Tag Archives: Lilla Al-Fadji

Spöken, ståfräs och progressiva glasögon

0
Posted on by

Mörkret har börjat sänka sig över landet, och personligen räds jag det inte. Jag promenerar gladeligen genom frasande löv, och älskar att sitta insvept i en filt och titta på skräck när höstvindarna susar.

Så, hur är det med mig då, undrar du kanske. Jo, jag säger som Lilla Al-Fadji, för han sammanfattar det så bra:

Jag har nyligen beställt progressiva glasögon, så i en nära framtid kommer min omgivning roat kunna bevittna hur jag trevande rör mig ute i verkligheten och missbedömer avstånd till höger och vänster.

Jag misstänker att jag, om än ofrivilligt, kommer bjuda på en del slapstick.

Jag gjorde härom veckan ChatGPT förlägen när jag frågade om man kunde få gaser i magen av blåbär: den svarade med en sammanställning av fakta som inleddes med en generad smiley.

Där och då kändes Terminator-filmernas AI-nätverk Skynet ganska avlägset, men man vet ju aldrig vad de små artificiella liven hittar på.

Den närmaste tiden kommer jag att försöka vänja min medelålders kropp vid att vi nu vridit tillbaka klockan en timme. Historiskt sett har detta inte gått så bra.

För övrigt besökte jag frisören idag efter jobbet, så i skrivande stund har jag både näsborrarna och nyllet fulla av små avklippta hår, som fortsätter regna ner från huvudet så fort jag rör mig. Men, det är priset jag får betala för att ha lugg. Det var åtminstone skymning när jag tog bussen hem, så det syntes nog inte hur ”luden” jag var. Förhoppningsvis distraherade också den för mig ovanligt lockiga stylingen från min yeti-aktiga uppsyn.

Annars fördelar jag min tid mellan jobbet, träning och att titta på tv-serier och film. I enlighet med årstiden har det blivit mycket skräck och annat som passar bra att avnjuta mörka eftermiddagar och kvällar. Just nu tittar Robin och jag på den väldigt underhållande amerikanska serien Ghosts (2021-). Den handlar om ett ungt par som flyttar in i en ärvd herrgård full av spöken. Efter att frun, Samantha (Rose McIver), ramlat nerför en trappa och slagit i huvudet får hon förmågan att se spökena, vilket skapar en del förvecklingar eftersom hennes man, Jay (Utkarsh Ambudkar), inte kan se dem.

De delar snart sitt liv med ett gäng spöken som är ganska krävande, bångstyriga och roliga – bland annat den bullriga vikingen Thorfinn, (Devan Chandler Long), som mixtrar med elektricitet, älskar torsk och hatar danskar.

Personligen är jag också väldigt glad över att ha fått se fortsättningen på Dexter och Dexter: New Blood, som hade premiär för inte så länge sedan, Dexter: Resurrection, (vilket min hjärna envisas med att dra ihop till Dexter’s Erection).

Att se den fantastiska Michael C. Hall än en gång spela Dexter kändes som att återknyta kontakten med en gammal vän, och serien gjorde mig allt annat än besviken.

Det var en rolig bonus att Uma Thurman, en annan av mina favoritskådespelare, var med i den här säsongen av Dexter.

SVT:s serie Färjan är även den värd en titt för alla som, liksom jag, gillar vampyrer. Den är mörk, spännande och överraskande välgjord. Serien sporrade mig dessutom till att googla fram att Stellan Skarsgård har så mycket som åtta barn, och det yngsta av dem, Kolbjörn, är han med kaptensmössan här under. (Siktar Skarsgårdklanen månne på att kunna bilda inte bara ett utan kanske rentav två egna fotbollslag?).

Jag har dessutom roat mig med att se om en del både nya och gamla favoriter, som till exempel The Monkey (2025) – en rappt berättad historia om en mystisk, mekanisk apa som orsakar död och förstörelse vart den än tar vägen. Kul, knäppt och ”splattrigt”.

Malignant (2021) är även den ytterst lämpad för denna ”Halloweeniga” årstid, och är en av de mer originella rysare jag sett de senaste tio åren.

Jag kan också varmt rekommendera den gamla godingen Dead Heat (1988). Väldigt kul ”buddy cop movie” med zombies – ett riktigt vinnande koncept.

När jag såg om den kunde jag inte låta bli att märka att Treat Williams (överst och nederst) sminkad till zombie är ganska lik Rickard Olsson, (i mitten) ifall han varit en zombie. Det tyckte i alla fall jag var kul, (med all respekt för Treat Williams, rest in peace).

Sammanfattningsvis tänkte jag tipsa om att en skräckig estetik i hemmet inför Halloween kan uppnås genom att skoja med sin oförstående katt…

…eller genom att helt enkelt placera ut några vattenpistoler från 70-talet på väl valda ställen.

I mitt närområde kan man ibland se Linköpings motsvarighet till the headless horseman i Sleepy Hollow (1999), (för övrigt en film som gjord för Halloween): en äldre man som ständigt går framåtböjd och letar efter cigarettfimpar. Råkar man se honom rakt bakifrån ser det verkligen ut som att han inte har något huvud, och det kan ju bidra till lite spooky stämning.

Jag kommer inte att gå på någon Halloweenfest eller maskerad, (har varit på 2 maskerader i mitt liv och det var minst 20 år sen). Men, om jag hade gjort det hade jag nog klätt ut mig till något i den här stilen.

Självaste Halloween, den 31/10, planerar jag att fira med att titta på skräckfilm hela dagen, eftersom jag är ledig då. Jag trivs nämligen bäst hemma framför tv:n, och det är inget fel med det.

Happy almost Halloween!

Glaset är halvfullt – med pollen

0
Posted on by

Våren har gjort entré, och successivt chockas vinterfula ansikten till liv av den återvändande solen.

Denna sprudlande säsong är en komplicerad tid för mig. Min storebror dog knall och fall i maj 2014. Samma månad 2023 fick min katt somna in. Därför känner jag mig väldigt kluven så här års – överallt exploderar världen av liv, medan jag påminns om döden.

Brorsan Andreas och jag på någon av 80-talets alla husvagnssemestrar

Samtidigt njuter jag dagligen av koltrastens stilla serenad utanför fönstret. Den ger mig ro i själen och påminner mig om hur fantastisk Blackbird av The Beatles är, en sång som betytt mycket för mig genom åren.

Trots allt är det härligt att vara i det där magiska läget när man är mitt i våren och fortfarande har hela sommaren framför sig.

Pollensäsongen lyckades överrumpla mig, trots att jag började äta medicinen för ett par månader sedan och borde vara redo.

Utöver det vanliga snörvlandet, nysandet och hostandet blev jag denna gång även rejält hes till en början. För ett par veckor sedan pendlade min röst mellan Barry White och målbrottspojke.

Nu när hesheten försvunnit, och alla chanser att profitera på min spruckna röst genom att spela in ett coveralbum med Bonnie Tylers största hits, kan jag inte låta bli att känna en viss ånger.

Jag har visserligen fortfarande en chans att slå världsrekordet i flest använda pappersnäsdukar på kortast tid, (det kan min röda nästipp vittna om).

Det finns hur som helst mycket att vara glad över, som att Lilla Al-Fadji sedan i mars är tillbaka på P3 och intervjuar kändisar på det sätt som bara han kan.

Apropå P3 var Robin och jag igår och såg Eftermiddag i P3:s livepodd här i Linköping, en del av firandet av att Sveriges Radio i år fyller 100 år. Programmet brukar vara härligt oförutsägbart. Hanna Hellquist är lite av en loose cannon, vilket jag älskar. Linköpingssonen Christopher Garplind och hon har en unik dynamik, som är underhållande att lyssna på – den påminner både ett gammalt gift par och en syskonrelation. De bjuder på en ofta hudlös kavalkad av inblickar i sina respektive liv.

Christopher Garplind, Ines och Hanna Hellquist

Jag blev också väldigt glad när den planerade gästen Samir Badran ställde in och man istället tog in Morgonpasset i P3:s Linnéa Wikblad som gäst, utöver Louise Epstein och naturligtvis Hannas tax Ines. Det hela var kul att titta på, men det som förstörde var att P4 Östergötland, som inledde showen, tog onödigt mycket fokus.

Linnéa Wikblad när hon nu i vår gästade Lilla Al-Fadjis podd i P3

Cirka 55 minuter in i showen togs en 25 (!) minuter lång paus, där man kunde gå ut i foajén och prova på att sända radio, bland annat. Detta kändes mycket märkligt, då hela showen var planerad att ta 2 timmar, och avbrottet bromsade upp framåtrörelsen. Garplind påpekade också att pausen inte var deras idé. Efter uppehållet hade P4 ännu ett inslag, vilket gjorde att resterande del av programmet fick stressas igenom mot slutet. Det hela var roligt att titta på, och alla deltagande på scen var toppen, men jag hade gärna sluppit P4:s uppmärksamhetskuppande.

Något annat som gör mig på bra humör är att titta på The Great British Bake Off, med underbara Noel Fielding och Alison Hammond som programledare.

Noel Fielding, Prue Leith, Alison Hammond och Paul Hollywood

Jag är också nyfiken på vad säsong 3 av Reacher har att bjuda på, inte minst med tanke på hur bra de första två säsongerna var. Alan Ritchson är riktigt cool i rollen som den kringdrivande exmilitären, som slår först och frågar sen.

Jag ser även med glädje fram emot att se vad Conan O’Brien kommer att hitta på i säsong 2 av det skönt knäppa reseprogrammet Conan O’Brien must go, som har premiär i maj. Mannen verkar helt sakna förmåga att skämmas i pinsamma situationer, vilket är väldigt kul.

För övrigt försöker jag just nu bara att ta mig igenom de sista, pollenmättade månaderna innan det är dags för sommarsemester.

Då min personlighet drar mer åt det introverta än extroverta hållet blir jobbet fortfarande på regelbunden basis lite av min egen tortyrkammare.

Jag måste dock erkänna att jag blivit bättre på att fejka att vara en någorlunda öppen och pratsam människa, i alla fall stundvis.

Det ständiga dilemmat i att ha en personlighetstyp som sällan accepteras av omvärlden gör dock att man hamnar i knepiga situationer ibland.

Nu när solen åter visar sig kan det ju vara läge distrahera sig själv från eventuell jobbångest med några nya, coola solbrillor.

Jag ser fram emot att än en gång kunna blända folk med min lekamen på stränderna i sommar.

Jag kommer också att minnas de familjemedlemmar jag förlorat och försöka hitta glädjen mitt i den sorg som aldrig riktigt tar slut – den bara förändras. Jag hoppas att min bror nu är uppe i himlen och tar hand om både min katt och sin egen. Det är i alla fall en tanke som gör mig glad.