Förändring kan vara både bra och dåligt. Ofta känns det jobbigt i början men kan bli något positivt när man väl vant sig.

Jag tror dock att det viktiga när man går in i något nytt är hur man hanterar saken, att man biter ihop och tar sig igenom den där jobbiga, förvirrade (och tack och lov oftast korta) första tiden innan saker blir rutin igen. Och att man betvingar den ibland överväldigande lusten att gå och gömma sig för att slippa allt nytt och jobbigt.

De senaste 2 månaderna har mitt liv genomgått en stor förändring, som både varit väldigt kul och riktigt tuff. Jag har nämligen börjat jobba igen efter flera år som en del av den arbetslösa massan.

Jag arbetar nu i butik och trivs jättebra både med det jag gör och, framför allt, mina arbetskamrater.

Första veckan var extremt utmattande, som första veckor på nya jobb brukar vara. Min hjärna gjorde sitt bästa för att agera tvättsvamp och suga upp all ny information, och jag däckade totalt i soffan när jag kom hem på kvällarna.

Nattuggla som jag är blev det en omställning att ta sig upp tidigt på morgnarna. Det behöver väl knappast sägas att jag sov som död den veckan.

Det faktum att jag är så ur form på morgnarna beror i och för sig också mycket på min whiplashskada, och den ständiga värk och stelhet den orsakar. Jag blir också otroligt trött av den ständiga smärtan, vilket inte direkt gör mig mer morgonpigg. Morgnarna och förmiddagarna är snarare den tid på dagen då jag mår som sämst. Jag kan ofta känna mig som om kroppen är ”felmonterad” på grund av att jag är så stel.

Jag är jätteglad över att ha ett arbete igen. Att utföra praktiska sysslor och märka att detta gör skillnad skänker en känsla av tillfredsställelse man sällan känner som arbetslös. Samtidigt får jag kämpa varje dag med mina krämpor.

Nacken och skuldrorna krånglar mycket, och jag har fått tampas med åtskilliga migränanfall, (av vilka jag fått flera på jobbet), och stelhet i nacken. Den sistnämnda utmynnade vid ett tillfälle i en rejäl nackspärr, som höll i sig i dryga tre dagar.

Jag blir också otroligt trött i kroppen, vilket beror på smärtan i kombination med att jag har ett väldigt fysiskt jobb. Fysiskt i den bemärkelsen att jag går och står hela dagarna. Räddningen har varit att jag alltid gått mycket promenader och varit aktiv, så jag var redan innan jag började jobba van att gå mycket.

En fördel med att jobba jämfört med att vara arbetslös är att man uppskattar, och utnyttjar, sin lediga tid. Jag njuter nu av helgerna och de lediga stunder jag får under veckan på ett sätt som arbetslösheten har berövat mig de senaste åren. När man arbetat hela veckan känner man att man gjort sig förtjänt av ledigheten, och den känslan är oslagbar.

Alla jobb blir tråkiga ibland, och alla arbetsplatser har sina respektive fördelar och nackdelar. Det är åtminstone min erfarenhet. Det viktigaste är dock, tycker jag, att man har bra arbetskamrater. Har man det klarar man sig alltid.

Någon att prata med i enrum när man har en dålig dag, eller avreagera sig för när man råkat ut för en otrevlig kund, kan verkligen utgöra skillnaden mellan att trivas och vantrivas på jobbet. Och jag trivs på mitt jobb just tack vare mina kollegor, och den positiva, vänliga atmosfär de tillsammans skapar. Även om all kontakt med människor som jobbet innebär ibland får en att känna som Roy från The IT Crowd: