Tag Archives: Rose McIver

Spöken, ståfräs och progressiva glasögon

0
Posted on by

Mörkret har börjat sänka sig över landet, och personligen räds jag det inte. Jag promenerar gladeligen genom frasande löv, och älskar att sitta insvept i en filt och titta på skräck när höstvindarna susar.

Så, hur är det med mig då, undrar du kanske. Jo, jag säger som Lilla Al-Fadji, för han sammanfattar det så bra:

Jag har nyligen beställt progressiva glasögon, så i en nära framtid kommer min omgivning roat kunna bevittna hur jag trevande rör mig ute i verkligheten och missbedömer avstånd till höger och vänster.

Jag misstänker att jag, om än ofrivilligt, kommer bjuda på en del slapstick.

Jag gjorde härom veckan ChatGPT förlägen när jag frågade om man kunde få gaser i magen av blåbär: den svarade med en sammanställning av fakta som inleddes med en generad smiley.

Där och då kändes Terminator-filmernas AI-nätverk Skynet ganska avlägset, men man vet ju aldrig vad de små artificiella liven hittar på.

Den närmaste tiden kommer jag att försöka vänja min medelålders kropp vid att vi nu vridit tillbaka klockan en timme. Historiskt sett har detta inte gått så bra.

För övrigt besökte jag frisören idag efter jobbet, så i skrivande stund har jag både näsborrarna och nyllet fulla av små avklippta hår, som fortsätter regna ner från huvudet så fort jag rör mig. Men, det är priset jag får betala för att ha lugg. Det var åtminstone skymning när jag tog bussen hem, så det syntes nog inte hur ”luden” jag var. Förhoppningsvis distraherade också den för mig ovanligt lockiga stylingen från min yeti-aktiga uppsyn.

Annars fördelar jag min tid mellan jobbet, träning och att titta på tv-serier och film. I enlighet med årstiden har det blivit mycket skräck och annat som passar bra att avnjuta mörka eftermiddagar och kvällar. Just nu tittar Robin och jag på den väldigt underhållande amerikanska serien Ghosts (2021-). Den handlar om ett ungt par som flyttar in i en ärvd herrgård full av spöken. Efter att frun, Samantha (Rose McIver), ramlat nerför en trappa och slagit i huvudet får hon förmågan att se spökena, vilket skapar en del förvecklingar eftersom hennes man, Jay (Utkarsh Ambudkar), inte kan se dem.

De delar snart sitt liv med ett gäng spöken som är ganska krävande, bångstyriga och roliga – bland annat den bullriga vikingen Thorfinn, (Devan Chandler Long), som mixtrar med elektricitet, älskar torsk och hatar danskar.

Personligen är jag också väldigt glad över att ha fått se fortsättningen på Dexter och Dexter: New Blood, som hade premiär för inte så länge sedan, Dexter: Resurrection, (vilket min hjärna envisas med att dra ihop till Dexter’s Erection).

Att se den fantastiska Michael C. Hall än en gång spela Dexter kändes som att återknyta kontakten med en gammal vän, och serien gjorde mig allt annat än besviken.

Det var en rolig bonus att Uma Thurman, en annan av mina favoritskådespelare, var med i den här säsongen av Dexter.

SVT:s serie Färjan är även den värd en titt för alla som, liksom jag, gillar vampyrer. Den är mörk, spännande och överraskande välgjord. Serien sporrade mig dessutom till att googla fram att Stellan Skarsgård har så mycket som åtta barn, och det yngsta av dem, Kolbjörn, är han med kaptensmössan här under. (Siktar Skarsgårdklanen månne på att kunna bilda inte bara ett utan kanske rentav två egna fotbollslag?).

Jag har dessutom roat mig med att se om en del både nya och gamla favoriter, som till exempel The Monkey (2025) – en rappt berättad historia om en mystisk, mekanisk apa som orsakar död och förstörelse vart den än tar vägen. Kul, knäppt och ”splattrigt”.

Malignant (2021) är även den ytterst lämpad för denna ”Halloweeniga” årstid, och är en av de mer originella rysare jag sett de senaste tio åren.

Jag kan också varmt rekommendera den gamla godingen Dead Heat (1988). Väldigt kul ”buddy cop movie” med zombies – ett riktigt vinnande koncept.

När jag såg om den kunde jag inte låta bli att märka att Treat Williams (överst och nederst) sminkad till zombie är ganska lik Rickard Olsson, (i mitten) ifall han varit en zombie. Det tyckte i alla fall jag var kul, (med all respekt för Treat Williams, rest in peace).

Sammanfattningsvis tänkte jag tipsa om att en skräckig estetik i hemmet inför Halloween kan uppnås genom att skoja med sin oförstående katt…

…eller genom att helt enkelt placera ut några vattenpistoler från 70-talet på väl valda ställen.

I mitt närområde kan man ibland se Linköpings motsvarighet till the headless horseman i Sleepy Hollow (1999), (för övrigt en film som gjord för Halloween): en äldre man som ständigt går framåtböjd och letar efter cigarettfimpar. Råkar man se honom rakt bakifrån ser det verkligen ut som att han inte har något huvud, och det kan ju bidra till lite spooky stämning.

Jag kommer inte att gå på någon Halloweenfest eller maskerad, (har varit på 2 maskerader i mitt liv och det var minst 20 år sen). Men, om jag hade gjort det hade jag nog klätt ut mig till något i den här stilen.

Självaste Halloween, den 31/10, planerar jag att fira med att titta på skräckfilm hela dagen, eftersom jag är ledig då. Jag trivs nämligen bäst hemma framför tv:n, och det är inget fel med det.

Happy almost Halloween!

Ondskan själv tar semester

0
Posted on by

Jag har precis påbörjat en sommarledighet som jag sett fram emot länge. Eftersom jag inte är förälder blir mina semestrar en tid för återhämtning, snarare än det maraton av att behöva sysselsätta sin avkomma som de päron jag känner beskriver.

I hopp om att det ska bli lite bad i sommar har jag införskaffat nya badkläder. Det blev dock inte denna baddräkt á la Jaws, utan en helt vanlig bikini.

Det har ännu inte sjunkit in att jag är ledig, men jag ser fram emot att resa bort, vända på dygnet och tillbringa dagarna med att göra lite vad jag känner för – en lyx förunnad oss icke-föräldrar.

Apropå det här med att inte ha barn så sa Ayan Jamal nyligen i P3 att en kattkvinna utan barn är det ondast tänkbara. Jag brukar inte bry mig om spaningar av den här typen, särskilt inte från unga människor som målar med så breda penslar som Ayan, men den här gången brände det till. Jag är tekniskt sett ingen kattkvinna – tänker mig att det man då menar är någon i stil med hon i Simpsons...

…men jag älskar katter och hade katt fram tills för två år sedan. Jag är hur som helst kvinna och jag har valt att inte ha barn (PAUS FÖR HÄFTIG INANDNING).

Många ser kvinnor som mig som egoistiska, osympatiska varelser, (det är tydligen helt ok för män att inte ha barn – kanske för att de inte har en biologisk klocka på samma sätt som kvinnor). Jag är van vid att bli ifrågasatt och kallad lite av varje, även om jag själv pratar om det hela väldigt sällan.

Men, att jag skulle vara ond… Där gick det för långt. Jag som hela mitt liv har månat om alla runt omkring mig och visat empati så till den milda grad att det många gånger gått ut över mitt eget välbefinnande. Jag kallar mig heller varken barnlös eller barnfri, eftersom ett av dessa ord antyder en ofrivillighet, det andra ett ogillande av barn.

Inget av detta stämmer in på mig – jag har, precis som min barndomsidol MacGyver, helt enkelt aldrig känt någon längtan efter att bli förälder. På frågan om han vill ha barn svarar han så här:

Kom ihåg, att medan du jagar gallskrikande ungar och försöker få dem att borsta tänderna innan sängdags, eller oroar dig över din tonårings första fylla, sitter jag hemma i soffan, njuter av tillvaron och kollar när Reacher (Alan Ritchson) slåss mot Paulie (Olivier Richters), en nederländsk jätte. Eller så sover jag gott i min nya, stora säng.

Jag tränar och håller mig i form, och får på samma gång utlopp för mina agressioner.

Jag kommer att ägna min obarnsliga sommar åt att se till att min årliga glasskonsumtion når sin kulmen, och genomlida den oundvikliga brain freeze som följer av detta.

Jag kommer också att sitta ute och läsa och nöta på min Baden Baden. Rikliga mängder SPF 50 till trots kommer jag sannolikt att bränna mig på armarna, men det är sådant man får ta.

På sommarkvällarna får jag ändå alltid ångra att jag vistats i solen. Det är nästan så man kan höra det där SSSSSS-ljudet frammanas ur mina porer: ljudet av kött i en het stekpanna.

Den blåsiga sommaren har dock hittills begränsat min utomhusvistelse. Vinden har nämligen varit så hård att till och med mitt kraftiga canvasparasoll, med tillhörande 26-kilos-fot, inte riktigt kunnat stå emot den. Då min uteplats ligger i söderläge och blir riktigt varm är parasollet nödvändigt för att ljushyade lilla jag ska kunna sitta där utan att förvandlas till hårdstekt bacon.

Det kommer även att bli en hel del sommarkvällar framför serier och film – tänkte bland annat titta på säsong 2 av The Last of Us, som jag inte hunnit se än. Jag kommer också att fortsätta se om en av mina favoritserier, iZombie, vars huvudperson Liv Moore (Rose McIver) kanske är den enda tv-seriekaraktär jag utseendemässigt kan relatera till, på grund av hennes ljusa hy och alternativa stil. (Min klädstil är, grovt räknat, en blandning av Livs och MacGyvers. Och det är ingen slump).

Olivia ”Liv” Moore, en livs levande zombie

Sammanfattningsvis vill jag säga detta:

Jag är inte tragisk, jag är tillfreds med livet. Jag lever i ett lyckligt förhållande sedan många år tillbaka, och det har aldrig funnits något ”hål” mellan oss på grund av att vi inte har barn. Jag är inte okej med att bli kallad en dålig människa bara för att jag har tid att göra det som är viktigt för mig, och dina livsval gör detta till en omöjlighet för dig. Döm inte mig, så lägger jag mig inte i varför du ynglat av dig – du som, liksom så många andra, inte gör annat än att beklaga dig över dina barn.

Mitt sätt att leva är inte ont, det är bara annorlunda från ditt.