Alla har vi dåliga dagar. Det kan vara att man råkar försova sig, vaknar med huvudvärk eller bara inte känner sig i form. Sådana dagar brukar det mesta gå fel, och då kan det vara skönt att se en film som gör en glad igen. Gärna något med en befriande humor som får en att skaka av sig dagens vedermödor – förslagsvis någon av dessa.

Hector and the search for happiness (2014)

Hector (Simon Pegg) är en psykiater som fastnat i den grå, trögflytande massa som utgör hans liv. Varje dag lyssnar han på sina patienters evinnerliga gnällande över problem som, ur Hectors perspektiv, oftast ter sig banala och enkla att råda bot på. Klienterna tycks alla ha fastnat i en oändlig loop av självömkan och tunnelseende.

Hector lyssnar med en ständigt växande frustration över sin tillvaro, och inte ens hans till synes lyckliga förhållande med flickvännen Clara tycks vara nog för att han ska känna sig nöjd med livet.

Därför bestämmer han sig för att ge sig ut på en lång resa, i jakt på vad som är verklig lycka. Utrustad med anteckningsbok, och klädd i en osmickrande beige safarioutfit som påminner både om Steve Irwin och Tintin i Kongo, ger han sig ut i världen för att ta reda på vad som gör människor lyckliga.

 

Resan tar honom till bland annat Kina och Afrika, och han finner ledtrådar till vad som gör honom själv lycklig hos så vitt skilda personer som en buddistmunk, en före detta flickvän, en hårdhudad knarkkung och en barnpatient på ett sjukhus.

Hector and the search for happiness är en rolig och upplyftande film om att fokusera på det viktiga i livet, och att acceptera sig själv  – en film som lämnar dig med en varm känsla inombords.

 

Don Verdean (2015)

Jag gillar sjuk, lite konstig humor, gärna med smått underliga huvudpersoner. Någon som är duktig på att fånga sådana figurer på film är Jared Hess, mannen bakom Don Verdean, där får vi följa en självutnämnd expert på så kallad biblisk arkeologi. Don Verdean (Sam Rockwell) anlitas av en pastor för att väcka liv i människors gudstro genom att visa upp bibliska artefakter.

Problemet är bara att han inte är någon riktig arkeolog och dessutom inte vet var dessa föremål finns. Men, eftersom han är i desperat behov av pengar, bestämmer han sig för att fejka dem. Tillsammans med sin israeliska hjälpreda, Boaz, letar han efter nästa sensationella föremål som ska slå världen med häpnad.

Varför inte visa upp den heliga graal, eller jätten Goliats skalle?

Don Verdean är en härligt knäpp film med ett charmigt udda persongalleri. Jemaine Clements klockrena gestaltning av den israelisk-skorrande, opportunistiska tjejtjusaren Boaz är i sig anledning nog att se filmen – han fick mig att asgarva åtskilliga gånger. (Jag är ju för övrigt också ett stort fan av Clements tidigare prestationer i bl.a. Flight of the Conchords).

Det är en fartfylld och underhållande rulle där såväl moral och girighet som vänskap och integritet ställs emot varann i en farsartad soppa. Jag skrattade högt och länge, och kan därför varmt rekommendera detta guldkorn.

 

Balls of fury (2007)

Tänk dig en seriös kung fu-film, där handlingen kretsar kring en turnering där de bästa av de bästa ska vaskas fram. Byt sedan ut kung fu mot bordtennis, så har du Balls of fury. Ungefär som Van Dammes Bloodsport, fast med pingis.

Detta är en komedi som lyckas med konststycket att vara så absurd och störd att den blir oemotståndligt rolig. Huvudpersonen Randy Daytona (Dan Fogler) har lämnat sin barndom som bordtennisproffs långt bakom sig på grund av ett förödmjukande nederlag. Han försörjer sig som middagsunderhållning på en halvtaskig restaurang när han kontaktas av FBI, som vill anlita honom för att infiltrera en bordtennisturnering i den undre världen.

Han tackar ja när han inser att uppdraget ger honom chansen både att hämnas sin fars död, och att ta revansch mot sin ärkefiende, den tyska bordtennisnazisten Karl Wolfschtagg.

Randys storhetstid ligger dock långt i backspegeln och för att få honom i form anlitas den blinda bordtennisgurun Wong och hans brorsdotter Maggie.

När det blir dags för turneringen visar det sig att Feng, tävlingens anordnare, kräver att deltagarna spelar med sina liv som insats. Det som gör det hela så komiskt är bara att den skoningslösa Feng visar sig vara en sprallig, yvig New Yorkare spelad av Christopher Walken.

Fengs Elton John-inspirerade glasögon, skrikiga kimonos och geishafrisyr i kombination med Walkens omisskännliga New York-dialekt skapar humormagi.

 

Denna fruktansvärt underhållande rollprestation är den stora behållningen av filmen. Se Balls of fury när du behöver skratta.

Trailers!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *