Ta tåget till zombieapokalypsen i sommar… eller semestra med fiskfolket

0

Här kommer tips på några filmer som är väl värda en titt och lämpar sig extra bra för sommarkvällar. Och, som alltid: Inga spoilers!

Train to Busan (2016)

Zombiegenren har blivit alltmer urvattnad de senaste åren – det görs helt enkelt mycket mediokert skräp på temat. Som den trogna zombieentusiast jag är blev jag därför glatt överraskad när jag snubblade över sydkoreanska Train to Busan, en film som andas nytt liv (hihi) i en genre vars överlevnad jag ibland hyst stora tvivel om. Vi får följa en far och hans unga dotter som ska åka tåg till dotterns mor.

Precis när tåget ska rulla iväg inträffar virusutbrottet och en skadad kvinna tar sig ombord. Snart förvandlas hon till ett blodtörstig zombie och börjar attackera människor.

Tågets passagerare tvingas nu slåss för sina liv mot en växande hord av levande döda, och samtidigt försöka hitta en säker destination.

Train to Busan är en oerhört snygg, spännande och actionfylld skräckis som jag rekommenderar varmt. Ett tämligen uttjatat tema känns plötsligt nytt och fräscht, och kanske är det just för att det hela utspelar sig i den trånga, avgränsade miljö som tåget utgör. Det finns ingenstans att ta vägen, vilket ger den där klaustrofobiska panikkänslan som ger extra krydda till en lyckad rysare. Och zombierna är väldigt snygga, med många välgjorda detaljer. När det gäller skräck vet koreanerna (i söder alltså) vad de gör.

 

Altered (2006)

Jag såg nyligen om denna mycket fängslande och lågmälda science fiction-skräckis, regisserad av Eduardo Sánchez. Tittaren kastas, i ett hisnande tempo, rakt in i handlingen, där tre unga män smyger runt i en nattsvart skog för att fånga en utomjording.

När de lyckats övergår händelseförloppet till en explosiv gisslan/gisslantagare-situation hemma hos en fjärde man, vars koppling till de andra tre och utomjordingen gradvis klarnar allt mer.

Tillsammans med den fjärde mannens flickvän blir gruppen fast i det avlägset belägna huset och tvingas värja sig mot den främmande varelsens telepatiska krafter och förmåga att göra människor sjuka.

Generellt gillar jag rysare och science fiction där fienden hålls till viss del i det fördolda, där människor tvingas slåss mot en okänd antagonist, vars makt över dem är oklar i sin omfattning. Ovissheten gör hela scenariot mer spännande, och Altered är inget undantag från detta.

Altered är gjord i en avskalad stil, med fokus på karaktärerna och samspelet dem emellan. Musiken förhöjer stämningen med sitt minimalistiska, olycksbådande stråkbrummande, och utseendet på utomjordingen känns som en trevlig, lagom ”old school” variant på den klassiska gröna gubben, i alla fall om man, som undertecknad, växt upp i en era när effekter gjordes till stor del analogt.

Berättelsen som rullas upp är intensiv och nervkittlande i sin oförutsägbarhet. I ett nötskal påminns jag om X-files när det var som allra bäst. Eller, som någon beskrev den: ”Well, that escalated quickly…”.

 

The ruins (2008)

The Ruins (regi: Carter Smith) handlar om några ungdomar på semester i Mexico. Det som börjar som många andra rysare jag sett genom åren utvecklar sig snart till en originell historia med mardrömslika kvaliteter.

Gruppen följer med en annan turist till en okänd tempelruin bortom semesterortens folkmyller och pulserande nattliv, där han ska hämta sin bror. Dåligt förberedda vad gäller utrustning och mat tar de sig genom djungeln fram till tempelpyramiden, som är täckt med något som liknar en frodigt växande murgröna.

Där omringas de snart av traktens urbefolkning, som med dödligt våld hindrar dem att ge sig av, och de lämnas med ett enda val: att bestiga pyramiden.

Inga andra människor står att finna på toppen, bara ett tält och övrig utrustning, samt en vinschlina som leder ner i pyramidens innanmäte. Det visar sig snart att lokalbefolkningen har en bra anledning till sitt aggressiva bemötande.

För mig är några av de mest effektiva skräckfilmerna de som görs på tematså nära, men ändå så långt borta, det vill säga där handlingen utspelar sig förhållandevis nära civilisationen, men där ingen hjälp ändå finns att få. Detta är en spännande och välgjord rysare av just den sorten, som snabbt eskalerar från ett idylliskt semesterparadis till en helvetestripp utan synlig utväg – en skräckis som överraskar.

 

 

Dagon (2001)

Till sist måste jag nämna gamla godingen Dagon, som baseras på H.P. Lovecrafts berättelser. Stuart Gordon står för regin. Ett semestrande ungt par strandsätts i en mystisk by i Spanien när deras båt går på grund och en storm hastigt drar in över trakten.

De smått underliga byborna verkar först tillmötesgående, men snart jagas nykomlingarna genom trånga gränder under regntunga skyar. Märkliga ansikten skymtas i fönstren, och känslan av att något är allvarligt fel med platsen infinner sig.

Ett besök i den lokala kyrkan avslöjar att invånarna övergett katolicismen för att dyrka havsguden Dagon, som kräver ständiga offer och vars följare gradvis förvandlas till varelser som hör hemma i havet.

 

Dagon är som gjord för en regnig dag, med sina dunkla, fuktmättade miljöer och krypande obehagskänsla. Det är en rysare av klassiskt snitt, med såväl blod och monster som högt tempo. Samtidigt är allt genomsyrat av en tydlig Lovecraft-ig kuslighet, vilket gör den till något utöver det vanliga. En given sommarfilm, om du som jag gärna vill ha variation till det schablonartade ”tonåringar campar i skogen och blir yxmördade”-temat.

 

Se Get out eller stick! (Spoilerfria filmtips)

0

Jag har sett skräckfilm sen unga år och är därför välbekant med de flesta upplägg och typer av berättelser. Det har inget att göra med snobberi, utan jag har helt enkelt sett så mycket film att det krävs mer för att en film ska göra intryck på mig, och bryta sig igenom ”dussinfilmbarriären”. Då och då kommer det dock en film som verkligen överraskar. En sådan film som nyligen gjort stort intryck på mig är Get out.

Filmen handlar om Chris, som ska åka med sin flickvän Rose för att hälsa på hennes familj över helgen. Chris är svart, Rose är vit, och Chris uttrycker innan resan oro över att Rose inte berättat om hans hudfärg för sin ytterst ”vita” överklassfamilj. Hon viftar dock obekymrat bort hans farhågor och de ger sig av.

I den lyxiga, avlägset belägna villan visar det sig dock snart att allt inte verkar vara som det ska. Rose föräldrar är påklistrat trevliga, och familjens svarta tjänstefolk verkar konstigt plågade, men samtidigt behärskade och frånvarande.

Det som först verkar vara vänlig konversation med ”svärföräldrarna” övergår snart i något som liknar ett förhör, där alltför personliga frågor ställs, vilket gör att Chris känner sig allt annat än välkommen.

Ju längre helgen fortskrider, desto mer anledning får han att undra varför han egentligen är där, och det blir allt mer tydligt att någon inte vill att han ska få veta svaret på den frågan.

Filmen är skriven och regisserad av Jordan Peele, skräckfantast, skådespelare och tillika ena halvan av den underbart roliga humorduon Key & Peele.

Jordan Peele mitt i regisserandet.

Precis som kollegan och goda vännen Keegan Michael Key är Peele hälften vit, hälften svart och tar ofta upp ämnen som rasism och likheter och skillnader mellan människor av olika etniska bakgrunder. Jag tilltalas av hans humor, då han inte är rädd för att skoja om ämnen som vi i det absurt politiskt korrekta Sverige inte törs ta i med tång.

Peele väver i Get out samman teman som rasism, alienation och exotifiering till en smart historia som får en att skruva på sig av obehag. Känslan jag fick när jag såg den påminde mig om det diffusa, kusliga hotet i filmer som Invasion of the body snatchers och The broken.

 

Han har skapat en berättelse som lyckas med det ovanliga i att vara skrämmande på flera nivåer, och som jag tror många därför kan relatera till, på olika sätt.

Det här är en fantastiskt välgjord film som kryper under skinnet på åskådaren och får en att hoppa upp och ner i soffan av spänning – helt klart en av årets filmiska höjdpunkter för undertecknad!

 

The autopsy of Jane Doe

The autopsy of Jane Doe börjar vid en polisutredning av en brottsplats, ett hus i en småstad på amerikanska östkusten där flera människor hittats döda. Det mest förbryllande fyndet är en naken ung kvinna, vars kropp hittas begravd i marken under huset. Då hon saknar identitetshandlingar eller andra tillhörigheter skickas hon till bårhuset för obduktion.

Bårhuset drivs av far och son-paret Tommy och Austin i källaren på familjens hus, och trots att deras arbetsdag egentligen är avslutad stannar de båda kvar och jobbar under kvällen, eftersom ärendet är brådskande.

Undersökningen av kroppen skapar mer frågor än svar, och den ena ovanligheten avlöser den andra.

Snart drar en oväntad storm in över staden, och medan vinden tilltar utanför knutarna börjar allt mer obehagliga saker att hända i den dunkla källarlokalen. Fotsteg hörs i korridorerna, strömmen sviktar och frysdörrarna öppnar sig av sig själva.

Det är nästan som om kroppen obducenterna undersöker försöker säga dem något. Stormen tilltar och i takt med att obduktionen fortskrider blir det allt mer tydligt att det inte rör sig om en standardprocedur. Den hotfulla stämningen ökar i styrka för varje snitt de lägger på den unga kvinnans kropp, och Tommy och Austin känner snart att deras egen säkerhet är i fara.

Jag gillade den här lågmälda, kusliga berättelsen väldigt mycket. Bårhus är visserligen ingen ovanlig miljö inom skräckgenren, men upplägget känns ändå originellt. De murriga, slitna korridorerna, som bidrar mycket till den mystiska stämningen, är som hämtade ur det nedgångna äldreboendet i Bubba Ho-Tepeller Buffalo Bills källare i The silence of the lambs.

Bruce Campbell och Ossie Davis som Elvis och JFK i Bubba Ho-Tep

Regissören André Øvredal, som också ligger bakom succéfilmen Trolljägaren, har med enkla medel skapat en spöklik, snygg och kittlande rysare som innehåller allt en riktigt bra skräckfilm bör ha. Rekommenderas varmt för regniga sommarkvällar!

Nej till badhus i Älvsbyn!

0

klungan-skagg-crop

Jag har alltid dragits till humor som är av det lite underligare slaget. Knäppa scenarion, underdog-skämt och udda karaktärer är inslag som ofta skapar goda förutsättningar för skratt, om man frågar mig. Vanligt är tråkigt, knasigt är intressant.

gumby

Humorn får också gärna vara lite egendomlig, ja rent av konstig och absurd, på ett sätt som överraskar och får en att skratta högt.

hans-erik-hall-kaften

I tidiga tonåren blev jag överförtjust när jag upptäckte Monty Python’s Flying Circus, som då visades på Z-tv. En helt ny värld av underbart knäppa roligheter öppnade sig för mig.

monty-p-laughing

Det jag tilltalades av var bland annat att Python-gänget drev med allt och alla. Bland annat skämtade man om det brittiska klassamhället, och förlöjligade gärna den gamla brittiska överklassens dryghet.

twit-of-the-yearmonty_python_upper_class_twit_of_the_year

Jag gillade också hur de vände upp och ner på det typiska, korrekta BBC-formatet. Till exempel gjorde de parodier på nyhetsuppläsare och lade seriösa voice-overs à la dokumentärfilmer över helt absurda inslag, vilket jag tyckte var vansinnigt roligt.

cleese-announcer-edit

De klädde också ofta ut sig till kvinnor och pratade med gäll röst, vilket var fantastiskt underhållande. Bara att se en lång, bredaxlad man som John Cleese eller Graham Chapman iförd läppstift och en illasittande klänning får undertecknad att dra på smilbanden.monty-p-womenhells-grannies

Deras tolkning av den klassiska kung Arthur-myten i långfilmen Monty Python and the Holy Grail är fortfarande bland det roligaste jag sett.

monty-p-fart

Det häftiga med Python-gänget är att deras inflytande än idag, nästan 50 år efter deras tv-debut, fortfarande är tydligt i mycket av den humor som produceras.

bicycle-repair-man-2-borderbicycle-repair-man-border

En annan humorserie med tydliga Python-influenser som gjorde intryck på mig under uppväxten är svenska Varan-tv, som bland oss 70- och tidiga 80-talister blivit lite av en kultklassiker.

varanteatern-edalla-maste-titta-edit

Deras urflippade, lätt anarkistiska sketcher, gärna i form av fejkade nyhetsinslag med reportrar som Godzilla Hårddisksson, och det högst icke-barnvänliga barnprogrammet Farbror Vattenmelon kändes som en frisk fläkt i humor-Sverige på sin tid.

farbror-vattenmelon-text-2

Varanerna skojade gärna om de public service-inslag som svensk tv visade.

dunkgomme-och-alkohol

Vi fick också lära känna sjukt roliga karaktärer som de Österlenska konstnärssjälarna Tord Yvel och Romeo Olsson – tänk att ett par glasögon med tjocka förstoringslinser kan vara så otroligt kul!

tord-yvel

Tord Yvel

En annan minnesvärd Varan-figur är den perversa egyptologen Ted Borg, vars samtliga teorier om historien handlar om sex.

ted-borg-border

Och för den som inte visste det så finns det värktabletter som hjälper mot internetproblem.

smartor-i-internet

Det är något med säregna gubbar med knepiga dialekter som jag tycker är vansinnigt kul. Och när det gäller just detta är mina personliga favoriter på senare år humorgruppen Klungan från Umeå och Luleå. När jag hör deras dialekter blir jag glad ända in i min norrbottniska själ.

Klungan

Sedan 2005 gör delar av Klungan radioprogrammet Mammas nya kille. De har genom åren även gjort föreställningar som Det är vi som är hemgiften (2008), där det bland annat bjöds på skäggiga gubbar med bisarra gångstilar, som fick undertecknad att ligga dubbelvikt av skratt.

hemgiften-3hemgiften-2hemgiften-4-borderhemgiften-1

De gjorde också den fantastiska tv-serien Ingen bor i skogen 2010.

ingen-bor-i-skogen-affisch

Ett återkommande inslag i Klungans persongalleri är den allmänt skeptiska sjukpensionären Lars Stenberg (nedan). Hans politiska parti, Nej! Nej! Nej!, (som började som Nej till badhus i Älvsbyn!), kanske är vad Sverige skulle behöva just nu.lars-stenberg-2-edit-text-border

En annan karaktär är den försynta, överartikulerande och filosofiska gotharen Mikael Hjort, vars högsta önskan är att bli adopterad av en djurfamilj.

mikael-oj-oj-oj-4

I Mammas nya kille-följetongen Goth söker fru får vi följa hans tafatta försök att hitta kärleken, bland annat under en misslyckad date med inslag av ofrivilligt salsadansande.

mikael-panik

Bland Klungans figurer finns också folklivsfanatikern Job Andersson, som ständigt förundras över hur dumma folk var i huvet förr i tiden (nå jävulskt!), Hans-Erik, som har flyttat ut i hundkojan, och den provokativa nycirkusartisten Katla.

katla-mikael

Mikael är tveksam till Katlas provokationer

Kända profiler är också Mangan, som är beroende av att dubbelklicka, och den obotliga överdängaren Thunder, som bara måste vara den coolaste actionhjälten i världen. I alla fall om man tror honom själv.

thunder-50lapp

 Thunder

Och så har vi förstås Lacken, vars kontinuerliga misslyckanden med att genomföra en jobbintervju utan att hamna i slagsmål får mig att skratta tills tårarna rinner, och hans bästa kompis Tråden.

lacken-traden

Släktenforskning med Lacken och Tråden

Så se till att du får i dig det rekommenderade dagliga intaget (RDI) av sjuk humor! Det förlänger livet, (jag har redan hunnit bli 37 år!). Börja med klippen här nedanför så kommer du en bit på vägen.

Avslutningsvis säger jag som Job och Katla:

Skose gnose!

Vi syns i marschallens skugga. Amen!

Spoilerfria filmtips för en dunkel årstid

0

greenDet är något speciellt med övergången från ljust till mörkt, hur dagen långsamt naggas i kanten när mörkrets årstid gör intåg i landet. Det faktum att vi bor i norra Europa gör sig påmint när temperaturen kryper under noll och höstvindarna börjar vina runt husknutarna.

autumn-joke

Visst, hösten kan vara både kall, regnig och blåsig, och det nästan konstanta brummet av lövblåsare går en på nerverna ibland.

leaf-blower

Men, jag tycker ändå om hösten. Jag njuter av mysfaktorn som infinner sig månaderna innan jul, när det är strykande åtgång på värmeljus och pepparkakor hemma hos undertecknad. Det är en årstid som gjord för att vira in sig i en filt och titta på film.

cat-in-blanket-2

Här kommer tips på filmer som gör sig extra bra i höstrusket – och som vanligt i mina filmtips blir det inga spoilers!

Heartless (2009)

heartless-edit

Heartless handlar om den unga fotografen Jamie, som kämpar för att hålla hoppet vid liv i ett London som blivit alltmer ogästvänligt och våldsamt. Grändernas mörka hörn fylls av mystiska främlingar som startar bränder och överfaller människor. Det är en plats där inte ens de mest oskyldiga själarna går säkra, en verklighet där varje val du gör kan betyda skillnaden mellan liv och död.

heartless-papa-b-edit

Det är en stämningsfull och spännande berättelse som kryper under huden på betraktaren och gör det svårt att sluta titta. Definitivt en av de mest minnesvärda thrillers jag sett på flera år.

heartless

 

Fritt vilt (2006)

fritt-vilt-poster-edit

En av mina personliga favoriter bland slasherfilmer är detta norska guldkorn. Scenariot är en grupp vänner som ger sig ut för att åka skidor i fjällen. När en av dem skadar sig tvingas de söka skydd på ett hotell som förefaller övergivet sen många år. Dock blir det snart uppenbart att någon inte vill ha dem där.

fritt-vilt-stor-edit

Filmens skapare Roar Uthaug lyckas med bedriften att ta en klassisk historia och skapa något som känns både nytt och välbekant på samma gång. Lägg till ett stort mått spänning så har du en slasher som kan mäta sig med de bästa inom genren, som t.ex. John Carpenters Halloween.

fritt_vilt

 

Hunt for the Wilderpeople (2016)

hunt-for-the-w-2

En av 2016 års bästa filmer är för mig helt klart Hunt for the Wilderpeople. Huvudpersonen är Ricky, en upprorisk tonårspojke som slussas runt av socialtjänsten och ofrivilligt hamnar på en gård på landet. Det som följer är en varm, originell och knäpp skildring av en motvillig vänskap.

hunt-for-the-wp

Bara scenen i kyrkan var nog för att få mig att bryta ihop av skratt. Se denna film snarast! Du kommer inte att ångra dig.

taika-w-priest

Underbara Taika Waititi, som regisserat Hunt for the wilderpeople, What we do in the shadows (med Jemaine Clement) och Eagle vs shark, gör en cameo som präst.

 

What we do in the shadows (2014)

wwdits-poster-edit-2

En udda och vansinnigt rolig underdogkomedi om de diverse svårigheter som kommer av att vara vampyr i dagens Nya Zeeland. Vi får följa vampyrerna Deacon, Viago, Vladislav och Petyr när de kämpar med vardagssysslor som att hitta rätt party-outfit trots avsaknad av spegelbild och bråkar om nödvändigheten i att diska.

wwdits-clubbing

Detta är en titt bakom kulisserna i de odödas ”grå vardag” som är få förunnad. Du har garanterat aldrig sett vampyrer på det här sättet! En film man inte får missa!

whatwedointheshadows-waititi-cops-edit

 

Eagle vs shark (2007)

eagle-vs-shark

När vi ändå är inne på Nya Zeeland fortsätter jag med ännu en film därifrån som får mig att le. Eagle vs shark handlar om Lily, en försynt snabbmatsservitris som inte riktigt passar in någonstans.

eagle-vs-shark-lily-meaty-boy

Hon tillbringar dagarna på jobbet med att längta efter de tillfällen när Jarrod, hennes hemliga förälskelse, kommer in för att köpa mat. Han är i sin tur totalt ovetande om hennes existens, men när de en kväll hamnar på samma fest börjar allt förändras. (Alla som någon gång känt sig udda, utanför eller malplacerad kommer att le igenkännande).

eagle-vs-shark-lily

Detta är en oemotståndligt underhållande dramakomedi som påminner mig både om Napoleon Dynamite och Mikael Hjorts fladdrande, nervösa funderingar över svårigheterna med att hitta en partner i Goth söker fru. En film man blir glad av!

eagle-vs-shark-sleep-bags

 

The houses October built (2014)

october-built

The houses October built är en så kallad ”mockumentary” om en grupp vänner som reser runt i USA för att hitta den ultimata skrämselupplevelsen. Varje höst öppnas tusentals skräckattraktioner, där människor leds genom mörka lokaler och diverse skräcksminkade skådespelare dyker upp och skrämmer folk från vettet.

the-houses-october-build-horror-laugh

Vi får en intressant inblick i en värld av tvivelaktiga arbetsmetoder och luddiga regler, där gränsen mellan vad som är ok eller inte ofta suddas ut. Det är inget för folk med clownfobi, men för den erfarna skräckentusiasten är den väl värd en titt.

the-house-october-built-clown

 

The haunting in Connecticut (2009)

the-haunting-in-connecticut

The haunting in Connecticut är en av mina absoluta favoritrysare. När familjen Campbells cancersjuka tonårsson blir allt sämre tvingas familjen med kort varsel flytta för att slippa de långa pendlingarna till sjukhuset. Modern hittar ett hus som, på grund av sin oattraktiva bakgrund som begravningsbyrå, blir en billigt nytt hem för familjen. Snart börjar dock obehagliga saker inträffa, och det hem som skulle vara en fristad för den sjukdomsdrabbade familjen förvandlas till ett skräckkabinett.

haunting-con

Detta är en stark rysare med en krypande, kuslig atmosfär som påminner mig om The Others. En film som säkerligen kommer att få även erfarna skräckfantaster att hoppa till vid flera tillfällen, (det gjorde jag när jag såg den första gången). Det faktum att den bygger på en sann historia gör inte saken sämre. Rekommenderas varmt!

the-haunting-in-connecticut-screenshot-3

 

The awakening (2011)

awakening

En annorlunda thriller om en spökjägare i 1920-talets Storbritannien, vars arbete består av att avslöja lurendrejare bland medium och andra synska. Själv är hon en stenhård skeptiker, men när hon anlitas av ett barnhem för att undersöka en påstådd gengångare tvingas hon omvärdera sina egna uppfattningar. Kusligt och välspelat i spöklika miljöer.

awakening_09

Glad höst! 

cat-in-leaves

It’s a beumb! Peter Sellers och andra människor som får mig att skratta

0

Dreyfus grabs Clouseau

Vi vet alla hur befriande det kan vara att skratta. En rolig film efter en dålig dag kan åtminstone få de flesta av mina problem att blekna. Dock är det en genre där det periodvis är ont om fullträffar. Kanske är det därför komedier är just den kategori jag har minst antal filmer av – bra komedier dyker helt enkelt inte upp så ofta. Men det handlar förstås om vad just DU tycker är roligt.

Jag har alltid gillat komiker som spelar udda karaktärer. Mästaren bland dessa är för mig Peter Sellers.

Peter Sellers Edit Peter Sellers striped Edit

Hans gestaltningar av den klumpiga, svamlande och hopplöst trögfattade inspektör Jacques Clouseau i The Pink Panther-filmerna får mig alltid att skratta tills magmusklerna värker.

Pink panther cartoonClouseau

Clouseau är en välmenande och stolt inspektör hos den franska polisen, som försöker göra sitt allra bästa för att sätta dit världens skurkar. Det går dock för det mesta allt annat än bra.

Clouseau profile Edit

Clouseaus otroliga klumpighet och imponerande talang för att riva ner halva möblemanget så fort han kommer in i ett rum sätter ständigt käppar i hjulet för arbetet.

Clouseau Yelling Edit Disheveled Clouseau

Detta, i kombination med hans enorma oförmåga att dra ens den enklaste slutsats, gör honom till en polis av sällan skådat slag. Han är helt enkelt en vandrande enmans-rivningskula med en rolig dialekt.

Its a beumb! w text

Clouseau är också en ständig plåga för sin chef, Dreyfus (spelad av Herbert Lom) – så till den milda grad att dennes psykiska hälsa tar permanent skada, med ögonryckningar och stressammanbrott som följd.

Dreyfus twitch

Några av de roligaste scenerna i Rosa Pantern-filmerna utspelas mellan Clouseau och hans trogna butler Cato, spelad av Burt Kwouk, (som f.ö. gick bort i maj i år). För att hålla sina instinkter i form har Clouseau instruerat Cato att attackera honom när han minst anar det. Ofta gömmer sig Cato på någon oväntad plats i lägenheten och hoppar fram och överrumplar Clouseau, varpå en intensiv strid följer.

Pink Panther - A Shot In The Dark (1964) Quand l'inspecteur s'emmêle Pers: Peter Sellers, Burt Kwouk Dir: Blake Edwards Ref: PIN008BN Photo Credit: [ United Artists / The Kobal Collection ] Editorial use only related to cinema, television and personalities. Not for cover use, advertising or fictional works without specific prior agreement, Image: 60843641, License: Rights-managed, Restrictions: , Model Release: no, Credit line: Profimedia, AFP

Cato attack

Catos attacker har en tendens att komma när Clouseau verkligen inte har tid att slåss, t.ex. när han väntar ett viktigt telefonsamtal.

Cato Clouseau phone

Om Clouseau råkar vara sugen på en nattmacka får han helt enkelt räkna med att slåss om saken.

Cato in fridge

Clouseau har också en förkärlek för att använda förklädnader. Och dessa förklädnader är, ja… hur ska man säga, extremt dåliga. Istället för att göra att han diskret smälter in i bakgrunden får de honom att sticka ut som en strålkastare i mörkret. För vem annan än Clouseau skulle komma på idén att klä ut sig till en puckelrygg…

Hunchback

…en vandrande kliché till maffiaboss i en illasittande kostym…

Godfather Clouseau

…eller en svensk sjöman med en misstänkt plastig papegoja på axeln?

Clouseau salty sea dog parrot 2 w text

En personlig favorit bland Sellers övriga filmer är den vansinnigt roliga The party (1968).

The party Poster

Sellers spelar Hrundi V. Bakshi, en olycksbenägen indisk skådespelare som försöker skapa sig en karriär i Hollywood. Efter att ha fått sparken från en filminspelning blir han av misstag inbjuden på fest hemma hos en filmbolagsdirektör.

Hrundi at table

Det som följer är en bländande kavalkad av slapstick och situationshumor.

Sellers shoe gif

Bakshi kämpar med borttappade skor och sprinklers, leker med husets högtalarsystem och ställer till med allmän oreda i den intet ont anande filmproducentens högteknologiska och futuristiska hem.

Birdie num num Edit w text

En servitör, som under kvällens lopp blir allt mer berusad, bidrar också en hel del till komiken.

Waiter Fighting waiters

Alla som någon gång bortkommet vandrat runt på en fest där man inte känner någon kommer att le igenkännande åt Bakshis vilsenhet. Det är dessutom oundvikligt att njuta av Sellers makalösa känsla för fysisk humor och komisk tajming.

Bakshi plants

Peter Sellers gick tragiskt nog ur tiden redan vid 54 års ålder, år 1980, till följd av en hjärtinfarkt. Det finns dock ett antal komiker som, i min åsikt, för vidare Sellers humoristiska arv idag. De har inte nödvändigtvis samma uttryck som Sellers, men liksom han spelar de gärna underliga och lätt världsfrånvända människor som inte riktigt passar in någonstans. Här följer några av dessa komiker.

Fred Armisen

Candace

Fred Armisen fick sitt genombrott i Saturday Night Live, där han blev känd för sina udda, väldigt roliga karaktärer. Nu för tiden dyker han upp lite här och var, både i filmer och tv-serier.

Indecisive

Idag spelar Fred också en av huvudrollerna i sketchhumorserien Portlandia (2011 och framåt), tillsammans med Carrie Brownstein, som han också skapat serien med. Där får han verkligen använda sin stora begåvning för att ge liv åt underliga rollfigurer. Han har en talang för att skapa bland annat knepiga, naiva eller allmänt störiga figurer, som sticker ut genom sin oförmåga att fungera i den moderna världen. Särskilt rolig är Fred när han spelar kvinna.

Nina Small Fred Armisen musician Edit bicyclerights Kunuk

Bill Hader

Bill Hader - Fred Armisen - Photo Credit: Tyler Golden/IFC.

Även Bill Hader har  sina rötter i Saturday Night Live, och är känd bland annat från filmer som Superbad (2007) och Paul (2011). Han har en stor talang för att göra komiska röster och imitationer av kändisar, och är fantastiskt rolig i allt han tar sig för.

Bill Hader Paul Bill Hader Superbad

Något av det senaste han har kunnat ses i är den suberba fejk-dokumentärserien Documentary Now! (2015 och framåt) som han skapat tillsammans med SNL-kollegan och goda vännen Fred Armisen. Där spelar han bland annat dottern i ett mor-dotter-par som lever ett minst sagt udda liv i ett hus fullt av katter, och musiker i ett soft rock-band på 70-talet.

Bill Hader Fred A mother daughter

bluejeancommittee edit

Kristen Wiig

Kristen Wiig funny

Kristen Wiig är, med sin lågmälda humor, suverän på att spela allehanda knasbollar och dysfunktionella människor. Hon har även en sårbarhet som gjorde henne perfekt för rollen som den otursförföljda Annie i Bridesmaids (2011). Liksom Armisen och Hader härstammar Wiig från SNL.

Bridesmaids poster

Wiig gjorde en strålande biroll i Anchorman 2, där hon spelar den imbecille karaktären Bricks (spelad av Steve Carell) lika intellektuellt handikappade kärlek. Det fanns en dynamik mellan de två som fick mig att skratta bara jag tittade på dem.

Wet popcorn Anchorman 2 edit 2

Hennes insats som den oskyldiga helylletjejen Ruth, som uppfostrats av en fanatiskt kristen far, i filmen Paul (2011) roade mig också enormt. När Ruth träffar på människor från världen utanför och lär sig att svära – och sedan börjar göra detta hela tiden och utan hämningar – är det svårt att inte skratta.

Ruth

Ruth swearing

Så varför inte kolla upp någon av de filmer dessa skådespelare gjort nästa gång du behöver skratta lite? Alla borde se åtminstone en Pink Panther-film i sitt liv. Och se för Guds skull inte de där helgerånen till remakes där Steve Martin spelar Clouseau! Det är Sellers som gäller!

Clouseau försöker ta sig in i ett slott, ur The Pink Panther strikes again (1976).

Trailer för Documentary Now!

Ich bin ein nerd

0

Ein nerd gif

Ett av mina tidigaste filmminnen är hur jag en fredag- eller lördagkväll satt uppkrupen i soffan framför tv:n med familjen och förtrollat tittade på Star Wars för första gången. Någonstans där började det som skulle komma att bli ett liv som nörd. Jag var 5 eller 6 år.

Chewbacca quote

Begreppet nörd har, på gott och ont, blivit ett alltmer använt och kanske till och med urvattnat begrepp. Om du slår upp ordet på nätet får du bland annat dessa definitioner:

Enkelspårig och löjeväckande person, tönt (Svenska Akademins Ordlista)

A foolish or contemptible person who lacks social skills or is boringly studious (The Oxford Dictionary)

1951, U.S. student slang, probably an alteration of 1940s slang nert ”stupid or crazy person,” itself an alteration of ”nut”. The word turns up in a Dr. Seuss book from 1950 (”If I Ran the Zoo”), which may have contributed to its rise, (Online Etymology Dictionary)

Dessa beskrivningar känns dock förlegade – de är barn av det 1950-tal då ordet togs i bruk och är svåra att relatera till. Det förvånar mig inte minst att Svenska Akademins Ordlista fortfarande har en så negativt vinklad och begränsad beskrivning av begreppet nörd. Särskilt förvånande är att detta sker i lilla Sverige, som så ofta anstränger sig i rent absurd utsträckning för att vara politiskt korrekt, av rädsla för att trampa någon på tårna. (Vi nördar räknas tydligen inte).

Epitetet nörd innebar från början ett förlöjligande som ledde till utanförskap. Med tiden har detta övergått i en slags stolthet över individualitet och särprägel, vilket kanske är förklaringen till att så många idag kallar sig för nördar. Att vara nörd och udda verkar ha blivit coolt.

Moss knife trick

Åtminstone lite lagom udda, gärna i form av en kosmetisk trendvariant som inte sträcker sig längre än till ytan – mode- och kändisvärlden har den senaste tiden flörtat en hel del med sin version av ”nördlooken”.

Hipster ThorDet verkar som om modeskaparna anser att bara man slänger på någon ett par Buddy Holly-glasögon blir denna automatiskt en nörd. Som representant för nörddelen av befolkningen – vi som gillar det vi gillar oavsett om det är populärt eller inte – håller jag med Ted:

Ted whore w glasses

Numer används ordet nörd lite för frikostigt. Det verkar nästan som att vara nörd har blivit något så eftersträvansvärt att många, även om de bara råkar ha en liten släng av ett särintresse eller kanske inte har några intressen alls, är snabba att dubba sig själva med titeln.

Fake nerds Edit

Dessa människor passar ofta bättre in på beskrivningen hipster, det vill säga någon som gärna på ytan ser ut att ha en egen, originell stil, men som egentligen har den stilen just för att det är inne. De har till exempel kanske inte läst John Steinbeck eller Edgar Allan Poe, men vill gärna ge intryck av att ha gjort det. Och deras musiksmak består av band som helst är så smala och underground att de knappt ens själva har hört talas om dem.

Sad hipster

Det huvudsakliga syftet är att vara cool, och därför väljer hipstern sina lagom udda outfits med omsorg, och kallar sig för nörd just för att det är på modet.

Nerds Hipsters funny

Från början var en nörd någon som hade ett intresse som skiljde sig från den stora massans. Och det tycker jag är en viktig del i definitionen av begreppet. För att räknas som nörd ska du, enligt undertecknad, dels vara intelligent, dels ha ett brinnande intresse för och en omfattande kunskap inom ett ämne.

”Nördskap” innebär alltså, i min definition, att du har en så stark passion för något att det blir en del av den du är.

Standard nerds

VAD du är intresserad av är av mindre betydelse – det kan vara allt ifrån stickning till fysik, heavy metal, teknikprylar, film, animé eller att göra egna smycken. Kanske sitter du hemma på din kammare och ägnar timme efter timme åt att skapa det perfekta synthljudet till din nya dubsteplåt…

Drop the base

…eller sitter framför datorn och spelar spel, designar hemsidor och programmerar.

Play outside

Intresseområdet ska dock helst vara något lite udda, något som inte alla människor gillar. För mig innebär nämligen begreppet nörd att man per definition skiljer sig från mängden genom sitt intresse. Annars skulle inte benämningen behövas – om alla vore nördar fanns det inga nördar. Då skulle vi alla vara lika konforma som utomjordingarna i filmen Home.

Home aliens

Vad gör då mig till nörd? Jag har en stor passion för film, tv-serier och böcker, och detta har satt sin tydliga prägel på mitt liv. Jag tittar till exempel mycket på och kan mycket om film och serier, använder ständigt IMDb för att slå upp diverse skådespelare och andra fakta inom ämnet och håller koll på vilka nya intressanta filmer och serier som kommer. Lägg sedan till det att jag skriver om det, pratar om det och köper samlarfigurer och t-shirts så börjar bilden av nördskap att klarna.

imdb-funny-honest-logo

Jag gillar också åtskilliga filmer och tv-serier som ingen annan jag känner ens har hört talas om. Det är inget avsiktligt – det vill säga jag är inte någon som ogillar saker bara för att de är mainstream, eller konsekvent bara tittar på ”smala” filmer och serier. Det är helt enkelt en naturlig följd av mitt ständiga nyfikna utforskande av film- och tv-utbudet, som inte stannar vid de stora, kända Hollywoodproduktionerna.

Det är ibland lite tråkigt, för man kan inte alltid prata med någon om hur bra just de filmerna och serierna är. Och när man ändå försöker blir man ofta avbruten av gäspningar och uttråkade blickar. Då känner man sig lite så här:

George Michael Charlie Brown

En av mina absoluta favoritserier någonsin är Arrested DevelopmentDet är en serie som trots bra recensioner tyvärr lades ner i förtid. På IMDb rankas den dock idag med hela 9/10 och har numer kultstatus som komediserie.

Arrested_Development

A.D. är ett ofta använt exempel på serier som inte fått den uppskattning de förtjänar. Serien gjordes i 3 säsonger mellan 2003 och 2006, och till min stora förtjusning fick den en fjärde säsong 2013. Det ryktas ständigt om fler avsnitt och eventuellt en film. Man kan bara hoppas…

Att den inte är så känd här i Sverige, (jag har hittills bara träffat på EN person som känner till den), kan bero på att den i tv 4 visades under den obegripligt blåsta titeln Firma ruffel och bygg(helt sant).

A Development Ruffel och bygg EDIT

En annan favoritserie är Portlandia, som visserligen delvis har visats i Sverige, men som gått ganska obemärkt förbi. En underbart knäpp, urflippad och fantastiskt rolig humorserie som driver mycket med hipsters. Bara det är skäl nog att se den.

Portlandia editportlanda-picklesFat voice

Jag älskar också film-merchandise, så när denna Ripley-figur kom ut i somras var jag ju bara tvungen att köpa den… (Jag har dock tagit ut den ur förpackningen och ställt den i hyllan – jag tycker man ska njuta av sakerna medan man har dem, istället för att behålla dem i mint condition).

Blogg-Ripleyfigur

Facehuggern fick jag i present…

Blogg-Facehugger

Ash från Evil dead-filmerna är ett måste i min hylla – helst i dubbel upplaga, som här…

Ash-figurer

Och en varulv från Dog Soldiers är ju inte fel…

Mitt senaste tillskott till heminredningen – som också blev en födelsedagspresent till mig själv – är något som, när jag hittade den på nätet, fick mig att göra den här minen:

Peter Griffin excited face

En sjungande och dansande Gizmo! (Har velat ha en mjukis-mogwai sen jag var liten).

Blogg-GizmoBlogg-Gizmo + jag

Så jag säger, dock inte motvilligt som Jen i The IT Crowd, utan med stolthet:

JAG ÄR EN NÖRD!

Hösten är bäst

0

Höstbro Linköping Edit

Jag älskar hösten. Man kan till och med säga att det är min favoritårstid. Våren och sommaren i all sin ära, men det är något särskilt med den där tiden på året då löven skiftar färg från prunkande grönt till sprakande nyanser av eld. Luften får en härligt kylig, krispig kvalitet som nyper kinderna rosa och rensar dammet ur lungorna.

Leaves on her face

Det är en väldigt speciell och trevlig känsla att ta en promenad under den regnmolnsblå himlen och känna löven och de nedfallna kastanjerna krasa under fötterna.

Gonna rake soon

Autumn pug

Efter att ha gått runt i tunnare klädsel några månader är det dessutom ganska trevligt att ta på sig en mysig tröja, plocka fram skinnjackan och stövlarna ur garderoben och dra ner luvan över öronen.

Show me ur kitties

Jag är dock inte någon älskare av stickade plagg – jag gillar dem utseendemässigt och i teorin, men i praktiken är de alldeles för varma för mig. Det spelar ingen roll hur snygga de är: stickat är bara inte för mig. Kanske har det att göra med att jag i 8:e klass försökte sticka ett par tumvantar, men tvingades repa upp garnet och börja om X antal gånger. Det var som om garnet och stickorna konspirerade emot mig, vilket resulterade i att jag fick 2:a i slöjd den terminen.
6 sweaters

Jag hade en tunn, stickad, mörkblå ylletröja för cirka 10 år sedan – ett reafynd som jag köpte mot bättre vetande. Jag ville så gärna använda den för den var så fin. Men, varje gång jag hade den på mig blev jag alldeles för varm och fick den notoriska ”ylleklådan”. Det var som om någon lagt sandpapper på magen och under armarna på mig.

Leonard itchy sweater

Detta har bidragit till att jag är och alltid kommer att vara en året-runt-hoodie-entusiast. Jag väljer en snygg hoodie med välsittande huva över en stickad tröja när som helst – i min värld är bomullstrikå alltid ett vinnande koncept när det gäller tröjor.

iZombie Liv 2 Edit

Hösten är en tid då klädbutikerna – för ovanlighetens skull – brukar ha ett brett utbud av kläder i färger jag passar i. Färgskalan rör sig mycket mellan rött och blått: det är mycket vinrött och lila, mina favoritfärger – ja, utöver svart, då.

She always wears black

När mörkret sakta lägrar sig över landet kan det ju vara kul med lite fina kläder att vänja sig vid kylan i och lysa upp mörkret med. Alla kan ju behöva en make-over emellanåt.

Pumpkin barber

Botox pumpkin

Denna årstid innebär alltid – till min stora förtjusning – att alla bra tv-serier börjar igen. Sommarens relativa serietorka känns som bortblåst när man kan gotta sig åt färska avsnitt av serier som iZombie och The Walking Dead.

Dog walking dead

En annan anledning att älska hösten är att den 31:a oktober infaller Halloween, skräckentusiastens ultimata myshelg. Det är den enda högtiden på året som matchar min inredning, och det säljs rysliga dekorationer nästan överallt. Mycket är skräp, men jag har gjort några fynd genom åren. Halloween innebär pumpor, döskalleljuslyktor och fladdermöss för hela slanten – är det konstigt att jag gillar det?nemi_happy_halloween

Halloween wallpaper

En del firar med att klä ut sig och gå på maskerad – om du råkar befinna dig inne i Norrköpings centrala delar runt den sista oktober är chansen stor att du stöter på en hel del spöken, zombies och andra outsiders som annars sällan syns till. Tänk, vad lite smink kan åstadkomma…

Halloween skull make up

Skeleton-Mouth-Halloween-Makeup

Undertecknad firar helst denna pumpa-mättade högtid i soffan under en filt med trevligt sällskap, en skål godis och några schyssta rysare att titta på.

Nemi snask

Watching-scary-movie

Här kommer några tips på trevliga filmer som är särskilt lämpade för kulna höstkvällar, när vinden blåser bort de sista, skälvande löven från träden utanför och nerverna längtar efter skrämsel.

The Amityville Horror (1979)

Amityville horror 2

En riktig favorit som fångade mitt barnajag med sin kusliga stämning och verklighetsbaserade historia. Berättelsen om familjen som flyttar in i ett hus där flera grymma mord begåtts är en klassisk rysare som bjuder både på krypande, subtilt obehag och den eviga kampen mellan ont och gott. Det är en film som alla både nyblivna och erfarna skräckfans bör pricka av på listan över film-måsten.

BKCDXE THE AMITYVILLE HORROR (1979) JAMES BROLIN, MARGOT KIDDER AMH 001

The Changeling (1980)

The changeling

Jag har alltid älskat en bra spökhistoria och The Changeling är ett ypperligt exempel på en lyckad sådan. Den handlar om pianisten John Russell, som efter sin fru och dotters tragiska död flyttar in i en stor gammal herrgård. Snart börjar konstiga ljud eka genom de tomma rummen och John kan inte skaka av sig känslan av att någon från andra sidan försöker säga honom något. En tidlös, snygg och effektfullt berättad mysrysare.

The changeling George C Scott

The Taking of Deborah Logan (2014)

The-Taking-of-Deborah-Logan-Poster

Denna film börjar som en lågmäld berättelse om en kvinnas borttynande i demensens grepp. Den är filmad som en dokumentär om demens och hur det påverkar både dem som drabbas och deras närstående. Men ju längre filmteamet följer Deborah Logans öde, desto mer uppenbart blir det att det är något mer ondskefullt än demens som slagit klorna i henne. Jag blev positivt överraskad av denna inledningsvis stillsamma rysare, som gradvis blir alltmer psykologiskt tryckande och spännande. Ett guldkorn bland moderna skräckfilmer.

Taking of DL 2

It Follows (2014)

It follows Edit

När vi ändå är inne på modern skräckfilm kommer här en av få amerikanska filmer jag sett de senaste 10 åren som fått mig att hoppa till. It Follows handlar om en ung kvinna som drabbas av en slags förbannelse genom sexuellt umgänge med sin pojkvän. Helt plötsligt börjar ensamma, mystiska främlingar dyka upp när hon minst anar det, och de förföljer henne långsamt men bestämt med ett syfte: att ta hennes liv.

It follows old lady

Filmen förde mina tankar till den första A Nightmare on Elm Street-filmen – den har den där diffusa, nervpåfrestande kusligheten som kommer av en fiende som kan uppenbara sig när och var som helst, (fast då utan de humoristiska inslagen).

It-Follows Over shoulder

Ett av de för mig mest effektiva scenarierna i skräckfilmer är när någon tar sig in i ditt hem och berövar dig på den trygghet som du känner där. När det gäller detta levererar It Follows verkligen, och det gör den till en skräckis som kryper under din hud. I alla fall min.

 

Kändisarna och jag

0

Pegg Frost Goofy Edit

Jag har älskat film så länge jag kan minnas. Då är det kanske inte så konstigt att många av de kändisar jag tycker bäst om hör till dem vi ser på vita duken. Det finns nämligen vissa skådespelare som jag bara inte kan låta bli att gilla, såna där härligt sköna människor som man skulle vilja vara kompis med. Därför kommer här min högst personliga lilla lista över skådisar jag tror skulle vara roliga att hänga med.

1) Simon Pegg

Simon Pegg laughing

Brittiska Simon Pegg är en skådespelare vars humor, mimik och oemotståndliga nördighet har fångat mig totalt. Han spelar ofta underdog-karaktärer, som i Shaun of the Dead, där allting bara tycks gå fel för hans rollkaraktär.

MCDSHOF EC021

Men han tar tag i saker och visar en gång för alla att när världen går under kommer nördarna att överleva.

Fuck-a-doodle-doo

Jag gillar alla hans rollgestaltningar skarpt, från den nitiske superpolisen Nicholas Angel i Hot Fuzz,

Hot fuzz cornetto

Simon Pegg i Hot Fuzz med bästa vännen och parhästen Nick Frost (och ett par Cornetto-strutar)

 

den obekymrade snyltaren Gary i The World´s End,

the-worlds-end-poster-uk-quad edit

och den välmenande skitstöveln Sidney i How to Lose Friends and Alienate People,

Young dumb Edit

till den extremneurotiska deckarförfattaren Jack, som ser faror lura i varje skugga, i A Fantastic Fear of Everything.

A FANTASTIC FEAR OF EVERYTHING - 2

Dessutom får man inte missa härligt knäppa komedin Paul, om två sci-fi-fans som åker till USA för att besöka Comic-Con och Area 51.

Paul banner

Pegg tycks härligt avslappnad och ”vanlig” i sättet och känns lättillgänglig, vilket tilltalar mig och gör att jag tror vi skulle komma bra överens. Dessutom är vi från samma generation, älskar samma filmer och har samma nördiga humor, vilket bidrar till känslan av att jag på något vis redan känner honom. Han verkar helt enkelt vara en schysst kille.

Simon Pegg Winking

Simon Pegg visar prov på sin skådespelartalang hos Conan

 

2) Jack Black

JB friendly Edit

Jack Black är en rolig, smått galen och charmig amerikan vars energinivå och intensitet är svårslagen. Han utstrålar en slags teddybjörnslik, jordnära värme med sitt vänliga ansikte och avväpnande sätt. Jag blir glad bara av att se honom – he cracks me up.

Nacho libre Edit

Liksom Simon Pegg spelar han ofta underdogroller – det rör sig ofta om personer som är omogna, förvuxna barn som inte tar ansvar för sina liv utan skyller alla sina problem på andra. Eller besserwissers som lever livet efter sina egna regler och hånar dem som tycker annorlunda. Trots detta kan man inte göra annat än tycka om hans rollkaraktärer, för de är ofta bra människor innerst inne.

JB s of rock

En av dessa är det ultrasarkastiska skivbutiksbiträdet Barry i High Fidelity, som hånar alla kunder som efterfrågar skivor han anser vara undermåliga.

high-fidelity-jack-black-2000 Edit

Besserwissern Barry, som vägrar sälja musik han själv inte gillar

 

En personlig favorit bland Blacks filmer är underbara Be Kind Rewind, där Black spelar Jerry, ett original som är övertygat om att regeringen är ute efter honom – en paranoia som resulterar i ett misslyckat försök att spränga ett kraftverk. Enda resultatet av detta är att Jerry blir magnetisk och lyckas avmagnetisera alla vhs-kassetter i videobutiken där hans vän jobbar.

JB be kind r edit

Jerry, den mänskliga magneten

 

Jack Black är, som de flesta nog vet vid det här laget, även en mycket begåvad sångare. Tillsammans med vännen Kyle Gass utgör han rockduon Tenacious D, som figurerat både på tv och film.

Tenacious D POD Edit

Tenacious D

Tenacious D visar sig från den bestämda sidan

 

Black har en kraftig pipa och är känd för sin explosiva sångstil, något han gav prov på i School of Rock. Där visade han också sin utpräglade förmåga att höja och sänka ögonbrynen ett i taget.

JB Eyebrow gif

Det är också något med Jack Black som påminner mig om min bror när denne var i tonåren och hade samma frisyr. Kanske är det ännu ett skäl till att jag gillar honom så mycket: han känns redan som en i familjen.

jack-black-quote

J.B. river av sin egen variant på ett klassiskt musikstycke

 

3) Jemaine Clement & Bret McKenzie

Bret-Jemaine-s-Filter-Cover

Nya Zeeländarna Bret och Jemaine i duon Flight of the Conchords hamnar på min lista helt enkelt för att de alltid får mig att skratta. Deras självironiska humor och sköna låtar med roliga texter kan vända vilken dålig dag som helst till en bra.

FoTC goofy

Både i musiken och tv-serien de gjorde för några år sen framställer de sig själva som hopplösa förlorare som bara misslyckas med allting. Även om verklighetens Bret och Jemaine inte är fullt så naiva och klantiga kan detta verkligen ge en många goda skratt och öka ens välbefinnande markant. Jag menar, man kan ju inte bli annat än glad av bilder som detta skolporträtt à la högstadiet.

FOTC School portrait

Så här såg det ut när Bret och Jemaines mindre framgångsrika alter egon, på uppmaning av sin ännu mer misslyckade manager Murray, provade frisyrgelé för första gången – i ett desperat försök att bli mer coola.

FOTC hair gel 3 EditFOTC hair gel 2 EditFOTC hair gel Edit

Och de blev kanske lite väl coola för sitt eget bästa…

FOTC Cool guys

Yeah, whatever

 

Folk som gillar både FOTC och Lord of the Rings lär knappast ha missat att Bret spelade alv i både Lord of the Rings– och The Hobbit-filmatiseringarna. Fast han ser ju lite annorlunda ut… (Lite nördfakta här är att hans pappa, skådespelaren Peter McKenzie, spelade Elendil i den första delen av LOTR-trilogin).

Bret McKenzie LOTR

Jemaine, som varit mer aktiv som skådis än sin kollega, är vansinnigt kul som den flummiga och självcentrerade konstnären Kieran Vollard i Dinner for Schmucks.

Jemaine goat

Määääääää

Som det FOTC-fan jag är blev jag väldigt glad när jag i början av året läste att killarna nu gör planer på att skriva nytt material och turnera i USA under 2015, efter några års paus. Kanske dyker de upp här i Sverige igen så småningom, om man har tur.

FOTC Frodo Edit

Dessa både roliga och, enligt vad jag har hört, supertrevliga killar påminner mig om när jag som barn och tonåring hängde med min äldre bror och hans kompisar. De hade samma slags humor och höll alltid på och skämta och tramsa på ett sätt som jag älskade.

Flight-of-the-Conchords

Flight of the Conchords tolkning av Tolkien

Förmodligen kommer jag aldrig att träffa någon av de här människorna i verkliga livet, och jag klarar mig nog ganska bra ändå. Men vem vet? It could happen…

waynes-world-monkeys-might-fly-out

Ha det bäst och glöm inte: A movie a day keeps the boredom away! 

Buh bye gif

 

 

Livsvisdom ur skräckfilmens värld

0

Ash ED 2edit

Skräckfilm har varit en naturlig del av mitt liv sedan barnsben. Halloween är en högtid som jag själv brukar fira med att se just på skräckfilm. Eftersom denna högtid infaller just idag tänkte jag nu dela med mig av de lärdomar jag dragit efter otaliga timmar i skräckfilmsträsket.

Pumpkin smallPumpkin smallPumpkin small

1) Ropa inte ”hallå?” när du kommer hem och ytterdörren mystiskt står öppen, fast ingen är hemma. (Jag har inte sett en enda film när detta spontana utrop lett till något bra). För det kan ju faktiskt lura en maskerad mördare i mörkret…

MichaelWatchingLaurie

Laurie Strode och mordiska Michael Myers i ”Halloween”

Mike Myers v Michael Myers

2) Storvuxna, tystlåtna karlar med hockeymask är inte att lita på. Speciellt inte om de bär machete.

Friday-the-13th-Part-VII

Jason Voorhees, ”the strong silent type”

Jason Foppatoffla

3) Kraftiga magsmärtor med tillhörande illamående KAN bero på att du har en alien i magen. Har du dessutom nyligen haft en stor spindelliknande parasit i ansiktet ökar sannolikheten för detta markant.

Alien-chest-burster Alien-Chestburster2

Facehugger t-shirt

4) Clowner ÄR onda. Jag menar, vem tycker egentligen de är roliga? De är obehagliga, punkt slut.

Poltergeist-clownEdit

Clowndockan i ”Poltergeist” har säkerligen traumatiserat många barn, (dock inte undertecknad)

Killer-Klowns1

Killer Klowns – Roliga men ändå läskiga

5) Att driva ett motell ute i Tjotahejti, klä ut sig till sin döda mamma och knivmörda gästerna i duschen är ett karriärval utan framtidsutsikter.

Psycho

Bates motel small Psycho shower scene Small

6) TV-tittande i ensamhet sent på natten kan leda till att du blir kidnappad till en annan dimension, av demoner eller något lika otäckt. Undvik myrornas krig när småtimmarna närmar sig, för att vara på den säkra sidan.

Poltergeist tv hand Edit

7) Om du åker tunnelbana eller pendeltåg sent på kvällen och ser en sammanbiten man, som dessutom är väldigt lik Vinnie Jones, i kostym med en gammaldags portfölj är det läge att se upp. Portföljen kan nämligen innehålla en köttklubba eller något annat otäckt tillhygge.

midnight_meat_train0291

the-midnight-meat-train-poster

8) Om dina drömmar frekventeras av en brännskadad man med knivar till fingrar är det en bra idé att börja hålla sig vaken. Annars kanske du inte vaknar alls.

Freddy_KruegerElm street poster

9) Om du jobbar som mäklare och blir hembjuden till en greve bosatt i ett slott i Transylvanien, under förevändningen att han vill köpa mark i din stad, säg bara nej!

Dracula w lanternDracula batEditBRSDRAC-CTIT-CT-7992

Dracula poster

10) En okänd stuga i skogen, långt från närmsta samhälle, är inte en lämplig plats att tillbringa en mysig helg med sin partner på. Hittar du sedan en gammal rullbandspelare i stugan gör du bäst i att låta bli den. Om du inte vill väcka de ondskefulla demoner som vilar i skogen till liv, vill säga. Det som skulle ha blivit en romantisk helg kan då snabbt förvandlas till en blodig kamp mot din egen besatta hand, och den motbjudande häxa som gömmer sig i källaren, bland annat.

Evil_Dead_2_HandAsh Swallow this

Slutligen kommer här lite fler goda råd…

Tips for a cool afterlife

Sigourney W + Alien Edit

Och lite roliga klipp…

HAPPY HALLOWEEN!

 

This is the end

0

Zombie Uncle Sam brainsZombie Uncle Sam brainsZombie Uncle Sam brains

Jag tycker väldigt mycket om post-apokalyptiska filmer. Oavsett om det har rört sig om en världsomspännande zombieepidemi eller ett tredje världskrig som utplånat civilisationen har dessa typer av berättelser länge tilltalat mig.

Double meat special

Kanske för att de handlar om överlevnad under svåra förhållanden. Om att kämpa vidare fast livet suger och alla odds är emot en. Jag är dessutom en person som gillar att lösa problem, en egenskap som i denna typ av filmer blir ett verktyg för överlevnad. Sannolikt är det ännu ett skäl till att jag dras till ”dagen efter domedagen”-scenarion.

Problem_SolvingEdit

Jag tilltalas antagligen på någon primär nivå av tanken på att slå ned eventuella hinder med de tillhyggen som finns till hands – att övervinna svårigheterna, anpassa sig och leva vidare. För även om jag inte brukar träffa på några verkliga zombies, (förutom då när jag besöker en viss myndighet, där det tycks krylla av dem…), kan man lätt relatera till känslan av att bekymren håller på att sluka den lilla sinnesfrid man lyckats hitta.

99 problems

Zombie apocalypse1

Jag vill väl vara lite som Michonne i serien The Walking Dead. Bara svinga mitt samurajsvärd och oskadliggöra varje smittsam zombie som kommer i min väg, (även om det nu i mitt fall rör sig om mer metaforiska sådana).

Michonne2 edit

Michonne

Dessutom fascineras jag av gruppsykologi. Jag tycker det är intressant att se hur människor beter sig och utvecklas i svåra situationer. Vissa låter sina mörka, mer osympatiska och egoistiska drag ta över personligheten, medan andra blommar ut och blir hjältar och naturliga ledare.  Jag gillar också tanken på att människor måste samsas och jobba tillsammans för att överleva. Detta är något de flesta kan relatera till, då vi alla ibland måste fungera ihop med personer vi inte trivs med.

Cat-hugging-dog-sleeping-cute1

GIFSec.com

Post-apokalyptiska berättelser är dessutom också, som regel, väldigt spännande. De är ett säkert kort när man vill ha lite högklassig underhållning, och det är egentligen skäl nog att gilla dem. De väcker också ofta intressanta tankar om vår egen värld och det samhälle vi lever i.

Coke vs mentos1

Bizarro end of world facebook

En av de första PA-filmer jag såg, (jag var då cirka 10 år gammal), var The terror within, (med den mycket färgstarka svenska titeln Terror till döds…).

Terror till döds1

Den utspelas efter ett misslyckat experiment med kemisk krigföring. En grupp överlevare gömmer sig i ett underjordiskt laboratorium i öknen, medan farliga mutanter lurar utanför och snart lyckas infiltrera deras befästning. Jag minns hur spännande jag tyckte det var när människorna smög runt i byggnaden, med mutanterna hack i häl. Nu har min smak blivit lite mer förfinad. Jag menar, hur läskiga ser de där mutanterna ut egentligen?  (Det är ganska uppenbart att det bara är en kille i en dräkt med lite fräsigt spretande tänder…).

The-Terror-Within-1989-mutant-monster

Om jag spretar med tänderna så här, ser jag läskig ut då?

 

Tack och lov finns det PA-filmer av betydligt mer lyckad karaktär.  The Road, med Viggo Mortensen i huvudrollen, är en favorit bland de dystopiska framtidsskildringar jag sett.

The road poster B

Det är en vacker och stämningsfull film som utspelas i en död verklighet, där varje människa slåss för sin överlevnad. Det är inte zombies, rymdvarelser eller mutanter som utgör det överhängande hotet, utan människorna själva. Det är en värld utan trygghet och regler, där ingen går att lita på. Mitt i detta mörker vandrar en far med sin son, en far som försöker uppfostra sin pojke till en god människa, trots att de är omgivna av illvilja och fara.

The road landscape pic

Det är en film som tydligt visar att svårigheter får människor att bekänna färg: deras sanna jag kommer fram. Vissa skyr inga medel för att rädda sig själva. medan andra blir naturliga ledare som jobbar för det gemensamma goda. The Road är berättelsen om den fina relationen mellan en far och hans son, om band som aldrig kan brytas hur hårt tillvaron än försöker.

The road pic2The road pic1

Många PA-filmer kan ses som en spegling av världen idag. Sydafrikanska regissören Neill Blomkamps långfilmsdebut District 9 drar många paralleller till apartheid.

district9_poster

De utomjordingar som, i fredligt syfte, kommit till jorden, förvisas till kåkstadslika läger utanför städerna. De kräftdjursliknande invandrarna förnekas värdigt bemötande och grundläggande rättigheter, trots att deras intelligens och medmänsklighet överstiger människornas.

District 9 shrimp

En av de mest entusiastiska diskrimineringsivrarna, byråkraten Wikus, får tänka över hela sitt liv och de val han gjort när han blir infekterad med alien-dna och långsamt förvandlas till en av de varelser han kämpat så hårt för att utvisa.

Wikus-van-der-Merwe1

Wikus i förvandling

 

Wall-E kan vara den gulligaste PA-film som gjorts. Det är den varma och underbara berättelsen om roboten Wall-E, vars tröttsamma livsuppgift är att städa upp jorden efter att mänskligheten till slut svämmat över planeten med sopor och gjort den obeboelig. Den är något så ovanligt som en PA-film man blir glad av och som fyller en med en känsla av hopp för mänskligheten.

Wall-e

Att roboten Wall-E sen är en av de mest charmiga, genomsnälla och rara karaktärer som någonsin visats på film gör ju inte saken sämre.

wall-e cute

Tv-serien The Walking Dead innehåller alla de aspekter av PA-temat som jag gillar. För den som inte sett serien, och kanske aldrig sett en zombiefilm i hela sitt liv, är det lätt att tro att den handlar om ett gäng människor som bara springer runt och dödar zombier. Nog för att slow motion-raglande dönickar är tuffa, men hade det varit allt programmet gick ut på skulle det inte ha blivit långlivat.

Daryl edit

Det är inte zombierna som är det intressanta med The Walking Dead, utan (de levande) människorna. Relationerna och de starka karaktärerna är det jag fastnat för och det som driver serien framåt. Det är intressant att se hur personerna formas sinsemellan av det som sker, och hur nya ledare växer fram då de gamla vacklar.

the-walking-dead-cast

Daryl + Michonne

En stor del av min fascination av genren beror på det faktum att de omänskliga levnadsvillkoren tycks få det mänskliga i oss att komma fram. Vi säger allt det snälla vi tänker om varann, vi visar att vi älskar varann och visar solidaritet – kanske för att det inte längre finns något att förlora. Det vore nog bra om vi levde lite mer SOM OM katastrofen redan skett: då skulle vi förhoppningsvis inte ta varandra och det liv vi lever för givna. Vem vet? Kanske är zombieepidemin redan här, dock inte i den form vi föreställt oss, utan mer i den här stilen:

Real Z apocalypse1

Oavsett vad som händer, gör som Nemi – tänk positivt!

Nemi slutet är nära